Hon är jag


Kanske är det bra ändå.

Att känslorna aldrig når riktigt ända in.

Att komplimanger och fina ord endast fastnar på min hud,

enkla att vifta bort,

skrapa av sig.

För tänk om jag hade samlat dem på hög,

låtit dem leva inom mig

och på RIKTIGT tro att jag är

den ni säger att jag är.

 

Jag hade förmodligen fått hybris,

varit en ganska otrevlig människa

att hänga med.

Och i och med det hade allt det där fina gått förlorat.

Alla fina meddelanden och ord

är overkliga för mig.

Jag lägger dem i en burk,

sparar dem för framtiden.

Kan inte riktigt ta till mig dem,

än.

Tänk att den där osäkra lilla tjejen,

hon som knappt vågade se någon i ögonen

och alltid känt sig värdelös

nu står på en scen

och får höra motsatsen.

Det är två världar som möts.

Två verkligheter som krockar.

Båda högst verkliga.

Ingen kan suddas ut.

Kanske når orden inte ändå in för att skydda

den där flickan

från en verklighet

som inte känns sann.

Hon vet inte om

att hon tagit bladet från sin mun.

Att hon skriker ut sanningar

som bara lever

inom henne.

Hon lever i tron

att det ärnågonannan som stårdär

på scenen.

Hon har inte

den bilden

av sig själv.

Men hon är jag.

Och det är någon annan

som gömmer sig

och gråter

men hon

är också jag.

Allt som är hon

är jag.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.