Gladare utan dig
(just a poem)
Jag trodde vi var för alltid.
I min framtidsbild fanns vi två.
Men du valde att stänga dörren och ifrån mig gå.
Jag ville inte släppa taget,
förlusten gjorde ont i hela mig.
Och trots att jag saknar dina läppar
är jag gladare utan dig.
Minnena får mig att gå sönder.
Det känns inte som att saknaden har ett slut.
Jag vill dra tillbaka tiden,
saknar varje minut.
Det finns inget svar på frågan
varför du lämnade mig
men inte heller på känslan
hur jag kan vara gladare utan dig.
Jag vill känna dina armar runt min midja.
Jag vill dra min händer genom ditt hår.
Världen har gått sönder
på ett sätt som ingen förstår.
Taggen värker i mitt hjärta
och känslan grämer mig.
Hur är det ens möjligt
att jag är gladare utan dig?