Den där kärleken
Jag kämpar så med att hålla fast vid dig, samtidigt som med att släppa taget. Jag vill inte krama åt dig för hårt. Är så rädd att kväva dig, se dig dö i min hand. Så om jag av någon anledning nu skulle klämma dig… eller lämna dig, är det av orsaker jag inte rår på.
Jag vill inte heller släppa dig helt, se dig fladdra iväg åt ett annat håll för att jag inte höll tag i dig alls, utan skyddade mig själv, mot dig, eller kanske mer mot mig. Kanske kan jag bara hålla fast lite i kanten, så där så att du knappt märker det, men ändå vet att jag är där?
Samtidigt är jag så rädd att min insida ska trasas sönder, bli ensam lämnad kvar. Övergiven på en smutsig trottoarkant, utan ägare.
Ordet lagom bor inte i mig, vet inte hur andra gör, hur man ska vara. Antingen griper jag i något för hårt, eller så kastar jag det i golvet.
Kanske kan jag bara älska för mycket, eller inte alls.