Årsarkiv: 2019

Den där kärleken

Jag kämpar så med att hålla fast vid dig, samtidigt som med att släppa taget. Jag vill inte krama åt dig för hårt. Är så rädd att kväva dig, se dig dö i min hand. Så om jag av någon anledning nu skulle klämma dig… eller lämna dig, är det av orsaker jag inte rår på.

Jag vill inte heller släppa dig helt, se dig fladdra iväg åt ett annat håll för att jag inte höll tag i dig alls, utan skyddade mig själv, mot dig, eller kanske mer mot mig. Kanske kan jag bara hålla fast lite i kanten, så där så att du knappt märker det, men ändå vet att jag är där?

Samtidigt är jag så rädd att min insida ska trasas sönder, bli ensam lämnad kvar. Övergiven på en smutsig trottoarkant, utan ägare.

Ordet lagom bor inte i mig, vet inte hur andra gör, hur man ska vara. Antingen griper jag i något för hårt, eller så kastar jag det i golvet.

Kanske kan jag bara älska för mycket, eller inte alls.

Det är något som känns annorlunda. Kanske inte nödvändigtvis fel. Men annorlunda. Jag känner mig varken glad eller ledsen. Känns som att jag lever i ett vakuum. Liksom står utanför och tittar på, när de andra springer alldeles för snabbt. Jag tänker: är det så här det ska vara… Är det så här jag vill ha det… 

och kommer fram till att det inte är något av det jag vill ha. Kanske därför jag vill styra över min egen tid. För att slippa piskan ovanifrån. För att slippa suckar, stressade blickar och informationen på vad du missat istället för vad du gjort bra. Kanske skapar jag distans. Börjar bygga det nu, för att enklare ta steget ifrån, när det i framtiden är dags.

Hur kan något man älskar förvandlas, försvagas och förminskas. Hur kan något som tidigare känts så kärleksfullt och varmt plötsligt vara hårt och kallt. Kanske ska jag inte försöka förbättra, jobba för att hitta tillbaka till det förflutna. Kanske ska man istället ta det för vad det är…och ge upp.

Lördag och solen sken. Drog ner till stranden för att se hur långt bort sommaren var men här var det full storm. Lät hunden leka i vattnet och dottern springa och leka framför kameran.

Det blåste både på in- och utsida en sådan här dag. Avskyr när jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. ”Kan du inte säga varför du är ledsen så är du inte ledsen på riktigt säger min man”, och nog är det säkert så. När det inte finns en klar anledning är det nog bara känslostormar som behöver ridas ut.

Jag tror vinden fångade upp dem. För idag känner jag mig lugnare.

Jag är ju en person som behöver svar på allt. Som vill leva med ett facit. Därför behöver det aldrig finnas en egentligen anledning. Det räcker med något litet litet, något som nästan gått omärkbart förbi.

Men så snappar jag alltid upp det. Även om jag inte vet vad det är. Finns det något att vara ledsen över så ska jag minsann vara det. Ibland handlar det inte ens om mig själv.

Det kan vara en elak känsla som sitter kvar efter att ha sett en påkörd katt eller att ha snappat upp saker jag inte vill höra från nyheterna.

Men idag skiner solen in genom fönstret och jag ska ta tag i mitt liv igen. Försöka njuta av dagen och planera för en ny arbetsvecka. I helgen bär det åter igen av till Malmö för studier.

Jag har varit lite för mycket på resande på fot det senaste. Jag försöker att njuta av det när jag ändå är i väg med det är som att jag i min ficka alltid bär med mig en längtan hem <3

Önskar er en fin Söndag!

Tårar jag aldrig fällt Bild:Pixabay

Det finns så många tårar jag aldrig fällt. Tårar som inte har något slut. Det finns en swimmingpool inom mig, avgrundsdjup, med tårar som inte kommer ut.

Det finns sorger jag saknar. Tyngder som förevigt sitter kvar. Det finns smärtor inom mig jag ej släpper ut, känslor som jag spar.

Det finns tankar som inte går att förklara, händelser som är utan ord. Saker jag inte vill ska synas, som jag aldrig lägger fram på mitt bord.

Det finns tårar jag aldrig smakat på, men ändå kan känna dess sälta. Hamnar dem i min mun kan hela världen välta.

Det finns orättvisor som borde komma i uttryck och aggressioner som borde få plats. De finns känslor som inte går att beskriva som bor i mitt vattenpalats.

Ibland badar jag naken i poolen som bara är min, stänger ute omvärlden och ingen släpper in.

Stanna där inne, ropar jag gällt. Till tårarna, dem som jag aldrig fällt.

Wohoo, ett rum med utsikt ropade jag  högt  (inuti  mig  själv) när jag staplade in i hotellrummet en sen torsdag kväll. En  drömmig  bakgård  där  man  kan  sitta  och  fantisera  om  vilka  personer  som  bor  bakom  de  där  fönstren.  Dagen  verkade  i  vilket  fall  bli  grå  insåg  jag  efter att jag dragit undan  gardinen på morgonkvisten .

Vaknade nästan varje heltimme under natten eftersom hotellets väggar verkade vara gjort av toalettpapper. Jag hörde allt! Jag var som vanligt uppe med tuppen och stod först i kö när det var dags för att äta frukost. Hotellfrukosten fick åtminstone högre betyg än förra hotellet jag bodde på i malmö. Där var inte ens kaffet gott. Hur svårt kan det vara liksom. Här fick frukosten godkänt, men inte mer än så.

Obligatorisk hiss-selfie.

Tog med mig kaffe upp på rummet och började pugga direkt efter frukosten och innan skolan startade.

Fick ganska snart gå ner och hämta nytt kaffe för att fylla på.

Blev sedan distraherad av mig själv i spegeln och stannade i fotografmode en stund.

Kom sedan på mig själv med att inte göra det jag skulle och återgick till skolboken.

Hann skriva två bokrecensioner innan skolan, ”duktiga jag”, sedan blev det till att packa ihop allt och gå.

På väg till kurslokalen fastnade blicken vid den här. Kanske för att jag kunde känna igen mig själv. Rund, glad och flygande…  eller inte… Glad blev man av den i alla fall.

Sedan var det några timmar i skolbänken. Fallanalys och begrepp stod väl på schemat om jag ska försöka sammanfatta det på något sätt.

Sedan var jag tillbaka på hotellet framför datorn igen med ett fortsatt grått väder utanför. Egentligen alldeles för trött för att skriva, men om det är något jag är duktig på så är det att pressa mig själv. Heja heja!

Jag hann också prova lite kläder jag köpt…

..och fundera på hur jag skulle få ner dem i packningen. Aja, morgondagens bekymmer.

Vid åtta hade jag skrivit klart, yogat och pratat med alla där hemma. Då bäddade jag ner mig i sängen med te, banan, klementin och äpple till kvällsmat framför ”ensam mamma söker” för att vila hjärnan en stund. Och det var den dagen det!