Månadsarkiv: maj 2020

Saker jag lärt mig av egenterapi

Detta inlägg publicerades i Allmänt och märktes Terapi av
Saker jag lärt mig av egenterapi

Saker jag lärt mig av egenterapi

I april blev jag klar med min egenterapi. Så skönt. 20 timmar gjorda. Timmar jag hade sett fram emot, men som inte alls blev som jag tänkt mig. Trots det försöker jag samla på mig lärdomar, och tänker att det är nyttigt att sitta i andra sidan av terapistolen för att förstå alla känslorna man möter just där. I efterhand ser jag att det viktigaste kanske inte handlade om vad jag lärt mig (eller inte lärt mig) om mig själv utan kanske mer om vad jag tar med mig ifrån att ha varit patient.

För jag vet:

  1.  hur det känns att öppna upp för en ny människa.
  2.  hur det känns att betala för sin tid.
  3.  hur det känns att inte bli förstådd.
  4.  hur det känns att inte riktigt förstå.
  5.  hur det känns att få lämna rummet tyngd av tårar.
  6.  hur det känns när man har fått lätta sitt hjärta.
  7. hur det känns när svaren inte låter som de man önskar…
  8. och hur det känns att inte komma dit man vill.
  9. hur dyrbara minuterna känns när man betalar för dem
  10. och hur det känns att bli avbruten av att tiden är slut när man inte alls känner sig ”färdig”.

Jag hade en idé när jag började i terapi att jag skulle utvecklas, bli ”färdig” med ett område i mitt liv som skavde. Men nej, vi berörde knappt den punkten även om jag försökte. Därför är det extra viktigt för mig som terapeut att lyssna in min klient, vad vill den jobba med, vart ska vi komma. Även om jag hade en förförståelse för allt detta innan, så har jag nu verklighet känt det på djupet.

Jag lärde mig inte det jag trodde, och kanske är det i terapi ibland själv meningen. Jag kommer att ta en paus från egenterapi just nu men kommer sen att fortsätta regelbundet, och då inte bara för att utveckla mig som människa och terapeut, utan också för att påminna mig om känslan att vara patient.

I en drömvärld

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag har alltid varit en jävel på att drömma. Minns när jag var yngre och alltid var någon annanstans. På den tiden kunde man rymma från verkligheten på ett annat sätt än idag.

Jag hade nog svårt att skilja på dröm och verklighet. På nuet och framtiden. Jag har nog liksom alltid levt med ena foten i en dröm. Och på något sätt verkar det som att det är där jag trivs bäst. I längtan. Någon annanstans. Där solen alltid skiner, fåglarna sjunger och jag får arbeta i takt med min egen energi.

Att landa tillbaka i verkligheten kan ibland kännas som en käftsmäll, man drar i backen så det dånar när man öppnar ögonen och ser att man inte är där man trodde att man skulle vara. Det gör ont.

Jag får alltid arbeta med att hämta tillbaka mig själv. Att försöka dra tillbaka det där benet till verkligheten så att jag kan fortsätta att gå. Men det blir alltid att jag haltar mig fram och ramlar in i den där världen, igen och igen.

Om man har ett ben i drömvärlden och ett i verkligheten blir det svårt att komma fram. Det blir svårt att trivas med sitt liv, att hitta mening, veta vad som är sant och vad som är falskt.

Man väntar på att någon ska väcka en samtidigt som man inte vill vakna. För när man vaknar vill man bara tillbaka till drömmen igen. Där det är mjukt och fluffigt.

”Du är där du ska vara” är ett mantra jag burit med mig själv i flera år, som jag ständigt får påminna mig om för att inte springa för fort. Och även om jag många gånger skulle önska att jag vore en person med båda fötterna på jorden så skulle jag inte vilja vara utan de där drömmarna, den där längtan, den där strävan. För även om jag ibland tycker att livet går för långsamt att det ibland kliar och sticks så är det drömmarna som formar mig. Gör mig till den jag är. Den jag ska bli. Och att växa tar sin tid. Den är en process som inte kan skyndas på, oavsett hur mycket man försöker.

Jakten på självkänsla

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av
Jakten på självkänsla

Jakten på självkänsla

Det händer framför mina ögon, precis just nu.

Sonen tappar sitt självförtroende, sin självkänsla, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag försöker rädda situationen, fånga det som ramlar ur honom. Jag kupar mina händer och kastar mig fram innan den trillar i golvet.

Innan livet går i kras.

Men även om jag fångar den, håller den varsamt i min hand. Så tar han inte emot den i sin.

Jag har sett det här fenomenet förut. Haft det framför mig varje dag (har till och med skrivit en bok om det) och på något sätt trodde jag att min värld skulle vara skyddad för att JAG vet, JAG kan.

Men min erfarenhet, min kunskap, går inte att föra över till min son.

Jag ser hur han lägger alla sina små små misslyckanden på hög. Till och med dom där små som ingen annan räknar. Han bygger ett berg av tårar i sin mage, och varje gång någon bekräftar hans misslyckande, glömska eller försening lägger han dit lite till.

Jag som alltid gett dubbelt så mycket kärlek ser helt plötsligt att inte ens kärleken räcker till. Berget av misslyckanden överstiger alla mina kramar, varma blickar och mjuka ord. Hur mycket jag än försöker vräka på växer det andra berget i en snabbare fart.

Det kan handla om elaka ord från en kompis, röda streck på provet eller ett ögonkast från fröken som betyder ”SITT STILL”. Det kan vara djupa suckar, känslan av att vara annorlunda, inte hänga med, de ständiga påminnelserna eller känslan som kommer när mjölkpaketet ramlar i golvet för tredje gången den dagen.

Ibland skrattar jag.

För att jag känner igen mig, för att ta bort allvaret i situationen, för att visa att allt det där egentligen inte spelar någon roll. Men han ler inte och jag ser med ens att poängen inte gick hem.

Att jag förlorade matchen, igen.

Jag slåss mot glömska, hyperaktivitet, dålig koordination, dyslexi och allt annat som skaver i livet. Jag inser att jag inte kan vinna kampen hur mycket jag än försöker. Att motståndet är för stort.

Även om jag aldrig kan överrösta hans egna (och andras) elaka röst hoppas jag att han vet att jag finns där, att kärleken från mitt håll aldrig sinar oavsett hur stort berg han bygger upp.

För älskade son jag ser dig, jag ser dig bakom murar, genom galler och bakom berg av besvikelser. Jag håller din självkänsla i mina kupade händer, varsamt, tryggt, och när du slutar att leta efter den någon annanstans så kommer du att hitta den där du lämnade den.

Hos mig.

 

Min bok, ”Jakten på självkänsla” finner du på bokus, adlibris eller i min webshop.

Din plats

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Din plats

Inget är väl så vanligt som rädslan att ta plats, sticka ut.

Varför egentligen?

Du är också en del av den här världen, du har en plats på den här jorden som bara är din. En livsruta. Frågan är vad du vill göra med den?

Många kämpar för att inte synas. För att inte överglänsa någon annan när vi egentligen borde göra tvärtom.

En blomma jämför inte sig med de andra blommorna i rabatten. Den tar den platsen den behöver och blommar ändå. Även om någon annan är större och vackrare.

Den skäms inte för sig själv. Den strålar. Sprider doft. Står där ståtligt utan att gömma sig. Istället sträcker den sig mot ljuset. Samlar kraft och kämpar för sin överlevnad.

Kanske borde du göra samma sak? Stråla, synas, visa vem du är?

För du är också en del av den  här världen. Det här är din tid. Frågan är vad du vill göra med den?

Det var inte så här det skulle bli…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Hej, hej, spegelselfie.

Jag hade inga stora planer det här året, varken för mig själv, familjen eller företaget. Jag drabbas inte mer än någon annan i denna kris. Tvärtom kan jag känna mig trygg (om man nu kan det) då ingen i familjen tillhör en riskgrupp och vi både har trygga och fasta jobb. Men ändå..

…känns livet osäkert. Man tappar både fart och lust och tänker ”det är ingen ide”. Och kanske sörjer jag inte så mycket för min egen skull utan mer för andras. För folk som förlorar både arbete och familj. Får ont i magen bara tanken på hur många som går och är riktigt rädda och mår dåligt just nu.

Man vill bara vakna upp och höra att allt detta är över, att det var en (mar)dröm. Se tillbaka på det som en händelse som passerat.

Mina drömmar har förflyttats. Inte på grund av coronan utan mer baserat på samtal med min man. Tillsammans försöker vi titta framåt för att se vad som är möjligt för oss, vart vi hamnar, och tillsamman tog vi beslutet att stanna kvar där vi är. Helt plötsligt fick vi massa jobb i nävarna. Vi som hade gett upp om huset i längtan efter något nytt.

Jag inser att jag behöver bygga drömmen där jag står, istället för väntan på framtiden. Men inte ens det känns roligt när framtiden känns så osäker just nu. Det blir nytänk och omtag på flera sätt.

Jag träffar klienter och samlar på erfarenheter. Jag skriver på en ny bok och planerar inför en till, har hittat nya intresseområden och har som vanligt tankarna på svaj. Livet är likadant men ändå tvärtom.

På flera områden i livet tänker jag att ”det inte var så här det skulle bli”, men samtidigt lutar jag mig tillbaka och tänker att livet blir nog bra ändå, så länge det finns glädje där i ♡

Inte vi två

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Lämna det osagt.

Säg det inte rakt ut.

Jag ser det i dina ögon,

men vill inte att det ska ta slut.

Blundar.

För jag vill inte se dina ord.

Lämna det osagt.

Jag önskar att jag inte förstod.

Skrik.

Men säg det inte rakt ut.

Jag läser dina läppar,

som jag aldrig gjort förut.

Jag ser det i ditt ansikte.

Jag vet att du måste gå.

Medveten om att den här stunden,

är den sista för oss två.

Du snubblar på orden.

Men ramlar inte omkull.

Jag ler.

Mest för min egen skull.

Jag orkar inte vända om.

Jag ser dig gå.

Medveten om…

att vi inte längre är två.

Guldstunder -April

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

  • Lättnaden man känner efter att ha rensat och sorterat hemma.
  • Nya tapeter ♡
  • Se ett rådjur gå över promenadstigen.

  • Att se en ekorre springa över parkeringen och ta skydd i ett träd.
  • Att studera soluppgång.
  • Fågelfjädrar på marken.

  • Vårblommor.
  • Cykla mot soluppgång.
  • När smärta släpper.

  • Se ambulansen hämta en person från ett äldreboende.
  • Tacksamheten till vården ♡
  • Tomma dagar med inget på agendan.

  • Blommor som växer utan gränser.
  • Solkatter i mitt kök.
  • Vind i håret.

  • Att se solen i Turbus ögon.
  • Att få hem en ny diffuser jag längtat efter.
  • Att få vakna upp med ryggsmärtor istället för hosta.

Att lära för livet 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Om jag skulle säga en enda mening som de flesta av mina klienter upprepar (förutom att dom är oskyldiga) så är det ”man borde ha lärt sig det här som barn”. Jag jobbar i ett behandlingsprogram där man pratar om känslor, tankar och varför man gör som man gör. Den här meningen har upprepats genom åren och jag har bara nickat och hållit med.

När jag en dag pratade med min arbetskamrat om ett av mina barn som ofta råkar i svårigheter i skolan så sade hon, varför kör du inte program för dina barn, det har jag gjort, och så fortsatte hon berätta om sitt goda exempel.

Snäpp, där föll polletten ner i hjärnan, så klart jag ska ge den här kunskapen till mina barn och rusta dem för framtiden. Sagt och gjort!

Så i veckan hade vi vårt första behandlingssamtal (ett av tio) och för min del var det svåraste att göra sig förstådd, lägga kunskapen på ett barns nivå och hitta exempel som inte handlar om missbruk och kriminalitet utan snarare om fotboll och vänner som är elaka, men det gick. Det var häftigt att se dem koppla ihop tanke-känsla-beteende och hitta alternativa tankar. Det var också häftigt att se dem skatta sina sociala färdigheter och se att det som stora syster behöver förbättra är lillebror expert på och tvärtom. Så framåt är min plan att de ska hjälpa varandra med sina sociala färdigheter, öva och ge varandra tips och råd.  Kanske kommer också vissa lektioner att filmas, jag kommer även höra med mina barn efter avslutat program om dom vill dela med sig av dom lärt sig. Det ska bli så häftigt att få hänga med mina barn på deras insida några veckor. Att få vara med att utforska deras känslor och tankar. Jag är mer än säker på att det inte bara är jag som kommer att lära dem massor, utan att det också är dem som lär mig. Fortsättning följer ♡

April-månadens självporträtt

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Livet känns fortfarande ganska overkligt även om man börjar vänja sig vid c-ordet och alla nyheter som skrämmer en. Jag känner att jag varje dag är tacksam och närvarande i stunden. Samtidigt får man sig en tankeställare om vad som är viktigt, och vart man vill lägga sin tid. Jag känner allt starkare att jag vill kunna driva eget på heltid, bestämma över mig själv och min tid. Välja vad jag vill göra varje dag. Samtidigt är man i samma stund tacksam för att man har en anställning, är trygg. Tankarna har väl aldrig snurrat så fort som de gör just nu, så är det väl för de flesta.

Trots allt som är på gång i världen så trivs jag så bra i mitt lilla samtalsrum och med mina samtal. Känner mig verkligen hemma i det jag gör och där jag är. Får så mycket tillbaka av mina klienter därför känner man att man skulle vilja lägga mer tid och kraft där man får den tillbaka. Tröttheten är fortfarande stor i mig, ibland övermäktig. Men jag har hållit kvar i yogan och lagt mig på mattan varje dag. Jag har också börjat cykla till jobbet och har som plan att promenera eller springa om mornarna så fort jag känner att jag kan lita på min rygg som har krånglat.

Jag saknar min energi. Ibland kommer den, som en stormvind, ger mig ideér och mod. Men så försvinner den igen och jag glömmer genast allt det där jag skulle ta mig för. Livet. Upp och ner. Ljust och mörkt. Tomt och fullt. Så dyrbart, oavsett dess innehåll.