Månadsarkiv: januari 2020

Dessa dagar är  som bomull för själen. Dagar som inte är fyllda av mer än ljus och tiden som finns just nu. Jag stannar upp, blundar, och bara är.

Fast att jag är en person som älskar att ha att göra finns det inget jag gillar mer än när schemat är tomt. Jag vill kunna sitta i soffan men kaffekoppen, gå den där långpromenaden eller bara skratta tillsammans med mina barn.

Vanligtvis promenerar jag själv men denna dagen hade jag turen att få med mig hela familjen. Japp det är sonen som står bakom kameran. Älskar hans foton trots att de är sneda (eller kanske för att de är sneda). Han ser alltid allting från ett annan synvinkel <3

Och ljuset, det fantastiska ljuset <3 Äntligen känns det som att luften når ända ner i mina lungor <3

Helger när de är som bäst <3 Man får en liten dos av djur, natur och kärlek. Inget mer behövs.

Januari har varit snötomt och för min del får det gärna fortsätta så. Jag behöver det gröna, det ljusa och det varma.

Det är så här jag vill minnas januari. Varm sol, kallluft & tillsammans med dem som betyder allra mest<3

Önskar dig en fin fredag!

Jag är idéspruta och kreatör. Jag älskar energin som infinner sig när ideér poppar upp, när man är ”på gång”, full av förväntningar. Känslan ”inget kan stoppa mig nu” är så stark under tiden man planerar och strukturerar, men sen… när man ska gå in i fasen ”att göra” och ”att sälja” så är det som att energin sinar och ingenting känns lika kul. Efter alla år av företagande så har jag kommit fram till att det handlar om att jag jobbar med hjärtat och inte hjärnan, det där med att vara smart, dra in pengar, marknadsföra sig…det är inget som lockar. Tvärtom. Men som företagare vet jag att den där delen också måste finnas.

I många år har jag undvikit det, låtit det bli som det blir och i ärlighetens namn inte gett mitt företag en riktig chans.

Jag har skrivit böcker och skjuvat dem längst in i min garderob, nästan rädd för att någon skulle vilja läsa. Jag har anordnat kurser, workshops utan att riktigt prata om dem och låtit platserna fyllas mer av en slump än av skicklighet.

Men jag har företagsdrömmar, och har haft i flera år. Jag vill på riktigt kunna leva på mitt företag. Styra mina dagar, mina tider och mitt liv. Därför måste jag förändras. Så nu är det slut med att gömma huvudet i sanden och hoppas på det bästa. Även om jag aldrig kommer att älska sälj så älskar jag det jag gör och det behöver och vill jag prata högre om.

Så från och med nu är det jag som stoppar böcker rakt framför näsan på er och skriker ut om mina kurser så högt att hela världen hör. Eller nej, kanske inte riktigt så men nästan…

Jag älskar verkligen mitt företag, det är en sådan stor del av mig själv att jag inte vet vem jag är utan det och kanske kan det inspirera andra att jag pratar högt om mina drömmar och mål, eller åtminstone fortsatt motivera mig själv.

Otroligt många känner sig ensamma idag. Även om vi har både familj och vänner. Men på något sätt tror jag att vi glömmer bort att vi förändras, att vi kan växa i från varandra, att man kan hålla av någon, kanske till och med älska dem, men inte behöva umgås. Inte vet jag, det här är ingen sanning utan bara en tanke jag testar.

Men det ligger en sanning i det där gamla talesättet ”du blir som du umgås”. När jag var yngre var jag självdestruktiv och mådde dåligt och en del av mitt umgänge bestod av andra personer som också på olika sätt var självdestruktiva och mådde dåligt. Men jag är inte samma person idag, och skulle min gamla vän vara kvar i sitt forna leverne så går våra liv inte riktigt längre ihop eller hur? Jag kan säkert få en massa skit för det jag säger just nu, för jag har skalat av mig energitjuvar och vänner som fastnat i ältande. Men innan jag sade upp bekantskapen så försökte jag givetvis, jag försökte få personen att må bra, jag försökte ställa upp, jag försökte förändra, men höll tillslut på att köra slut på mig själv. Enda sättet att rädda mig själv var att säga hejdå.

Personerna du umgås med ska passa in i din framtid, inte i ditt förflutna.

Och jag säger inte att det är lätt, jag slåss fortfarande med skuldkänslor, för det handlar inte om att jag inte tycker om personen eller personerna. Det handlar om att jag inte alltid orkar vara den ”vuxna” och den som alltid ska ta hand om. Och jag vet att många stannar kvar i dåliga vänskapsrelationer hellre än att vara ensamma, jag har varit där själv.  Men när ett telefonsamtal med ”bästisen” slukar din energi och det du egentligen vill är att INTE svara i telefonen så är det nog faktiskt inte din bästis utan snarare en energitjuv. (Och nu talar jag inte om  korta perioder när någon är nere och man ställer upp och tröstar, nej nu pratar jag av ett mönster som förekommit i flera år).

När jag tänker på mina vänner så vet jag vilka som ställer upp utan att blinka. Jag vet också vilka jag ställer upp för utan att tveka. För det är ju faktiskt så att du inte vill gå upp mitt i natten för alla människor, och det är ok. Men dom där få personerna du skulle göra det för, och dom skulle göra det samma för dig. Det är dem du ska hålla tag i.

Om du är den smartaste personen i rummet så är du i fel rum!

Ovanstående mening är något jag hört i flera år när jag lyssnat på företagspoddar och jag har verkligen känt att jag saknat en person som är framför mig, före mig, som jag kan fråga om råd eller ta rygg på (nu har jag det tack och lov). Det sägs att vi är och kommer att bli som våra fem närmsta vänner. Och när jag tittade runt omkring mig så hittade jag ingen som var på den platsen jag ville till. Och det betyder ju att jag behöver utöka mitt nätverk. Jag behöver personer som strävar åt samma håll som jag för att ha någon att växeldra med.

Det jag pratar om nu kanske inte alls berör er som inte driver företag eller vill ta stora skrämmande steg i livet. Men sanningen är att våra närmaste ofta hindrar oss, och inte stöttar oss i det där stora kliven, så vida dom inte gjort resan själv. Det är just därför du behöver andra människor runt dig som peppar dig, lyfter dig, stöttar dig. Och inte skrämmer eller drar ner. Och nej vår familj och våra vänner skrämmer oss inte för att vara elaka, dom skrämmer oss för att dom är rädda. Ingen av mina föräldrar har tex läst på högskola, så de tyckte självklart att det vore smartare att satsa på ett jobb. Ingen i min familj har drivit företag och tycker kanske därför att det är bättre att satsa på trygghet. Dom som älskar dig vill skydda dig och kommer varna dig för att dom är rädda för att du ska misslyckas. Men har du någon nära dig som har kommit ”längre än dig” så kommer den personen hålla dig i handen eller putta dig lite, lite längre fram.

Jag tycker att vänskapsrelationer är ett sådant viktigt ämne för jag vet att vi är många som bara stannar kvar fast att vi  inte trivs. Idag är jag så glad och tacksam för att jag vågat kliva ur relationer jag inte trivts i. Där folk utnyttjat mig och tagit utan att ge tillbaka. Jag är fullt medveten om att det är mitt sätt att se det på, och att det finns flera sanningar i en historia. Men det viktigaste är och kommer alltid att vara, att du lyssnar på din.

Så frågan är om du vill ”vara som ditt umgänge”, eller om du vill vara mer?

Besvikelse, en känsla jag är så van vid. Blir liksom aldrig förvånad när den visar upp sig, igen. Ibland vill jag till och med hålla den i handen redan innan känsla inträtt, känns bäst så, lättast. Orkar liksom inte bli besviken, igen.

Tillit. Ett sådant svårt ord för mig. Jag vet att du kanske bryr dig, men det känns inte. Det känns aldrig. Och du kanske älskar mig, så där som man ska göra när man växt upp ihop. Men det märks inte, alls. Och ibland känns det som att jag kämpar i motvind. Försöker få alla med mig på tåget medan de går runt på perrongen åt olika håll. Jag blåser i visslan, skriker, hejar på, leder dem hela vägen in. Ändå vänder de i dörren och ibland kan jag inte låta bli att tänka ”är det jag” fast att jag vet att det inte handlar om mig. Men det känns så. Kanske skulle jag vara snällare, mer älskvärd, givit än mer av mig själv?  Vad kan jag göra för att ni ska uppskatta mig, tycka om mig, mer?

Jag har tidigare gjort våld på mig själv, men det är slut nu, det är slut nu. För det handlar inte om mig, även om det känns så.

Jag tänker hoppa på tåget, titta ut genom fönstret och vinka hej då. För tåget går, och ni hänger inte med. Jag vet inte om ni vet det, om ni ens är medvetna om att allt vi har är nu…och att jag försöker ta vara på det. Men kan inte, själv.

Jag kom ensam och reser ensam. Har försökt att bygga ihop oss, som det flockdjur jag vill vara. Men hamnar ändå alltid lika själv. Jag försöker att hitta andra medresenärer, men få personer hittar in i min tågvagn. Jag skulle önska att ni visste att ni är utvalda, att jag vill ha er där, men att ni inte fyller platsen. Även om ni säger att ni är där, så känns det inte så. Stolarna som väntar på er är tomma, och jag påminns om det varje dag.

Och så tvivlar man på kärlek, när dem som borde älska en inte gör det alls. Vem kan då göra det? Vem kan då visa det?

Jag putter bort människor, ropar platsen är upptagen, fast att den är tom, och när mörkret kommer frågar jag mig själv; Vad är det för ide´ att ha en hel kupé, när man ändå inte har någon bredvid.

Platserna kanske inte alltid kommer vara tomma, och jag kommer kanske inte alltid att bära med mig denna känsla, även om det, just nu, känns så.