Månadsarkiv: mars 2019

Dagens

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Var sååå trött i morse. Förmodligen rester från gårdagen som också gick i trötthetens tecken. Hade Netflix-maraton och såg 10 avsnitt av Homeland. Har nog aldrig legat i en soffa så länge. Fick verkligen ta mig i kragen för att orka göra någonting. Nu väntar jag bara på att få gå och lägga mig. Är alldeles för trött för att hålla upp ögonen. Tänker på allt jag skulle kunna göra nu när jag har flera timmar för mig själv, men nej, det känns omöjligt. Så när detta inlägg är avklarat stänger jag nog ner både datorn och mig själv. Med risk för att vakna klockan fyra i morgon bitti om jag somnar nu.

Morgonen började i alla fall på ett tåg som var tjugo minuter försenat. Eftersom jag hade fullständigt flyt så var mina två tågbyten också försenade vilket gjorde att jag hann med alla tre tåg och fastande därför ingenstans. Vad säger man, plötsligt händer det…aldrig har jag varit så tacksam för tågförseningar som då.

Försökte dra i mig en kaffe och komma igenom kurslitteraturen, det gick så där. Kaffet gick ner i alla fall. Men kunskapen som skulle gått in förlorades någonstans mellan Göteborg och Katrineholm.

Väl framme i Norrköping gick jag med bestämda steg till Trottoarbaren. Världens godaste vegetariska mat om ni frågar mig. Är jag i Norrköping går jag ingen annan stans. Vägrar. Det är som att komma till himlen och det är det enda jag kan tänka på om dagarna när jag är här. Lunchen. För någon som varit vegetarian i snart 30 år är man inte van med stora smakupplevelser. I alla fall inte i den lilla staden jag kommer i från. Där hittar jag ingenting att äta på restaurang. Känns aldrig värt att betala för maten när man får en paj dom köpt på ICA och värmer liksom. Men här..mmmm.

Efter 3 sekunder var det dock uppätet. Skulle i vanliga fall ta ca 2 sek men eftersom maten var varm bestämde jag mig för att vänta. Därav tidsfördröjningen. Men eftersom vänta inte är en styrka hos mig höll det i ca 1/2-1 sek och jag brände upp halva käften. Men det var det värt<3

Sedan vandrade jag iväg till kurslokalen och beskådade allt som var vackert på min väg dit. Norrköping, en både vacker och kul stad <3

Är så tacksam över att det endast var en havldags studier idag. Hade inte klarat mer så trött som jag varit idag. Håller tummarna för att jag får den sömn jag behöver i natt för i morgon ska jag hålla i en workshop efter min utbildning. Det blir en tuff dag så jag hoppas vara fulladdad.

Det finns fortfarande platser kvar så vill du pröva på skrivterapi, tveka inte, boka din plats nu.

Nu ska jag krama kudden. God natt!

Min mamma

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Skrivutmaning

Skrivutmaning 10. Min mamma…

Min mamma gör allt för mig och min bror. Hon har alltid prioriterat oss, vi har kommit först, säger hon som sitter framför mig. Fint, tänker jag. Fint att du vet att du är älskad, att du känner det.

Men sen började jag fundera på vad orden hon sade betöd egentligen. Vad innebär det egentligen att sätta sina barn först? Vad var det hennes mamma egentligen gjorde som fick henne att känna sig prioriterad?

Jag tror inte min dotter skulle säga de där orden om mig, men jag tror inte heller att det innebär att hon känner sig oälskad. För jag hoppas att jag lär mina barn att det finns saker jag älskar, som jag prioriterar att göra, för min egen skull. Men det betyder inte att jag inte älskar dem mer.

Jag vill inte att min dotter ska blir en sån där mamma som offrar sig själv för sin man och sina barn. En trött och bitter martyr. Det vägrar jag att vara och det hoppas jag att hon ser.  Jag sätter inte ALLTID mina barn först. Det är ju en omöjlighet, i alla fall för mig. Det innebär inte att de inte är älskade mer än allt annat, men för att vara en bra mamma måste jag också ta hand om mig själv.

För mig har det blivit så viktigt att inte göra våld på mig själv, och jag hoppas att det är något jag skickar med mig mina barn genom livet. Bara för att man älskar andra makalöst mycket, måste man inte sluta älska sig själv.

 

Jag kan inte…

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Skrivutmaning

Dagens skrivutmaning

8. Jag kan inte…

  • sova
  • äta fint
  • stå på händer
  • äta långsamt
  • gå sakta
  • bli arg
  • vara medvetet elak
  • vänta
  • ljuga
  • låtsas som ingenting
  • dölja känslor
  • hålla ord inne
  • skjuta upp saker
  • sluta drömma
  • sluta sätta stora mål
  • försöka sluta att nå dem…

Ångesten & jag

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag känner att jag har landat. Jag känner mig inte lika uppjagad och rädd längre över det jag har framför mig. Trots detta sover jag ständigt med spända käkar och stel nacke. Det är liksom inte jag som bestämmer, ångesten är där oavsett. Även om jag beslutar mig för att sluta oroa mig, sluta vara rädd. Så är det någonting inom mig som inte låter bli. Jag är noga med att lyssna på mina tankar, och där finns inte oron. Istället fastnar den i min kropp. Signaler jag är sämre på att tyda, som jag inte kan utantill.

När jag lär mig att hantera ångesten på ett sätt, kommer den ut i ett annat. Jag kan liksom inte fly.

Det värsta av allt är att det inte är jag som bestämmer över den, det finns ingen lösning på problemet. Någon sa en gång att det gäller att inte lära sig att leva med sin ångest, utan det gäller att lära sig att leva utan. Och det känns svårt, om inte overkligt för någon som håller den i sin hand, varje dag.

Jag har har nu lämnat in 3 av 6 skoluppgifter denna månad. Jag har bokat tåg och hotell. Men ångesten letar ständigt efter nästa problem, nästa kris. Så när jag löser ett, griper den tag i ett nytt. Oavsett hur långt bort i framtiden den ligger. Och finns det inget skapar den något.

NÅGOT MÅSTE DU HA OCH OROA DIG FÖR, skriker den åt mig.

Ångesten vill vara min bästa vän och jag har slutat streta emot. Slutat att undvika dess blick. Jag kan säga jag är inte rädd, rakt in dens ansikte. Ändå spottar den mig i ögonen och fortsätter att gå bredvid. Den förmörkar min blick, på allt. Visar rädslor i varje vrå. Även där det inte borde finnas. I de lyckligaste stunder, i de finaste historierna står den och hånflinar och pekar på saker som skulle kunna hända, allt för att få mig att inte uppleva annat än det den har att erbjuda mig.

Men jag är oftast modig och springer i väg. Med ångesten jagandes strax bakom. Han vet att jag någongång stannar upp för att hämta andan och då har han mig igen. I ett järngrepp.

Och ibland kanske jag kan vila där. I ångestens starka armar. Ligga där svag, uppgiven och rädd.

Men jag vill inte tro. Tro på det han säger mig. Jag vill försöka igen och igen. Och reser mig därför upp igen. Ibland tänker jag att det hade varit enklare om jag hade slutat leva utanför min comfortzone, om jag hade gjort allt det där ångesten önskar av mig. Samtidigt vet jag att ångesten inte är nöjd även om den får precis som den vill. Den vill liksom ha allt, och lite till.

Det blir aldrig så bra som jag tänkt mig

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Drömmande?

Det blir aldrig så bra som jag tänkt mig

Drömmar är alltid vackrare än verkligheten. I alla fall mina. Dom har något rosa skimmer över sig, som alltid lämnar en besviken.

I drömmar är jag alltid så lugn och harmonisk, i verkligheten inträffar det mer sällan. I drömmarna faller alla bitar på precis rätt plats. Luften är alltid lagom varm, och maten utomordentligt god. Du kan sitta i en plats i solen, utan att förgås.

I drömmar lever inte trötthet, där finns inget grus i ögonen. Bara ett förlösande skratt. I drömmar finns inga obekväma stunder, inga tysta minuter. I drömmar finns inga fel.

Jag undrar om det är drömmarna som förstör för verkligheten. Verkligheten har liksom så mycket att leva upp till. För mycket för att ens kunna lyckas.

I drömmarna behövs inga skuggor, dom finns inte. Sängen är lagom mjuk, kaffet lagom starkt och du vaknar perfekt utvilad.

Jag har inte upplevt en enda dröm som jag tänkt mig. Glädjen har liksom aldrig varit så stor som i mina planer. När du äntligen har nått ditt mål är du för trött för att fira och vill bara gå hem. Och om du nu upplever något oväntat kul tro fan att du har skoskav.

Mjölken är sur, ungarna likaså. Semesterresan blir en maktkamp mellan två ungar och istället för att njuta av lugnet försöker du få alla att komma hem från semestern levande.

Du behöver en semester efter semestern. För att kunna vila upp dig från livet, som inte alls var som i din dröm.

Ändå fortsätter vi…drömma.

Kanske borde jag skapa mer realistiska fantasier, för att överträffa mina förväntningar? Eller så har jag för höga krav på livet. På mig själv. Vilket lämnar mig besviken.

Eller förresten vet jag inte om jag känner något alls. Jag går mest bara vidare, mot nästa mål. Full av ingenting. Alltid saknandes efter någonting.

Aldrig nöjd. För det blir aldrig så bra som jag tänkt mig.

Att överleva cancer men inte våga leva

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Att överleva cancer

Att överleva cancer

Nu är den senaste boken jag arbetat med här. Att överleva cancer men inte våga leva av Cecilia Läckberg. Även om jag aldrig haft cancer kunde jag känna igen mig i stora delar av boken då Cecilia inte bara slogs mot cancer utan också brottades med hälsoångest. Vilket jag också kämpar med så gott som dagligen och ofta är en del av diagnosen generaliserat ångestsyndrom.

Boken har humor och jag skrattade vid flera tillfällen. Kanske för att jag kände igen mig så väl. Jag älskade boken från första stund och tycker att den är viktig just för att vi inte får glömma den psykiska hälsan, även om man är fysiskt sjuk. Och tiden när man blivit frisk och förväntas vara lycklig…

Många gånger hör man positiva historier om hur man uppskattar livet mer efter en allvarlig sjukdom. Det är ju fint. Men själv tror jag att jag hade drabbats av motsatsen. Jag hade varit livrädd för att bli sjuk igen.

Som alla böcker jag ger ut är denna boken viktigt och rekommenderas läsas även av dem som inte drabbats av cancer. Jag tycker också att den ger en större förståelse för hur det kan vara när man är drabbad av generaliserat ångestsyndrom. Köp den, läs den, sprid den!

Boken köper du här (eller på din närmaste bokhandel, adlibris, bokus eller ditt närmsta bibliotek).

Terapeutisk skrivutmaning & workshop 3 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Skrivutmaning

Har jag missat att dela med mig av min skrivutmaning här på bloggen? Fy skäms på mig isåfall. Men det blir lätt så när jag ska vara aktiv på flera sociala medier samtidigt. Får det liksom inte att gå ihop. Måste vara svårare att vara företagare idag med allt som ska spridas och gå ihop. Har följare på olika ställen och jag vill ju prata med er alla. Men bloggen är forumet jag trivs bäst på så än mer konstigt att jag missade det här.

Min tanke var att ge dig lite hjälp på vägen med ett ord eller en mening om dagen du kan slutföra eller skriva kring. Det finns inga regler utan du skriver det du kommer på, på sättet som tilltalar dig. Om det blir en dikt, en lista, en historia, eller något från din vardag är helt upp till dig. Min tanke är att du ska lyssna inåt och nå det som behöver och vill komma ut.

Du behöver givetvis heller inte skriva varje dag, det är helt upp till dig. Visa meningar eller ord kanske tilltalar dig mer än andra, där kanske det kommer ord direkt och på andra inte alls. Låt det vara så, det beror ju helt och hållet på vart du är i ditt liv. Se detta som ett litet test. Kanske kan detta vara en början till en daglig rutin?

Jag vill också påminna om min workshop i Norrköping. Nästa vecka är det dags så tipsa en vän och boka din plats nu!

Hon är jag

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Kanske är det bra ändå.

Att känslorna aldrig når riktigt ända in.

Att komplimanger och fina ord endast fastnar på min hud,

enkla att vifta bort,

skrapa av sig.

För tänk om jag hade samlat dem på hög,

låtit dem leva inom mig

och på RIKTIGT tro att jag är

den ni säger att jag är.

 

Jag hade förmodligen fått hybris,

varit en ganska otrevlig människa

att hänga med.

Och i och med det hade allt det där fina gått förlorat.

Alla fina meddelanden och ord

är overkliga för mig.

Jag lägger dem i en burk,

sparar dem för framtiden.

Kan inte riktigt ta till mig dem,

än.

Tänk att den där osäkra lilla tjejen,

hon som knappt vågade se någon i ögonen

och alltid känt sig värdelös

nu står på en scen

och får höra motsatsen.

Det är två världar som möts.

Två verkligheter som krockar.

Båda högst verkliga.

Ingen kan suddas ut.

Kanske når orden inte ändå in för att skydda

den där flickan

från en verklighet

som inte känns sann.

Hon vet inte om

att hon tagit bladet från sin mun.

Att hon skriker ut sanningar

som bara lever

inom henne.

Hon lever i tron

att det ärnågonannan som stårdär

på scenen.

Hon har inte

den bilden

av sig själv.

Men hon är jag.

Och det är någon annan

som gömmer sig

och gråter

men hon

är också jag.

Allt som är hon

är jag.

Februari|Vilsenhet

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Om januari stod för att avsluta ett kapitel så har februari bestått av att försöka skapa ett nytt. Jag har ärligt talat känt mig helt vilsen. Inte riktigt vetat vilket ben jag ska stå på. Inte vetat vad som är rätt eller fel, vad jag ska prioritera eller göra.

Företag:

Jag tror att vilsenheten ligger här. Jag är så van att ha mål och planer. Detta året ville jag inte det…samtidigt som jag i år verkligen behöver kämpa, men känner ingen lust. Jag har nog vacklat i hur mycket jag ska pressa mig själv. Om jag ska backa, springa framåt eller stå still. Jag varvar i att peppa mig själv och samtidigt skrika låt bli. När jag har något nytt i mitt liv, så som studierna förstår jag att jag måste ta ett steg bakåt inom ett annat område, och det är ju företaget. Jag får sakerna inte riktigt att gå ihop inom mig. Huvudet säger en sak, hjärtat ett annat.

Jobb:

Här har det också funnits stora frustrationer. Jag vill ta mig framåt i min certiferingsprocess, men eftersom det hänger på att andra (att mina klienter kommer) kan jag inte påverka situationen. Jag sitter och förbereder mig, gör mitt jobb, sedan uteblir personerna vilket gör att allt rinner ut i sanden vilket känns frustrerande. Hade det bara hängt på mig hade jag varit klar nu. Försöker andas och förlika mig med det som är, samtidigt som det är svårt. Jag har också dagar där jag sitter oavbrutet i samtal från 9.30-15.30 vilket inte är bra för mig. Känner mig helt utmattad efter en sådan dag och inser hur viktigt de där små pauserna egentligen är för mig. Jag håller tummarna för att det här är högst tillfälligt och för att det inte ska bli en del av min arbetsvecka i framtiden.

Utbildning:

Första skoldagarna gjorda. Det känns så bra. Böckerna vävs in i mitt arbete vilket känns riktigt bra för det jag studerar i skolan är det jag jobbar med i min vardag vilket underlättar allt. Jag får en fördjupning i mitt jobb vilket känns så himla rätt och bra. Hade jag läst psykodynamiskt vilket också är superintressant så hade det inte hängt i ihop med mitt arbete på samma sätt som det gör i dag då mitt arbete grundar sig i kbt. Jag som har svårt för ramar, hemläxor och agendor får extra stöd och hjälp att sätta den mallen nu vilket känns suveränt bra.

Personligt:

Jag har varit trött och förvirrad. Inte känt mig riktigt vaken. Jag såg i min dagbok att trötthet verkar vara ett tema genom mitt liv. Det är inte tillfälligt, jag kan inte skylla på mörkret. Jag kan inte skylla på jobb eller mig själv. Det är min vardag och det skrämmer mig. Jag vill försöka fundera på vad jag kan göra annorlunda för att slippa den efterhängsna känslan. Jag rör mig varje dag, äter frukt och grönt, mediterar och undviker stress, ändå jagar tröttheten mig.  Jag måste se vad jag kan göra annorlunda. Jag vill inte leva ett liv där tröttheten ständigt är närvarande. Det måste få ett slut!

Inför mars:

Jag vill aktivt jobba för att hitta energi och glädje. Jag måste också landa i något som känns bra i både hjärta och hjärna gällande företaget. Jag vill inte stå still samtidigt som jag måste bromsa in för att hinna med och klara mina studier. Jag hoppas hittat något som känns rätt, både nu, och i framtiden.