Att vara anhörig till en missbrukare är att alltid leva med skuldkänslor. Att ständigt stångas med frågan ”vad ska jag göra”. Det innebär en vardag med maktlöshet. Ett liv som går förlorat, en kärleksrelation som tar slut.
Jag anklagar mig själv ibland, kommer på mig själv med att inte göra någonting. Och tänker att jag, om någon, borde vara den som aktivt förhindrar att missbruket fortskrids. Ändå tittar jag bara på. Tankarna brottas mot varandra, och jag vet att jag kommer att ångra mig djupt den dagen han är borta. Samtidigt som jag vet, att makten inte ligger i mina händer.
Men kanske ska jag tjata, motivera, vara jobbig, stötta, hjälpa till, serva, bjuda in…eller…göra ingenting.
Det finns inget rätt och fel, inget lexikon med svar. Det finns ingen rätt väg, ingen hjälp som läker dem alla. Och om det nu fanns, kanske hade jag puttat honom dit. Eller kanske hade jag stått kvar i min maktlöshet och tänkt att ansvaret inte är mitt.
Men vems är ansvaret?
Jag har träffat tillräckligt många missbrukare för att veta att han inte kommer att ta det själv. Och kanske är det anledningen till att jag låter bli. Men jag vill göra något, jag kommer att ångra mig resten av mitt liv om jag inte försökt, eller kanske är försöka det jag gjort… vid de tillfällen jag säger nej till att ge pengar, vid de tillfällen jag säger att jag fortfarande älskar honom trots att jag inte sett honom i ögonen på flera år.
Jag vet att han kan leva ett helt liv på samma sätt som han gör idag. Men jag vet också att han kan förlora det på mindre än en sekund.
Kanske är han anledningen till mitt yrkesval idag. Eller kanske är mitt yrkesval anledningen till att jag inte tar hand om honom?
En av mina största rädslor är att mina barn ska hamna där, i missbruket. Jag vet hur smärtan känns att se på som syster, men jag vill inte ens fantisera om den smärtan som förälder.
En annan rädsla är att min bror ska lämna jordelivet utan att jag försökt stoppa det.
Jag älskar honom, fortfarande…
fast att det är 25 år sedan vi ens hade en relation. Jag vet att han inte är samma människa, den där personen jag såg upp till. Som alltid var så mycket bättre än mig. Men det spelar liksom ingen roll. Jag bryr mig inte om vem han har blivit, vill bara att ha ska få vara kvar, och få vara lycklig.
Allting bleknar, minnen, känslor. Jag har redan förlorat dig, sörjt dig. Men då och då dyker minnesbilder upp.
Jag ser ögon som liknar dina, ett snett leende som påminner om ditt. Jag ser dig i personer jag möter, önskar många gånger att den som satt framför mig vore du. Ibland kan jag undra vad som hade hänt om du fått träffa en av mina fina arbetskamrater, hur livet hade ändrats för dig om du hade fått ha dem hos dig ett år av ditt liv. Hade du kommit på andra tankar?
Ibland kommer jag på mig själv med att hoppas att det blir så, att någon tar tag i dig, och ruskar om.
Du har allting. Det du förlorade när du gick. Står fortfarande kvar och väntar. Jag vet inte om du vet, men vi alla har öppna armar, som längtar efter att du ska komma tillbaka.
Jag önskar att du ringer mig…
utan att fråga efter pengar, eller medicin. Att du bara säger ordet, det räcker att du viskar det, eller bara får till en halvmening. Att du ber om hjälp. Jag kommer på stående fot, utan att tveka, släpper allt och bara går.
Jag tänker att du snart måste tröttna. Du har inte roligt. Du mår inte bra. Det måste få ett slut snart. Och jag hoppas på ett bra.