40-års kris
Jösses vilket start på året. Kan inte minnas senast jag kände mig så bräcklig och svag. Det finns ingen anledning eller orsak. Det bara är. Ångesten sliter och drar i kroppen, och man kämpar med att behålla sitt logiska vuxna jag och inte låta ångesten fånga en helt. ”Men skärp dig, lägg av”. Orden biter inte på tankar som far i 500 knyck. Istället följer jag med stormen. Jag tillåter ångesten att vila i bröstet och tröttheten breda ut sig över min panna. Jag accepterar både tårarna och tankarna, jag låter dem vara. För jag vet att det går över.
Ibland vaknar jag upp på morgonen, känner mig som mig själv och tänker ”idag är det bra”, men så räcker det med ett ord eller ett missat telefonsamtal för att ångesten ska bubbla upp inombords. Jag känner en stress som egentligen inte hör hemma i mig men jag lyssnar in och famnar om. Jag bokar av saker i kalendern. Försöker sortera intryck och springer längst vana vägar. Jag släpper planerna för framtiden, försöker se nuet och bara vara. Jag försöker sortera mellan jag vill och jag orkar. Men sanningen är att jag vill och alltid har velat så himla mycket men egentligen inte orkat någonting.
Känslan är gammal och går inte att lyssna på. För ska jag låta ångesten och energin styra tar den över hela mig.
Men kanske är det inte min gamla ångest som gör sig påmind. Kanske är det en begynnande 40-års kris då födelsedagen närmar sig. Jag märker att jag börjar notera åldrar på människor jag möter. ”Den personen är äldre än mig och den är också äldre än mig”. Jag drar slutsatsen att eftersom det finns människor som är äldre än mig borde jag rimligtvis ha några år kvar att leva. Jag pustar ut av lättnad varje gång jag hör någon bli frisk från världens alla sjukdomar och jag sjunker till botten varje gång jag hör hur någon drabbas.
Jag vet att livet inte kommer med några löften men jag hade behövt dem nu. Någon som kan ge mig ett kvitto, en garanti för att jag får se mina barn växa upp och förverkliga några av mina drömmar. Jag har bestämt mig för att bli 96 och är rädd för att döden fångar mig i förtid. Jag som har så mycket kvar. Varje gång jag ser en pensionär blir jag varm i magen och känner hopp. Jag vill också så himla gärna bli gammal!
Jag är van med ångest. Belive me. Men denna är starkare och gör ondare än vanligt. Jag skulle så gärna byta den här mot mina vanliga känslor men denna ångest vill inte bli återlämnad.
Halva livet sägs har passerat (så förhoppningsvis återstår lika många år till). Det sägs ju att man blir klokare med åldern och kanske är det inte klokhet som kommer med åren utan mer medvetenhet om hur kort och skört livet kan vara? Jag känner att det blir än viktigare att njuta av sina dagar, umgås med personer värdiga ens kärlek och inte slösa bort timmar och dagar på skit. Kanske är det dags att resa sig upp ur krisen och bestämma sig för hur andra halvan ska se ut. Vad ska jag lägga min tid och energi på och hur ska jag ta hand om mig själv. Jag vill inte ångra eller sakna något. Jag vill känna att jag har levt, tagit chanser, risker och vågat säga vad jag tycker. Kanske är en 40-års kris inte en kris utan en möjlighet till förändring. Ett tecken på att stanna upp och se vad du egentligen vill och vart du ska. Jag skakar av mig de negativa känslorna och reser mig upp. Livet här kommer jag!
