Konsten att vara mamma
Ibland är livet som mamma så fantastiskt och så enkelt. Och ibland gör det så jävla ont. De senaste veckorna har det varit tufft att vara mamma. Mitt hjärta har haft blödande sår och rädslan har levt utanpå mitt skinn. Min pojke börjar bli stor och med det kommer en massa rädslor. Det är en himla massa tillit som måste byggas upp, från båda sidor. Är han där han säger att han ska vara? Hur cyklar han i trafiken? Och kommer hans vänner att påverkar honom till att göra något han inte vill (eller framför allt som jag inte vill)? Är dom snälla mot honom?
Vi har också slåtts mot elaka ord. Kompisar som säger saker som gör ont. Och smällen som träffar honom gör ondare i mig än i han själv skulle jag gissa. Jag försöker att vara lugn och logisk. Barn är elaka. Ingen kommer förbi det under uppväxten, vi alla måste ta oss över den vägen. Vi gör det bara mer eller mindre hela. Men det blir som att jag stretar emot, bromsar upp farten och skriker nej. Jag vill slåss, försvara, skydda. Inte låtsas som ingenting. Fast att jag vet att det bästa är att bara gå vidare.
Han kom hem häromdagen, kände sig så stolt och stor, medans jag kände mig så liten och svag. Som en urvriden disktrasa. Han växer av friheten, jag vet det. Jag måste bara låta bli att krympa. Jag behöver växa med honom, glädjas, ha tillit. Precis när man vant sig vid en utvecklingsnivå så kommer nästa. Som vuxen kan man liksom inte stå still, man måste växa och utvecklas med sitt barn. Just nu ligger han en bit före mig. Min tillväxtkurva ligger lite efter, och det skaver och gör ont.
Det är verkligen en konst att vara förälder, och som föräldrakonstnär blir man verkligen aldrig fullutvecklad eller färdig. Den där tavlan man målar tillsammans blir aldrig klar. När man tror att man lagt sista penseldragen kommer alltid barnet med nästa och så står man där helt förvirrad och förundrad och undrar vad som ska bli ens nästa drag. Vad är rätt och vad är fel, och vad är det som behövs för att göra tavlan hel? ♡