Precis som förut
Jag mår inte dåligt,
är inte speciellt ångestfull.
Men jag känner absolut att jag påverkas,
förlorar både hopp och energi.
Planerna och drömmarna om framtiden känns plötsligt inte lika stora,
inte lika viktiga.
Och när mina mål inte längre lyser i neonskyltar tappar jag både fart och riktning.
Jag bromsar,
ramlar omkull
och vet inte vart jag ska gå.
Inte ens ordet semester skapar ljuv musik längre.
Känns som att det bara är oljud som hörs.
Livet har alltid varit osäkert.
Men kanske har det nu dragits till sin spets.
Det känns helt plötsligt inte lika meningsfullt att gå framåt.
Var och en står på sin alldeles egna plats.
Skakar galler.
Fast att man egentligen inte är inlåst.
Både friheten och framtiden är begränsad.
Fast att den fortfarande ligger framför oss.
Precis som förut.