Under behandling
Vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag är trött och skör. Jag hittar inte ord längre, bokstäverna faller liksom inte på plats. I veckan har jag legat i sängen hela kvällarna. Gråtit till någon dålig serie istället för över min egen oro.
Kom på mig själv på hemresan från Norrköping att jag kunde ha utnyttjat tiden bättre, skrivit på min uppsats eller fortsatt med min bok. Men vem försöker jag lura. Orkade inte ens ta in information från instagram/facebook och undvek sociala medier hela veckan för att jag kände att jag inte hade något skydd för oväntade intryck.
Jag har ont i magen och oroar mig konstant. Min psykolog säger att jag har låg tolerans för negativa känslor och jag vet att det hon säger är sant. Det visade sig att jag inte klarade veckans hemuppgift men det är svårt att hitta oron när den alltid ändrar färg och form. ”Du måste trycka in acceptansknappen”, säger hon till mig och jag känner ett starkt motstånd till att acceptera mina tankar. Vill hellre trycka på delete och låtsas att dom inte fanns.
Ibland känner man sig vissen, och det är ok.
Jag är glad att jag har hittat en behandlare som är hård och inte lägger huvudet på sned när jag pratar. Hon stirrar mig i ögonen och säger ”nu är du där igen”. Hon upprepar samma mantra som jag tappar bort varje gång oron byter plats.
Jag kommer på mig själv med att längta tills behandlingen är över men inser i samma sekund den tanken dök upp att jag släppte accetansknappen, igen. Att gå igenom en KBT-behandlig är inte lätt och jag vill berätta mer om allt när jag är ”klar”. Jag lär mig om teorin och jag lär mig om mig själv och ser att det ger nytta både i mitt liv och i mitt eget behandlingsarbete.
Ju mer jag lär mig om terapi, desto svårare blir det och man inser med ens hur mycket man inte kan. Tänker tillbaka på yngre dagar då man trodde att man visste något och skrattar åt de där självsäkraste stunderna och tackar för att man har växt.
Jag ser det som att smärtan jag känner just nu är själens växtvärk då jag håller på och töjer den och gör den mer elastisk. Så klart att det gör ont. Jag är under behandling, och det är nu den gör sin verkan. Kanske ska jag istället vara tacksam över att det känns? För det betyder ju att jag inte är densamma, att jag (även om det gör ont) håller på och formas om. Så länge jag längtar tills att smärtan är över och behandlingen är slut har jag fortfarande saker att arbeta med. För ångest, oro och smärta kommer aldrig försvinna ur ett mänskligt liv. Jag vet ju det. Så jag arbetar med att se mina tankar och låta dem finnas kvar utan minsta motstånd i kroppen.
Och det är svårt ❤︎
