Det fanns en tid en tid i livet där jag stod och valde mellan att bli djurvårdare eller florist. Jag har alltid älskat blommor och har egentligen ett stort intresse för trädgård, men någonstans emellan två små barn försvann det där intresset bort. Eller kanske inte intresset egentligen, utan mer tiden för intresset.
Men i helgen som gick gav jag för första gången på flera år växterna lite kärlek och med ens insåg jag hur skönt det var. Hur mycket jag saknat det.
För djur och växter har för mig något gemensamt. Det får mig på något sätt så lugn. Man går liksom in i ett meditativt tillstånd och bara gör.
Kanske handlar det som med allt annat i mitt liv om att ge. Ge dem kärlek, ny jord och vatten. För att de ska utvecklas, växa och gro. Kanske är det ingen skillnad i mina intressen trots allt.
Och ibland tänker jag att växter inte är så olika oss människor. Vi behöver också vattnas och gödslas för att må bra, och vi människor, likt blommor, är olika. Vi kan därför aldrig jämföra oss med krukan bredvid. Vi ser inte bara olika ut, vi har också olika skötselkrav och trivs inte alla i samma fönster.
Många gånger när vi känner att vi är fel, har vi helt enkelt bara hamnat fel, vilket kan få oss att vissna och dö. Så kanske behöver du inte förändra dig, utan bara byta omgivning, ge dig själv mer näring eller byta ut din jord. Kanske ska vi se oss mer som blommor. Vi är ömtåliga och behöver ständig omvårdnad. Kanske har vi då lättare för att ta hand om oss själva?
Om jag ska vara en blomma vill jag vara en vallmo, vilket sort är du?