nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Dagens skrivutmaning
Jag känner att jag har landat. Jag känner mig inte lika uppjagad och rädd längre över det jag har framför mig. Trots detta sover jag ständigt med spända käkar och stel nacke. Det är liksom inte jag som bestämmer, ångesten är där oavsett. Även om jag beslutar mig för att sluta oroa mig, sluta vara rädd. Så är det någonting inom mig som inte låter bli. Jag är noga med att lyssna på mina tankar, och där finns inte oron. Istället fastnar den i min kropp. Signaler jag är sämre på att tyda, som jag inte kan utantill.
Det värsta av allt är att det inte är jag som bestämmer över den, det finns ingen lösning på problemet. Någon sa en gång att det gäller att inte lära sig att leva med sin ångest, utan det gäller att lära sig att leva utan. Och det känns svårt, om inte overkligt för någon som håller den i sin hand, varje dag.
Jag har har nu lämnat in 3 av 6 skoluppgifter denna månad. Jag har bokat tåg och hotell. Men ångesten letar ständigt efter nästa problem, nästa kris. Så när jag löser ett, griper den tag i ett nytt. Oavsett hur långt bort i framtiden den ligger. Och finns det inget skapar den något.
NÅGOT MÅSTE DU HA OCH OROA DIG FÖR, skriker den åt mig.
Ångesten vill vara min bästa vän och jag har slutat streta emot. Slutat att undvika dess blick. Jag kan säga jag är inte rädd, rakt in dens ansikte. Ändå spottar den mig i ögonen och fortsätter att gå bredvid. Den förmörkar min blick, på allt. Visar rädslor i varje vrå. Även där det inte borde finnas. I de lyckligaste stunder, i de finaste historierna står den och hånflinar och pekar på saker som skulle kunna hända, allt för att få mig att inte uppleva annat än det den har att erbjuda mig.
Men jag är oftast modig och springer i väg. Med ångesten jagandes strax bakom. Han vet att jag någongång stannar upp för att hämta andan och då har han mig igen. I ett järngrepp.
Men jag vill inte tro. Tro på det han säger mig. Jag vill försöka igen och igen. Och reser mig därför upp igen. Ibland tänker jag att det hade varit enklare om jag hade slutat leva utanför min comfortzone, om jag hade gjort allt det där ångesten önskar av mig. Samtidigt vet jag att ångesten inte är nöjd även om den får precis som den vill. Den vill liksom ha allt, och lite till.
Drömmar är alltid vackrare än verkligheten. I alla fall mina. Dom har något rosa skimmer över sig, som alltid lämnar en besviken.
I drömmar är jag alltid så lugn och harmonisk, i verkligheten inträffar det mer sällan. I drömmarna faller alla bitar på precis rätt plats. Luften är alltid lagom varm, och maten utomordentligt god. Du kan sitta i en plats i solen, utan att förgås.
I drömmar lever inte trötthet, där finns inget grus i ögonen. Bara ett förlösande skratt. I drömmar finns inga obekväma stunder, inga tysta minuter. I drömmar finns inga fel.
Jag undrar om det är drömmarna som förstör för verkligheten. Verkligheten har liksom så mycket att leva upp till. För mycket för att ens kunna lyckas.
I drömmarna behövs inga skuggor, dom finns inte. Sängen är lagom mjuk, kaffet lagom starkt och du vaknar perfekt utvilad.
Jag har inte upplevt en enda dröm som jag tänkt mig. Glädjen har liksom aldrig varit så stor som i mina planer. När du äntligen har nått ditt mål är du för trött för att fira och vill bara gå hem. Och om du nu upplever något oväntat kul tro fan att du har skoskav.
Mjölken är sur, ungarna likaså. Semesterresan blir en maktkamp mellan två ungar och istället för att njuta av lugnet försöker du få alla att komma hem från semestern levande.
Du behöver en semester efter semestern. För att kunna vila upp dig från livet, som inte alls var som i din dröm.
Ändå fortsätter vi…drömma.
Kanske borde jag skapa mer realistiska fantasier, för att överträffa mina förväntningar? Eller så har jag för höga krav på livet. På mig själv. Vilket lämnar mig besviken.
Eller förresten vet jag inte om jag känner något alls. Jag går mest bara vidare, mot nästa mål. Full av ingenting. Alltid saknandes efter någonting.
Aldrig nöjd. För det blir aldrig så bra som jag tänkt mig.
Att överleva cancer
Nu är den senaste boken jag arbetat med här. Att överleva cancer men inte våga leva av Cecilia Läckberg. Även om jag aldrig haft cancer kunde jag känna igen mig i stora delar av boken då Cecilia inte bara slogs mot cancer utan också brottades med hälsoångest. Vilket jag också kämpar med så gott som dagligen och ofta är en del av diagnosen generaliserat ångestsyndrom.
Boken har humor och jag skrattade vid flera tillfällen. Kanske för att jag kände igen mig så väl. Jag älskade boken från första stund och tycker att den är viktig just för att vi inte får glömma den psykiska hälsan, även om man är fysiskt sjuk. Och tiden när man blivit frisk och förväntas vara lycklig…
Många gånger hör man positiva historier om hur man uppskattar livet mer efter en allvarlig sjukdom. Det är ju fint. Men själv tror jag att jag hade drabbats av motsatsen. Jag hade varit livrädd för att bli sjuk igen.
Som alla böcker jag ger ut är denna boken viktigt och rekommenderas läsas även av dem som inte drabbats av cancer. Jag tycker också att den ger en större förståelse för hur det kan vara när man är drabbad av generaliserat ångestsyndrom. Köp den, läs den, sprid den!
Boken köper du här (eller på din närmaste bokhandel, adlibris, bokus eller ditt närmsta bibliotek).
Har jag missat att dela med mig av min skrivutmaning här på bloggen? Fy skäms på mig isåfall. Men det blir lätt så när jag ska vara aktiv på flera sociala medier samtidigt. Får det liksom inte att gå ihop. Måste vara svårare att vara företagare idag med allt som ska spridas och gå ihop. Har följare på olika ställen och jag vill ju prata med er alla. Men bloggen är forumet jag trivs bäst på så än mer konstigt att jag missade det här.
Min tanke var att ge dig lite hjälp på vägen med ett ord eller en mening om dagen du kan slutföra eller skriva kring. Det finns inga regler utan du skriver det du kommer på, på sättet som tilltalar dig. Om det blir en dikt, en lista, en historia, eller något från din vardag är helt upp till dig. Min tanke är att du ska lyssna inåt och nå det som behöver och vill komma ut.
Du behöver givetvis heller inte skriva varje dag, det är helt upp till dig. Visa meningar eller ord kanske tilltalar dig mer än andra, där kanske det kommer ord direkt och på andra inte alls. Låt det vara så, det beror ju helt och hållet på vart du är i ditt liv. Se detta som ett litet test. Kanske kan detta vara en början till en daglig rutin?
Jag vill också påminna om min workshop i Norrköping. Nästa vecka är det dags så tipsa en vän och boka din plats nu!
Kanske är det bra ändå.
Att känslorna aldrig når riktigt ända in.
Att komplimanger och fina ord endast fastnar på min hud,
enkla att vifta bort,
skrapa av sig.
För tänk om jag hade samlat dem på hög,
låtit dem leva inom mig
och på RIKTIGT tro att jag är
den ni säger att jag är.
Jag hade förmodligen fått hybris,
varit en ganska otrevlig människa
att hänga med.
Och i och med det hade allt det där fina gått förlorat.
Alla fina meddelanden och ord
är overkliga för mig.
Jag lägger dem i en burk,
sparar dem för framtiden.
Kan inte riktigt ta till mig dem,
än.
Tänk att den där osäkra lilla tjejen,
hon som knappt vågade se någon i ögonen
och alltid känt sig värdelös
nu står på en scen
och får höra motsatsen.
Det är två världar som möts.
Två verkligheter som krockar.
Båda högst verkliga.
Ingen kan suddas ut.
Kanske når orden inte ändå in för att skydda
den där flickan
från en verklighet
som inte känns sann.
Hon vet inte om
att hon tagit bladet från sin mun.
Att hon skriker ut sanningar
som bara lever
inom henne.
Hon lever i tron
att det ärnågonannan som stårdär
på scenen.
Hon har inte
den bilden
av sig själv.
Men hon är jag.
Och det är någon annan
som gömmer sig
och gråter
men hon
är också jag.
Allt som är hon
är jag.
Om januari stod för att avsluta ett kapitel så har februari bestått av att försöka skapa ett nytt. Jag har ärligt talat känt mig helt vilsen. Inte riktigt vetat vilket ben jag ska stå på. Inte vetat vad som är rätt eller fel, vad jag ska prioritera eller göra.
Företag:Jag tror att vilsenheten ligger här. Jag är så van att ha mål och planer. Detta året ville jag inte det…samtidigt som jag i år verkligen behöver kämpa, men känner ingen lust. Jag har nog vacklat i hur mycket jag ska pressa mig själv. Om jag ska backa, springa framåt eller stå still. Jag varvar i att peppa mig själv och samtidigt skrika låt bli. När jag har något nytt i mitt liv, så som studierna förstår jag att jag måste ta ett steg bakåt inom ett annat område, och det är ju företaget. Jag får sakerna inte riktigt att gå ihop inom mig. Huvudet säger en sak, hjärtat ett annat.
Här har det också funnits stora frustrationer. Jag vill ta mig framåt i min certiferingsprocess, men eftersom det hänger på att andra (att mina klienter kommer) kan jag inte påverka situationen. Jag sitter och förbereder mig, gör mitt jobb, sedan uteblir personerna vilket gör att allt rinner ut i sanden vilket känns frustrerande. Hade det bara hängt på mig hade jag varit klar nu. Försöker andas och förlika mig med det som är, samtidigt som det är svårt. Jag har också dagar där jag sitter oavbrutet i samtal från 9.30-15.30 vilket inte är bra för mig. Känner mig helt utmattad efter en sådan dag och inser hur viktigt de där små pauserna egentligen är för mig. Jag håller tummarna för att det här är högst tillfälligt och för att det inte ska bli en del av min arbetsvecka i framtiden.
Utbildning:Första skoldagarna gjorda. Det känns så bra. Böckerna vävs in i mitt arbete vilket känns riktigt bra för det jag studerar i skolan är det jag jobbar med i min vardag vilket underlättar allt. Jag får en fördjupning i mitt jobb vilket känns så himla rätt och bra. Hade jag läst psykodynamiskt vilket också är superintressant så hade det inte hängt i ihop med mitt arbete på samma sätt som det gör i dag då mitt arbete grundar sig i kbt. Jag som har svårt för ramar, hemläxor och agendor får extra stöd och hjälp att sätta den mallen nu vilket känns suveränt bra.
Jag har varit trött och förvirrad. Inte känt mig riktigt vaken. Jag såg i min dagbok att trötthet verkar vara ett tema genom mitt liv. Det är inte tillfälligt, jag kan inte skylla på mörkret. Jag kan inte skylla på jobb eller mig själv. Det är min vardag och det skrämmer mig. Jag vill försöka fundera på vad jag kan göra annorlunda för att slippa den efterhängsna känslan. Jag rör mig varje dag, äter frukt och grönt, mediterar och undviker stress, ändå jagar tröttheten mig. Jag måste se vad jag kan göra annorlunda. Jag vill inte leva ett liv där tröttheten ständigt är närvarande. Det måste få ett slut!
Jag vill aktivt jobba för att hitta energi och glädje. Jag måste också landa i något som känns bra i både hjärta och hjärna gällande företaget. Jag vill inte stå still samtidigt som jag måste bromsa in för att hinna med och klara mina studier. Jag hoppas hittat något som känns rätt, både nu, och i framtiden.
Årstid: Vår
Veckodag: Lördag
Tid på dygnet: 19:00 (barnens aktiviter är avslutade och jag kan göra vad jag vill).
Blogg: har så många men bla Anna Lena, Midis, reaktionista.
Instagram: älskar även anna-lenas insta
TV-program: Följer inget på tv
Outfit: Mjukiskläder
Skor: Trivs bäst utan både strumpor och skor.
Skönhetsprodukt: Maria Åkerbergs white chocolate body balm
Parfym: Emma. S rue de varenne
Låt: Är inte så musikintresserad så vet ej..
Spel på telefonen: Spelar inte.
App: Bloglovin där jag följer och läser bloggar
Godis: Olika formera av dadelbollar. Annars mörk choklad med havssalt.
Maträtt: Vegetariska köttbullar med potatis, brunsås och överdrivet med gele.
I min värld går allting fort, det går upp och ner och åt alla möjliga håll och det känns som jag inte hunnit bromsa in än sedan jag fick svaret på min ADHD-utredning. Det var bara en grej av alla andra som gjordes i bara farten, utan att veta vart det skulle ta mig och varför. Det kändes som att allt gick mig bara förbi. Att jag som vanligt körde på i full fart och att läkaren presenterade svaret från passagerarsidan och hoppade sedan ur bilen i farten, lämnade mig ensam, körandes i full fart i mörkret utan att veta vilket håll jag skulle åt.
Bilen har inte stannat än, fast nu känner jag att bensinen håller på att ta slut, men jag kör på ångorna så långt det går.
Jag önskar att han suttit kvar där på passagerarsidan så att han kunde ha svarat på alla mina frågor, att han skulle ha visat mig vilken väg jag skulle ta, vilken fart jag skulle hålla eller hur jag gör för att kontrollera ratten som drar åt olika håll.
Jag önskar att han skulle ha tagit över kontrollen och låtit mig vila ett tag, låtit mig sitta på passagerarsidan. Få blunda, slappna och kanske till och med njutit av resan.
Jag önskar att han hade gett mig en karta, en lösning, ett kompass, en riktning jag ska följa som gjorde att jag klarade resan.
Ibland träffar jag på fartgupp, eller personer som försöker få mig att sänka farten genom att blockera min väg, det gör mig galen och får mig att köra på, köra över, krocka eller avstanna helt, och då kan det ibland vara väldigt tungt att få upp farten igen.
Jag vet inte.
Men jag vet att jag behöver hjälp och stöd att sakta ner, inte bromsa helt, bara sakta ner. För att kunna se vad som händer utanför fönsterrutan och för att kunna lyssna på vad mina medpassagerare egentligen säger till mig.
Även om man nu har fått svaret: ditt styrsystem är söndrigt och du trampar på gasen för hårt, så ligger ingen servicestation/verkstad tillräckligt nära eller är tillräckligt pålitliga för att jag ska våga lämna in bilen på verkstad där.
Så hur ska man kunna sakta ner utan att tappa fart, bli lagad när man inte vet vad som behöver lagas, finna lösningen när man inte kan stanna upp för att lyssna på svaret?
Ny krönika
Bokstavsdiagnoser.se kontaktade mig och önskade en krönika. Sagt och gjort. Ni finner den här.