Det blir bättre
Jag tror att jag vågar påstå att han blir bättre. Att fajterna emellan oss blir mer sällan. Han är ju snart 1,1/2 år, promenaderna är lugnare, och även de flesta kvällar. I alla fall när han fått sin två timmars aktivering. Utan den är han fortfarande ett monster.
Jag skulle också vilja påstå att jag har blivit bättre. Både med honom och mot mig själv. Men det vet jag inte är riktigt sant. Förra veckan hann jag inte med en lunchrast. Magen ekade tom mellan 6-17 och bara några dagar där efter satt jag i flera möten efter varandra. Jag vet att det inte är på det sättet man tar hand om sig själv och jag förstår knappt hur dessa tillfällen ens kan ske. Skulle vilja skylla på någon annan men vet att bollen ligger hos mig själv. Dessa tillfällen är dock sällsynta och jag tycker att jag hittat en bättre balans med att inte bara göra betalt jobb utan också med att försöka kasta in roliga saker där emellan.
Jag kanske skulle kunna påstå att livet blivit bättre men jag vet inte riktigt om det är sant. Kanske önskar jag bara att det vore det. Jag faller ofta ner i hål av tvivel och får ensam ta mig upp utan en hjälpande hand eller stege. Men jag vill tro att allt går åt rätt håll, även om det inte alltid känns så. Det blir bättre. Han, jag och livet.