Jag känner att jag har landat. Jag känner mig inte lika uppjagad och rädd längre över det jag har framför mig. Trots detta sover jag ständigt med spända käkar och stel nacke. Det är liksom inte jag som bestämmer, ångesten är där oavsett. Även om jag beslutar mig för att sluta oroa mig, sluta vara rädd. Så är det någonting inom mig som inte låter bli. Jag är noga med att lyssna på mina tankar, och där finns inte oron. Istället fastnar den i min kropp. Signaler jag är sämre på att tyda, som jag inte kan utantill.
När jag lär mig att hantera ångesten på ett sätt, kommer den ut i ett annat. Jag kan liksom inte fly.
Det värsta av allt är att det inte är jag som bestämmer över den, det finns ingen lösning på problemet. Någon sa en gång att det gäller att inte lära sig att leva med sin ångest, utan det gäller att lära sig att leva utan. Och det känns svårt, om inte overkligt för någon som håller den i sin hand, varje dag.
Jag har har nu lämnat in 3 av 6 skoluppgifter denna månad. Jag har bokat tåg och hotell. Men ångesten letar ständigt efter nästa problem, nästa kris. Så när jag löser ett, griper den tag i ett nytt. Oavsett hur långt bort i framtiden den ligger. Och finns det inget skapar den något.
NÅGOT MÅSTE DU HA OCH OROA DIG FÖR, skriker den åt mig.
Ångesten vill vara min bästa vän och jag har slutat streta emot. Slutat att undvika dess blick. Jag kan säga jag är inte rädd, rakt in dens ansikte. Ändå spottar den mig i ögonen och fortsätter att gå bredvid. Den förmörkar min blick, på allt. Visar rädslor i varje vrå. Även där det inte borde finnas. I de lyckligaste stunder, i de finaste historierna står den och hånflinar och pekar på saker som skulle kunna hända, allt för att få mig att inte uppleva annat än det den har att erbjuda mig.
Men jag är oftast modig och springer i väg. Med ångesten jagandes strax bakom. Han vet att jag någongång stannar upp för att hämta andan och då har han mig igen. I ett järngrepp.
Och ibland kanske jag kan vila där. I ångestens starka armar. Ligga där svag, uppgiven och rädd.
Men jag vill inte tro. Tro på det han säger mig. Jag vill försöka igen och igen. Och reser mig därför upp igen. Ibland tänker jag att det hade varit enklare om jag hade slutat leva utanför min comfortzone, om jag hade gjort allt det där ångesten önskar av mig. Samtidigt vet jag att ångesten inte är nöjd även om den får precis som den vill. Den vill liksom ha allt, och lite till.