Det blir aldrig så bra som jag tänkt mig
Drömmar är alltid vackrare än verkligheten. I alla fall mina. Dom har något rosa skimmer över sig, som alltid lämnar en besviken.
I drömmar är jag alltid så lugn och harmonisk, i verkligheten inträffar det mer sällan. I drömmarna faller alla bitar på precis rätt plats. Luften är alltid lagom varm, och maten utomordentligt god. Du kan sitta i en plats i solen, utan att förgås.
I drömmar lever inte trötthet, där finns inget grus i ögonen. Bara ett förlösande skratt. I drömmar finns inga obekväma stunder, inga tysta minuter. I drömmar finns inga fel.
Jag undrar om det är drömmarna som förstör för verkligheten. Verkligheten har liksom så mycket att leva upp till. För mycket för att ens kunna lyckas.
I drömmarna behövs inga skuggor, dom finns inte. Sängen är lagom mjuk, kaffet lagom starkt och du vaknar perfekt utvilad.
Jag har inte upplevt en enda dröm som jag tänkt mig. Glädjen har liksom aldrig varit så stor som i mina planer. När du äntligen har nått ditt mål är du för trött för att fira och vill bara gå hem. Och om du nu upplever något oväntat kul tro fan att du har skoskav.
Mjölken är sur, ungarna likaså. Semesterresan blir en maktkamp mellan två ungar och istället för att njuta av lugnet försöker du få alla att komma hem från semestern levande.
Du behöver en semester efter semestern. För att kunna vila upp dig från livet, som inte alls var som i din dröm.
Ändå fortsätter vi…drömma.
Kanske borde jag skapa mer realistiska fantasier, för att överträffa mina förväntningar? Eller så har jag för höga krav på livet. På mig själv. Vilket lämnar mig besviken.
Eller förresten vet jag inte om jag känner något alls. Jag går mest bara vidare, mot nästa mål. Full av ingenting. Alltid saknandes efter någonting.
Aldrig nöjd. För det blir aldrig så bra som jag tänkt mig.