Sitt still


Sitt still

I veckan hade jag behandlingssamtal för mina barn. Ett av barnen sitter som ett ljus och svarar aktivt på frågor medans den andra hänger upp och ner i stolen, ligger och krälar på golvet eller detaljundersöker saker som ligger på soffbordet. Jag vet att han lyssnar, även om det inte ser så ut. Men det är så himla påfrestande att prata med någon som visar minimalt intresse och som inte kan sitta still. Jag är så nära att med hög röst säga “sitt still”, men jag biter mig i tungan. Svär inombords samtidigt som jag är tacksam att jag inte jobbar inom skolans värld.

Jag tror att jag är lika lättad som honom när “lektionen” är slut. När jag kommer hem sätter mig i soffan och pratar med min man. Under vårt samtal pillar jag med papper, klipper och klistrar. Springer fram och tillbaka till skrivaren samtidigt som jag har tankarna någon helt annanstans. “Kan du inte bara sitta still” säger han högt och jag vaknar till.

“Va?”.

“Jag blir stressad när du far omkring, kan du inte bara vara lugn?”.

Jag känner efter inombords en sekund, men nej, det går inte att vara lugn.

Eftersom jag bara timmarna innan hade känt precis samma irritation mot min son kan jag nu på pricken förstå känslan min man bär, irritationen, hopplöshetskänslan, och lusten att bara vilja skita i samtalet…..bara för ett en person inte kan sitta still. Men jag förstår också sonen, jag vet hur det känns i kroppen. Hur rastlöshet river och sticks, och hur man försöker koncentrera sig men hur det känns som att man går sönder på vägen.

När en tanke flyger iväg så är det så svårt att inte följa efter.

Jag vet hur jobbigt det är för personen framför en, men jag vet också att det alltid är jobbigare för personen som inte kan koncentrera sig. För den personen lever i den känslan, dygnet runt. Medan du kan lämna situationen och fly från din. Och där och då blir jag påmind, om att detta tillstånd aldrig går över, och att det inte handlar om att han är en pojke på 11 år, utan att han kommer bära samma svårigheter när han är en man på 30 år. I framtiden är det inte hans lärare, kompisar eller föräldrar som ber honom sitta still, utan hans fru eller barn.

Än i dag som 40-åring får jag tillsägelser både från familj, vänner och arbetskamrater. Men även från okända människor. Sitt still. För helt omedvetet rör jag mina fötter, ben, pillar på något, eller blir tvungen att resa mig för att “gå på toaletten” när stillasittandet har blivit för långt.

Sitt still är ord man kommer ha med sig hela livet, och som alltid kommer kännas som en käftsmäll. För än idag blir jag lika förvånad när folk ber mig att sitta still, för i den stunden är det precis det jag tycker att jag gör, försöker sitta still. Deras påminnelse betyder bara att jag har misslyckats, igen.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.