Jag har precis skickat in en av terminens examinationsuppgifter och känner att det är oklart om jag blir godkänd. När jag tryckte på knappen visste jag innerst inne att jag kunde ha gjort mer, läst mer, lagt ner min tid. Lagt till mer ord. Men någonstans satte jag en gräns.

GOOD ENOUGH.

Den var helt enkelt tillräckligt bra.

Det var 14 år sedan det där ordet blev mitt mantra. Som det klev in i min skalle och lade sig längst fram i min hjärna. Numera finns ordet i allt jag gör. I hela mig. Jag behöver liksom inte vara bäst på någonting, bara tillräckligt bra.

Vilket lättnad! Pust!

Jag satt söndertrasad hos psykologen med ett spädbarn i famnen den där dagen för 14 år sedan. Nybliven mamma som inte räckte till. Jag kände mig oduglig, misslyckad. Ingenting jag gjorde var bra, eller i alla fall kändes det så. Jag kände mig inte som andra mammor. Jag kände mig sämre.

Jag ville vara världens bästa mamma för mitt barn men kände att jag inte kunde leva upp till det. Det blev en daglig besvikelse. Och någonstans i det där mötet, i det där lilla rummet så sa hon det. Måste du vara världens bästa mamma? De flesta barn blir ok så länge man bara är tillräckligt bra.

Tillräckligt bra?

Någonstans gick det hem. Kanske blev det det enda halmstråt jag fick tag i på väg mot botten. Så jag grep tag i det och höll hårt. Och jag har inte släppt taget än. Det är så skönt att inte behöva ge allt. Att det räcker med good enough. Jag är inte världens bästa mamma, fru, vän, företagare eller anställd. Men jag är tillräckligt bra. Och det räcker långt. ♡