Självkärlek


Den här lilla tjejen är så olik mig själv (på ett bra sätt). Helt otroligt att jag är hennes mamma. Jag ser inget av mig i henne. Hon är så tuff, så stark och så självklar. Jag tänker på mig själv i hennes ålder. Hon är en sådan tjej jag skulle ha velat vara. Hon som hade allt. Både inuti och utanpå. Det känns overkligt för mig att se ett barn så frisk och sund i sina tankar.

Under mina ungdomsår bar jag otroligt mycket självhat, och det finns inget att det i denna tjej vilket förundrar mig och gör mig otroligt lycklig. Denna tjej kan säga: jag är bra, jag är vacker, jag är bäst, jag tycker att jag är fin, jag är nöjd med mig själv, jag är smart. Ord som jag knappt tänker om mig själv och absolut inte skulle säga högt om tanken ens föll över mig. Det känns overkligt och gör mig så stolt och jag hoppas för allt i världen att hon behåller sitt starka självförtroende och sin självkänsla.

Självklart förstår jag att hon, liksom alla människor tvivlar. Men att bara kunna se sig själv i spegeln och säga högt: vad fin jag är (och mena det) är något få personer gör. Jag ser i hennes ögon att hon tycker om sig själv, även när hon inte säger det högt. Det är beundransvärt tycker jag som har kämpat med att försöka tycka om mig själv hela mitt liv. Så vad kan en 13-åring lära en 39-åring?

 Självkärlek.

Kanske den vackraste kärlekarna av dem alla. Eller i alla fall den ovanligaste <3

Så lektionen börjar nu, säg mig älskling, hur gör jag för att bli lika klok och fin som du? <3

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.