545 kcal och 24 h ångest
Kampen mot kroppen
Mina ätstörningar triggades i gång när jag var 12 år. Sedan dess har jag haft total koll på vad jag stoppar i min kropp och hur mycket jag rör mig. Jag kräks inte längre, har slutat svälta mig och tränar inte frenetiskt. Trots detta är kampen inte över. Den pågår dagligen inombords. Jag får inte bara ångest de dagar jag unnar mig godis, utan också om jag tar en klick sylt, lite för mycket potatis, BRÖD (som jag älskar) eller pasta.
Efteråt känner jag alltid att jag borde ha låtit bli, och jag är så jävla trött på den där känslan.
Det är en daglig fajt med att försöka tycka om och acceptera mig själv. Att hitta lagom och inte pressa mig. Jag vet att jag kan gå ner i vikt. Jag kan svälta mig utan problem, träna flera pass om dagen eller stoppa fingrarna i min hals men det vill jag innerst inne inte, och jag vill minnas att jag inte var en lyckligare person när jag vägde 10 kg mindre än vad jag gör just nu. Tvärtom. Jag har nog aldrig mått så dåligt.
Men bekräftelsen från andra på den tiden var enorm. Dagligen fick jag höra hur duktig jag var som tränade så mycket, vilken karaktär jag hade som kunde stå emot sötsaker och hur fin och smal jag var. Ja, ni förstår svårigheten att sluta va?
Jag kan än idag minnas den där känslan av fullständig kontroll över min kropp. Ångesten styrde hur mycket jag rörde mig och hur mycket jag tilläts äta. Den hade kroppen i ett järngrepp. Men jag var så trött, och så hungrig.
Och ibland kommer dom där tankarna till mig. Jessica, du kanske ska gå ner i vikt. Börja träna mer, banta. Kom igen du vet hur man gör. DÅ kommer allt att bli bra.
Som att -10 kg på vågen skulle lösa några av mina problem?!?
Det är verkligen två sidor som slåss mot varandra där inne, en frisk och en som är så sjuk. Och bara för att den friska har överhanden idag, behöver det inte vara så imorgon.
Ätstörningar är en osynlig sjukdom. Och bara för att den inte syns, så betyder det inte att den inte finns.
För mig är det aldrig problem med att låta bli att äta bullar och godis, det är lätt. Det svåra för mig är att äta det utan att få ångest efteråt.
Jag får därför ständigt arbeta med att påminna mig själv; nej Jessica du vill inte gå ner i vikt. Du vill tycka om dig själv. Och då är att vara elak och straffa sig själv aldrig rätt väg att gå, även om det för stunden, känns så.