Månadsarkiv: april 2022

Jag vet inte…

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

just nu är det bra

Heeeej, hur är det, säger ett ansikte och tittar in i mitt rum. Som jag saknat de orden. Gör nästan ont i mig att höra dem. Bra svarar jag på automatik men sanningen skulle låta mer…jag vet inte.

För det är så ALLT känns just nu. Jag vet inte.

-Hur känns det att driva eget? Jag vet inte.

-Hur går det? Jag vet inte.

-Hur mycket kommer du vara här framöver. Jag vet inte.

-Hur ser det ut för dig om en vecka? Jag vet inte.

-Hur mycket pengar behöver jag dra in för att få en semester? Jag vet inte.

-Lägger jag undan tillräckligt för pension? Jag vet inte.

-Vad kommer jag fåt ut i lön nästa månad? Jag vet inte.

Kanske är det det där med att inte veta som skaver?

Jag vet inte hur många klienter jag har om 2 veckor, än mindre om 7, 16 eller 20.

Jag vet inte hur många nya uppdrag som trillat in, eller vilka som försvunnit.

Jag som trodde att ensamheten var värst men kanske är det ovissheten? Eller så håller de varandra tätt i hand vilken gör mig förvirrad. Ensamheten går ju att lösa men hur företaget ser ut om veckor, månader eller år, nej det går inte att veta på förhand.

Allt går bra. Nu. Men det kan ju vända nästa vecka vilket gör att ”jag vet inte” alltid ligger på tungspetsen.

Jag förstår att jag behöver lära mig att bli kompis med ovissheten. Ja, kanske behöver jag till och med älska den för att kunna trivas riktigt bra med det jag gör. Om jag kommer att lyckas? Jag vet inte.

Orden som saknas

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Det jag saknar mest med att inte längre vara anställd är mina arbetskamrater. När ljudet av dem försvinner inser man hur tomt det är, och hur viktigt det känns att ha en tillhörighet…

Som anställd mötte jag minst 30 olika ansikten varje dag, och nästan varje människa frågade de där ytliga trevlighetsfraserna; hur är det?

Nu när den där enkla frågan inte längre finns där inser man hur mycket den betyder. För även om jag älskar mitt jobb som egen företagare så är det inte en enda människa som möter mina ögon och frågar hur jag mår, som frågar hur helgen varit eller drar ett skämt.

Jag skrattar inte längre, varken åt mina egna eller eller andras skämt. För jag får inte höra några, och har ingen att berätta mina för.

Trevliga artighetsfraser som förut knappt betydde någonting som ”vad kul och se dig”, ”vad vi saknat dig”, ”hoppas du får en fin helg”, ekar tomt i mig.

Telefonen är tyst och det slinker aldrig av en slump längre in en människa genom min dörr bara för att säga hej.

Jag inser hur viktigt det är att ha ett par andra ögon att spegla sig i. Hur jag tidigare kunde knalla in till en arbetskamrat så fort jag ville bolla något eller kände mig fundersam eller ledsen. Nu har jag inte ens någon att ringa om dessa känslor skulle uppstå under min arbetsdag.

Ibland inser man inte vad ett par enkla ord betyder förrän de saknas. Så när Kriminalvården ringde och bad om hjälp kändes det inte svårt att ge dem några få timmar av min vecka. Det fanns inte en tanke att ens fråga om min lön, för inga pengar i världen kan ersätta ett leende, en kram, eller den enkla men fantastiska frågan; hur mår du.

Jo jag får betalt i pengar, men jag får också betalt i orden som saknas ❤︎

När pennan blir ditt allt

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Jag öppnar den tunga plåtdörren, han sitter framåtlutad på sängkanten med ansiktet i händerna. 

Jag sätter mig på en vit plaststol, drar den framför honom, det är bara centimetrar emellan oss. Han tittar upp på mig med tårar i ögonen. 

Han pratar och gråter, pratar och gråter. Flera gånger torkar han ansiktet med sin kriminalvårds t-shirt som nu är fläckig av tårar. Jag märker att han är tacksam över min närvaro, tacksam över att få säga det han har i sitt huvud högt.

När jag flyttar bak stolen för att gå ropar han ”vänta jag har skrivit”, han pekar på ett kollegieblock liggande på det lilla skrivbordet som står alldeles för tätt intill sängen. Han tar upp det, håller det framför mitt ansikte och bläddrar igenom det snabbt. Varje papper är till bredden fyllt av tankar, rädslor och sorger. 

Jag nickar utan att säga något. ”Kan du be om ett nytt” säger han och lägger långsamt tillbaka blocket på sin ursprungsplats.

Jag nickar och är inuti både rörd och förvånad över att han funnit pennan hjälpsam under dessa dygn i total isolering och både jag han vet att det kommer vara hans närmsta samtalspartner under flera veckor framöver, kanske till och med månader.

Jag stänger den tunga plåtdörren med blandade känslor bakom mig. Flertalet av de möten som skett bakom häktets dörrar skulle jag beskriva som de finaste i mitt liv. Sällan har man mött en människa i sådan total skörhet, och sällan, har en liten penna upplevts så hjälpsam.

När papper och penna är det enda man har till hands, ja då funderar man inte längre över skrivandets svårigheter så som stavning och grammatik. Nej då skriver man bara, precis på det där sättet jag önskar att vara människa skulle få uppleva. Hjärtligt och prestigelöst. Och det är vad jag önskar lära mer människor.

Skulle du vilja hjälp människor att använda pennan som psykolog?

Anmäl ditt intresse här.

När företaget blir till ditt jobb

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

När man når sina mål

Jag har drivit företag i 15 år bara för att det är kul. Jag har haft en klädbutik, sålt inredning, gett ut böcker, föreläst, hållit i utbildningar och skapat e-kurser. Jag har gjort allt det jag haft lust till, utan att tveka, fundera över om det är bra eller dåligt. Jag har låtit lusten styra, och jag har njutit av det.

Mitt företag har alltid varit en plats för återhämtning och energi. För där har jag låtit kreativiteten flöda. Det finns ingen som säger nej, sätter gränser. Jag har helt och hållet kunnat följa min lust.

Det har varit min lekplats.

Jag har ofta längtat dit, oavsett om jag varit ledig eller jobbat som anställd. Företaget har ofta, eller ja kanske alltid varit mer eller mindre i mina tankar.

Idag är företaget inte längre kul, eller ja, missförstå mig rätt, jag älskar allt det jag gör, men helt plötsligt känns det inte lika ”roligt” längre. Nu när företaget har blivit min brödföda, min arbetsplats, är det svårt att samtidigt ha den som lekplats.

Förut behövde ingenting av det jag gjorde tas på allvar. Jag kunde rycka på axlarna åt en avbokad klient eller inställd kurs och istället spåna på nästa idé. Men att rycka på axlarna funkar inte längre när det är min basinkomst. Det blir en helt annan stress och man blir påmind om att företaget inte längre är din lekplats utan ett jobb. Det ligger en stor skillnad i det.

Jag vill absolut inte byta jobb men kommer på mig själv att jag kanske skulle behöva hitta en ny lekplats. För risken finns att man tillbringar både vardag och kväll på sin arbetsplats i tron att det är som förr, att man leker när det man gör faktiskt är att jobba. Jag inser att bara för att jobbet är kul så kan man inte både leka och arbeta på samma ställe.

För oj vad många som gått den vägen där man riskerar att bita sig själv i svansen och hamna i utbrändhet.

För att påminna mig själv får jag mentalt ”byta skyltar” och bända bort skylten lekplats från kontorsväggen och byta till skylten som påminner mig om att det numer är en arbetsplats. På något vi gör det ont och är svårt. För man vill inte att situationen ska förändras. Jag inser i samma stund som jag skriver det här att det inte är min arbetsplats, mitt företag, mitt jobb som blivit tråkigt, nej, problemet är att min lekplats blivit tom.

Vill du bli skrivterapeut?

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Vecka 17 öppnar portarna till min digitala utbildning Diplomerad skrivterapeut. Utbildningen är för dig som redan idag arbetar med människor och som skulle kunna använda skrivandet som ett extra verktyg i din arbetsprocess. De tidigare deltagarna har varit allt från lärare till terapeuter och coacher. Men utbildningen passar också yogalärare, diakoner och socialarbetare då utbildningen inte bara hjälper dig att vägleda personen du arbetar med utan du kan också använda kunskapen till att ta hand om dig själv.

Du lär dig att använda pennan som ett reflektionsverktyg, men du får också färdiga skrivövningar att använda både till dina kunder/elever/klienter, och till dig själv.

Är du nyfiken och vill veta mer? Läs mer och anmäl ditt intresse här!

PS. Utbildningen öppnar för köp den 25/4 tom 29/4. Sedan stängs portarna för denna kursomgång.

Barfotabarn

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag är ett barfotabarn.

Jag tar in livet genom mina fötter.

Ett av mina starkaste minnen från barndomen är hur jag alltid var ute barfota om somrarna och kom in med svarta fötter.

Jag minns de vassa stenarna mot min fotsula, gräset, den mjuka sanden, varm asfalt.

Jag vet precis hur livet känns. Genom mina fötter.

Med strumpor och skor känns det som att jag tappar min kontakt med jorden. Med livet.

Jag förlorar fotfästet, balansen.

Jag måste känna livet genom mina fötter.

Det är så jag tar in, det är så jag lever <3

Intovert

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

För sju månader sedan kallade jag mig själv introvert. Jag har ALLTID sett mig som en person som trivs själv och anledningen till det är för att jag gärna stängde min dörr när jag jobbade på kontor. Jag var inte den som sökte upp andra människor och jag trivs inte särskilt bra i en stor grupp. Jag blir trött av intryck och återhämtar mig allra helst ensam.

Som anställd hade jag ingen kraft kvar till vänner, allt gick till klienter och kollegor, så på kvällar och helger hände det att jag till och med undvek att svara i telefonen. Rent logiskt ville jag umgås med folk, men känslomässigt orkade jag inte alls vilket ledde till att jag isolerade mig på min fritid🙈

Nu, sju månader senare har jag lärt mig ett och annat om mig själv. För nu är rollerna ombytta. Som egen företagare är jag ensam HELA dagen. De enda jag pratar med förutom mina klienter är min familj. Idag läääängtar jag efter människor och det är nästan som att hela mitt inte skriker; prata med mig!

Först nu inser jag att det inte handlar om att jag inte gillar att umgås med människor för det gör jag. Det är nog mer högljudda miljöer jag behöver avskärma mig ifrån mer än människorna. De är miljön som gör mig trött, inte människan i sig.

I motsats till mitt tidigare liv så letar jag nu efter stunder av samtal, människor att träffa, att skratta tillsammans med. Allt för att krympa det där ensamhetsutrymmet som helt plötsligt blivit så stort. Jag inser nu att jag är beroende av människor, det sista jag vill vara är ensam.

Jag förstår nu att det handlar om att hitta en balans i den sociala aktiviteten. För mycket umgänge gör mig trött, utmattad och får mig att vilja isolera mig, men för lite gör mig deprimerad. Jag tänker att det är som en balansbräda där det tidigare vägde över åt ena hållet och nu väger det över åt det andra. Jag behöver hitta och skapa mitt egen ”mitten”, den perfekta nivån av social aktivitet.

Har du någonsin funderat över din egen balans? Hur mycket social interaktion är du nöjd med i din vardag? Och var går gränsen för att det blir för mycket?

Att utbilda skrivterapeuter

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Diplomerad skrivterapeut

Härom veckan sändes ett diplom till en alldeles nybakad skrivterapeut. Helt ärligt så vet jag knappt något roligare än att utbilda andra och få se dem växa in i sin roll (ja förutom terapisamtal då så klart). Men båda har nästan samma funktion. Man får se förändringen i någons ögon. Nu är just denna utbildning visserligen helt digital för tillfället men ändå.

En riktigt bra och matig kurs. Kändes bra att få med sig lite arbetsmaterial. Jag känner att jag är rätt ute med det jag önskar göra och nu har jag en grund att stå på. Tack! Rekommenderar kursen!

De uppskattande orden om kursen värmer verkligen i hjärtat och jag vet att den inte bara ger mig och deltagaren en ny mening. Nej för jag vet ju att kursen kommer att göra gott för alla personer min deltagare arbetar med och det gör mig alldeles extra glad.

Jag har under de senaste sex veckorna hållit skrivworkshops för en grupp deltagare och att få vara med på deras resa är magisk. Det fräcka är att både jag, och dem själva får se hur stor påverkan en skrivövning kan ha. En övning där en deltagare inte fann ord kan ha fått en annan till djup insikt eller gråt. Att se hur mycket endast papper och penna kan hjälpa en människa är magiskt. Man skulle kunna säga att jag gör mig själv arbetslös. För vem behöver en terapeut när man kan använda pennan som psykolog?

Arbetar du men människor och skulle vilja ha skrivandet som arbetsverktyg? Anmäl ditt intresse här.

Mars i bilder

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag har väl inga bilder från mars tänkte jag. men jo se där. Det hade jag. I mars hände en heldel men samtidigt inget alls. Jag hade ganska mycket att göra och nu, just i dag när jag känner att jag hunnit bromsa in lite känner jag att det har legat en hel del stress i mars. Jag hade två utbildningsdagar och tillbringade även några dagar i mars åt handledning.

Vädret var vissa dagar under mars helt amazing och vi har invigt verandan. Större delen av utbildningsdagarna låg jag och vovven här i varsitt hörn och lyssnade på föreläsare.

Mycket tid har även spenderats här. Jag har varit fullbokad med klienter samt kört skrivworkshops två kvällar i veckan. Jag är supertacksam för mitt uppdrag men påminns samtidigt om varför jag inte ska jobba kväll. Jag känner hur både knopp och kropp strejkar vid kvällsarbete så i framtiden ska detta minimeras (note to self).

Jag har också påbörjat egenterapi vilket kändes som ett måste eftersom jag är i en nyfas i livet. Så viktigt att ta hand om mig själv och ha någon som håller mig i handen genom processen.

Jag var också på ett tyst retreat vilket var välbehövligt efter min livsomställning. Jag gav mig själv frågor att fundera över och visste när jag åkte därifrån saker som jag behövde ta tag i eller klura ut.

Jag och denna kille försöker lära oss att jobba ihop. Han är ju numera min chef och min endaste arbetskamrat. Inte alltid så enkelt att komma överens men jag känner att det helt klart har blivit bättre. Jag kan numera jobba på mitt hemmakontor istället framför köksbordet och de flesta dagar låter han mig vara ifred vilket gör min arbetsdag så himla mycket bättre.

Även om jag saknar lille Turbo något enormt så mår jag så mycket bättre av att bara ha en vilja utöver min egen att tillfredställa. Nu arbetar jag för att försöka tänka på mig själv mer än hunden. Arbetet pågår…

I mars ringde också kriminalvården och frågade om jag hade lust att hoppa in och hjälpa dem, egentligen hade jag fullt upp i schemat men på grund av ensamheten i att vara egenföretagare tackade jag ja. Så jag kommer att hjälpa dem några månader framöver vilket känns jätte kul. Jag inser verkligen hur viktigt arbetsmiljön är nu när jag endast är hemma. Både vad gäller ergonomi, för min kropp, och psykiskt att ha någon att prata med.

I mars förbättrade jag mitt hemmakontor för att försöka minska värk i rygg, handleder och armar  och för min psykisk hälsa hoppar jag in på kriminalvården för att få möta andra ögon att speglas i.

En stor del av drömmen att egenföretagare handlade om att vara hemma med mina djur. Jag kan säga att verkligheten inte är lika vacker som drömmen. Jösses vad trött jag kan bli på honom. Men gud vad jag ändå uppskattar allt.

Ja, det var mars det. Ska bli spännande att se vad april bjuder på!