Dagsarkiv: 27 januari, 2020


Det var länge sedan sist

Jag är så skör just nu. Känner mig trasig på insidan. Känslan bara kom från ingenstans. Ångesten gör ont. Sitter i bröstet. Sliter och drar. Jag ligger med handen på min mage. Djupandas. Känner hur handen flyttar sig upp och ner. Jag sätter på mindfulness övningar, på repeat. Vill somna men är klarvaken. Tankarna forsar. Känns som en flod jag är på väg att drunkna i. Den kommer inte i vågor. Jag hade önskat att den gjorde det, så att den hade givit mig andrum. Men nu får jag bara kallsup efter kallsup.

Jag försöker hitta anledningar till att ångesten besöker mig just nu, fast att jag vet att det egentligen inte spelar någon roll. Kanske är det en 40-årskris, eller kanske kom det bara för många triggers för mig samtidigt. Jag vet inte, och ingen annan heller.

Jag håller andan, djupdyker ner i känslan som slår mig i ansiktet.

Jag googlar på löparskor, vill springa, springa i från känslan, tankarna och allt som gör ont. Jag var trött när jag släckte lampan men det var som att en knapp trycktes på när den andra trycktes av. Det är dödsångest, och den gör ont. Och jag saknar min gamla oro. Vill ta tillbaka den och krama om den. Jag kan tänka mig att oroa mig för vad som helst just nu. Men jag vill inte oroa mig för döden.

Jag går till jobbet, trots att bröstet känns som en hårdklump där luften inte får plats. Jag längtar efter glädje, leenden och någon som kan få mig på andra tankar. Men ångesten fortsätter göra sig påmind när klient, efter klient upprepar ordet….cancer.

Det är som att dom kastar ordet i ansiktet på mig och jag undrar om alla inte upprepar det ovanligt mycket eller om det bara jag som hör ordet med en annan röst. “Jag kom precis från en begravning, det var cancern”. “Min bror dog ung, det var cancer”. Jag vill nästan skratta, det är någon som skojar med mig?!? Person efter person som kliver in i mitt samtalsrum upprepar ett av de fulaste orden jag vet och det som jag allra minst behöver höra just nu.

Jag försöker prata mig själv till rätta. Jag VET ju hur man ska tänka, vad man ska göra. Jag kan ju det där. Lever i det, med det, varje dag. Men när den blir för stark är det som att man tappar allt. Jag sätter mig på golvet i sovrummet och bara blundar. Tillit, jag har tappat tillit. Mitt ledord för i år har ramlat ur min hand. När jag förlorar tilliten blir jag rädd.

Jag plockar upp ordet. Lägger det i min hand. Smakar på det i min mun. Det känns skönt. Mjukt, varm och tryggt. Jag vilar i stunden, låter det landa i mig samtidigt som jag talar mig själv till rätta med ny kraft;

“Hej ångest, det var länge sedan sist. Det är ok att du är här. FÖR Jag har tillit. Tillit till mig själv, till andra, och till min omvärld. Jag har tillit, till livet”.

Jag reser mig upp, sopar av mig känslan. Det är ok, jag var inte beredd, det vara bara så länge sedan sist.