Livet är verkligen upp och ner. Från att känt mig ovanligt lycklig och tillfredsställd vände livet på en eftermiddag. Ett telefonsamtal skapade en brinnande klump i min mage och ångesten rusade i hela kroppen. Trots att jag försökte se problemet med ”nyktra” ögon och tala om för mig själv att det inte var någon större fara lyckades jag inte stoppa känslan som startat igång.
Ångesten kommer med en sådan kraft, man blir golvad och vad som än kommer till mig efter det förvandlas till ett problem. Oro föder oro och hjulet är igång och snurrar på högvarv. Hela veckan har jag haft svårt att andas. Tårarna har bränt innanför ögonlocken och tankarna förs ständigt tillbaka till problemet även om jag försöker att slita dem därifrån.
Tillslut orkar jag inte kämpa emot längre, skriker välkommen ångest och lägger mig platt.
Jag blir arg på mig själv. Blir arg för att jag låter saker påverka mig så starkt att det känns som jag ska gå sönder. Blir arg för att jag skapar draman och gör problemen större än vad de är. Men när jag ligger där och är på väg att ge upp, ignorera mina mål och drömmar för att bygga en mig en tryggare vardag utan hinder kommer styrkan till mig. Pang.
”Res dig upp för fan” ”Ska du låta det där stoppa dig??” ”Det är ju nu du ska kavla upp ärmarna och kämpa!!”, skriker min inre röst och sakta men säkert reser jag mig upp igen. Jag kravlar mig fram, svag samtidigt stark.
Känner hur elden inom mig krymper, hur glöden är på väg att dö ut. Jag blir då påmind om att det är när jag låter ångesten styra och ta över mig, som livet på riktigt tar slut. [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]