Att prata med barn om psykisk ohälsa.
Det är inte längre någon nyhet, psykisk ohälsa ökar och har blivit nutidens största folkhälsoproblem. Jag läste någonstans att 20-40 % av befolkningen är drabbade i varierad grad. Trots att psykisk ohälsa ökar och är en snabbt växande problematik är det sällan jag hör talas om psykisk ohälsa och föräldraskap i samma mening. Varför?
Psykisk ohälsa som förälder…har ni hört det förut?
Man kan ju misstänka att det bland x antal miljoner drabbade finns en och annan förälder, eller hur? Barn växer upp med föräldrar som har depressioner, ångestsjukdomar och psykoser ändå är det inget vi pratar om, konstigt eller hur?
Anledningen till att jag skrev min första bok Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden var för att jag mådde väldigt dåligt som nybliven förälder, eller …egentligen mådde jag dåligt redan innan jag fick mitt första barn. Depressionen fanns där redan när hon låg i magen. Och anledningen till att jag skrev min andra bok Annas oroliga mamma var för att vi måste börja prata högt, med barnen, om vårt mående!
Barn påverkas, i allra högsta grad.
Idag vet vi att många som växer upp med en förälder som har psykisk ohälsa kommer att drabbas själva, vore det inte schysst att ge dem en ”hands up”?
Jag träffar nästintill dagligen personer som växt upp med föräldrar som mår dåligt och jag kan lova dig att INGEN av dem har uttalat att de har fått för mycket eller för tidig information om sin förälders sjukdom. INGEN! Tvärtom, det fick oftast inte veta någonting. Många fick reda på sanningen först efter föräldern gått bort eller efter att de själva som vuxna blivit drabbade.
Jag kan ärligt talat inte förstå varför vi inte kan prata med våra barn om detta. Jag tycker tvärtom att det är oschysst att hålla något sådant hemligt.
Det viktigaste är att du anpassar informationen efter barnets nivå och att du lyssnar mer än du pratar. Låt barnet vara nyfiket, ställa frågor och utgå alltid från barnets behov, kom ihåg att du ska ge barnet kunskap för att avlasta/minska barnets bekymmer och inte för att avlasta dig själv. När du öppnar upp för en svår diskussion öppnar du också upp för gemenskap och tillit. Du visar barnet att ni kan prata om jobbiga och svåra saker och det lovar jag stärker er relation för framtiden.
Jag skrev boken Annas oroliga mamma och delade med mig av den till mina barn av tre anledningar:
- Jag vill inte ha hemligheter för mina barn, jag vill att de ska veta både vad ADHD, ångest och depression är. Jag vill att de ska veta när jag mår dåligt och att det aldrig beror på dem.
- Jag vill att de ska ha kunskap, vara öppna och reflekterande kring sitt eget mående.
- Jag vill att de ska vara lyhörda och ha acceptans gentemot sina medmänniskors mående.
Jag vill att mina barn ska behandla mina depressioner på samma sätt som vilken annan sjukdom som helst. För mig är det viktigt att barnen kan rycka på axlarna när jag har en ångestdag och inte själva bli fyllda med oro. Att de med samma lätthet kan berätta för en kompis att ”mamma är deprimerad” som om jag vore förkyld. Psykisk ohälsa, vare sig det är min eller någon annans är aldrig någonsin något de ska vara bekymrade över eller skämmas för. Punkt.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar