I måndags avslutades mitt uppdrag med studiefrämjandet och arbetsförmedlingen där jag under fyra månader har hållit i en skrivgrupp för långtidssjukskrivna. Ett avslut som både skedde med glädje och sorg. Att hålla smågrupper blir alltid så öppet, ärligt, givande och genuint och erfarenheten har fått mig att känna att jag absolut kan tänka mig att använda grupp som terapiform i framtiden.
Men när man kommer människor nära blir det alltid jobbigt med avslut. Jag tror att varenda en av dem kommer att finnas kvar i mitt hjärta för alltid <3 Det fina med att möta människor på det här sättet är inte bara att jag lär dem något, utan också att de lär mig. Jag tar så mycket med mig från varje möte.
Att förändra någons tankar eller humör på några timmar är magiskt. Att se hur någon kommer ledsen och nedtyngt, men lämnar med hopp, är anledningen till att jag vill fortsätta att arbeta med människor. Kan inte förklara i ord hur grymt givande det kan kännas. Jag har många gånger känt att jag vill grotta ner mig mer i varje människa, bara sätta dem i mitt terapirum och heala dem till läkning, så jag har verkligen fått bita mig i tungan och hålla mig i många gånger då det inte varit min arbetsuppgift.
Men vilken kärlek jag känner till dessa fantastiska människor. Jag funderade länge på hur jag skulle kunna visa det och hur jag skulle kunna skicka med dem hopp och kärlek till framtiden så jag skrev dem var sin liten personlig hälsning och en affirmation jag trodde skulle passa dem. Tack allesammans för den här tiden, jag hoppas verkligen att våra vägar korsas igen <3