Kanske är det bra ändå.
Att känslorna aldrig når riktigt ända in.
Att komplimanger och fina ord endast fastnar på min hud,
enkla att vifta bort,
skrapa av sig.
För tänk om jag hade samlat dem på hög,
låtit dem leva inom mig
och på RIKTIGT tro att jag är
den ni säger att jag är.
Jag hade förmodligen fått hybris,
varit en ganska otrevlig människa
att hänga med.
Och i och med det hade allt det där fina gått förlorat.
Alla fina meddelanden och ord
är overkliga för mig.
Jag lägger dem i en burk,
sparar dem för framtiden.
Kan inte riktigt ta till mig dem,
än.
Tänk att den där osäkra lilla tjejen,
hon som knappt vågade se någon i ögonen
och alltid känt sig värdelös
nu står på en scen
och får höra motsatsen.
Det är två världar som möts.
Två verkligheter som krockar.
Båda högst verkliga.
Ingen kan suddas ut.
Kanske når orden inte ändå in för att skydda
den där flickan
från en verklighet
som inte känns sann.
Hon vet inte om
att hon tagit bladet från sin mun.
Att hon skriker ut sanningar
som bara lever
inom henne.
Hon lever i tron
att det ärnågonannan som stårdär
på scenen.
Hon har inte
den bilden
av sig själv.
Men hon är jag.
Och det är någon annan
som gömmer sig
och gråter
men hon
är också jag.
Allt som är hon
är jag.