Blogg

Gästbloggaren: En vanlig dag 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Allmänt och märktes Gästbloggare av

Gästbloggaren

Annica fick sin ADHD diagnos när hon var 30 år men har sedan barnsben tampats med ångest, depressioner och en känsla av att inte vara som alla andra. Idag beskriver hon sig som en levnadsglad kämpe trots allt hon varit med om. Hon bloggar till vardags på guld med ADHD och har idag valt att dela med sig av en vanlig dag här på nestor förlag.

 

Annica Utbult

För mig börjar en helt vanlig dag med att väckarklockan ringer klockan 07:02. Att ställa en analog klocka på ringning ett exakt klockslag har visat sig vara helt omöjligt, i alla fall för mig. Kanske har andra inte alls detta problem. Att väckarklockan inte ringer 07:00 stör mig, varje dag. När jag vaknar känner jag mig fortfarande trött och jag måste få sova en stund till, i alla fall 30 minuter till. Så jag snoozar och förlitar mig på mobiltelefonen som har ett alarm på 07:30.

Det slutar med att jag vaknar klockan 08:20. Jag har försovit mig och måste skynda mig till jobbet. Den planerade promenaden på 2 km kan jag glömma, jag får ta bilen. Idag igen. Jag skyndar att ta på mig kläder, ber min partner göra frukost som jag kan ta med mig. Två smörgåsar med smör och ost lagda i en plastpåse så att jag kan äta frukosten på jobbet.

Ute i bilen ser jag att kläderna jag fått på mig säkerligen användes för 2-3 dagar sedan, det är en fläck på ena byxbenet och tröjan är egentligen för varm för det här vädret. Jag hinner inte gå in och byta så det får helt enkelt duga.

Att parkera är inte direkt min starka sida när det gäller bilkörning. Just att köra bil är jag ganska bra på, men att parkera bilen är jag ganska dålig på. Det blir ofta snett och utanför rutan. Vid jobbet är parkeringsplatserna inte utmärkta och jag stämmer mig på första lediga plats, stänger av bilen, går ut och låser. När jag går mot entrén ser jag att jag står helt snett, hade jag gjort om min parkering hade säkerligen utrymmet av en halv bil blivit ledig bredvid.

Framme vid entrén trycker jag in fel portkod. Jag har arbetat på samma ställe i 2,5 år, portkoden har alltid varit samma, ändå trycker jag fel. Jag suckar åt mig själv och börjar om. Dörren surrar till, låset går upp och jag går in. Upp för trappan gjord i marmor och fram till kontorsdörren, den är låst. Jag rotar i min väska, nyckeln ligger inte där. Skit också. Jobbnyckeln är i jackan, som jag inte tog på mig idag för jag tog en för varm tröja. Som tur är har vi en ringklocka på jobbet. Efter att ha tryckt på ringklockan flera gånger och väntat i ca 2 minuter kommer en kollega och öppnad för mig.

Jag rusar in till min plats och sätter mig, drar fram min frukost ur väskan, lägger väskan på golvet, tittar snabbt upp mot mina kollegor ”Ursäkta att jag är sen”, stirrar sedan på mina datorskärmar. Jobbdatorn är alltid på, jag glömmer stänga av den. Det kan ta flera veckor innan den blir omstartad.

Samtidigt som jag trycker i mig mina två smörgåsar kollar jag jobbmailen och Skype. Där finns meddelanden främst från kollegor men även från ett par leverantörer. Med smuliga fingrar knappar jag snabbt in ett svar till var och en. Min frukost är avklarad, likaså alla meddelanden jag behövde svara på. Efter det stirrar jag på skärmen en stund, ”Vad gjorde jag igår?”. Jag har ingen aning om vad det är jag skall jobba med nu.

Vi klockar all tid på jobbet, vilket är bra. Där kan jag gå in och kolla vilket projekt jag arbetade med dagen innan. Det ringer en liten klocka och jag hoppar snabbt in i det projekt som jag inte avslutade dagen innan. Det är en trixig men till synes enkel sak som skall fixas i vår e-butik.

Det kommer in en säljare i rummet som skall prata med en av mina kollegor. De diskuterar priser på en produkt, det är oklart vilka priser som gäller då det kommit olika bud från ledningen som sätter priserna. Hela samtalet distraherar mig från den uppgift jag arbetar med så jag tar på mig mina gröna hörlurar som är nästan helt ljudisolerade och kör igång en spellista i Spotify. För att komma in i arbetsuppgiften igen behöver jag kolla igenom det som jag precis gjort. För en stund förstår jag inte vad det är jag tittar på men sedan går det upp ett ljus för mig och jag jobbar vidare.

Efter ca 10 minuter påkallar en av kollegorna min uppmärksamhet. Hörlurarna åker av och jag tittar förvirrat på henne. Hon säger något men jag förstår inte riktigt orden, hjärnan är fortfarande i arbetsuppgiften jag håller på med. Jag skakar snabbt på huvudet och blundar, som om jag försöker skaka ut det som finns inuti. ”Ursäkta, kan du upprepa? Vad sa du?”. Hon ber mig ändra två priser i e-butiken samt ta bort en av kampanjerna som vi har på startsidan, den är inte aktuell längre och vi vill sälja så lite som möjligt av den produkten. Under tiden hon pratar nickar jag, som om jag håller

med. När hon tystnat bekräftar jag att jag hört henne och meddelar att jag skall fixa det på en gång.

När de snabba ändringarna är klara blir jag förvirrad, ”Vad höll jag på med?”. För att påminna mig själv kollar jag igenom alla de program jag har öppna på datorn, det tar en stund innan jag kommer ihåg. Hörlurarna åker på igen och jag fortsätter på uppgiften, jag tror att jag strax är klar.

När det gått ytterligare 20 minuter har jag fastnat i en del av uppgiften. Det är en liten skitgrej som blir fel hur jag än gör. Jag har provat flera olika lösningar men alla ger fel resultat. En kollega knackar mig på axeln, hon har stått bredvid mig en stund men jag har varken sett eller hört henne. Jag tar av mig hörlurarna men släpper inte skärmen med blicken. Med irriterad röst frågar jag henne vad det är. Hon ber om ursäkt, frågar om hon stör. Min blick är fortfarande fäst på skärmen, jag har flera flikar öppna i webbläsaren och söker febrilt efter ett svar på mitt problem. Samtidigt som jag läser en forumtråd frågar jag igen vad hon vill, denna gången lite trevligare. Hon ställer lite frågor, om vad vet jag inte. Hon sätter sig på en stol bredvid mig och håller fram ett papper som jag kastar en snabb blick på. Hon ställer fler frågor. Mina svar är automatiska och korta, ibland bara ett ”mmm” eller ”precis”. Det är först när hon frågar mig vad jag menar som jag faktiskt hör vad hon säger. Jag möter hennes blick, tittar ner på hennes papper, tittar på henne igen, skakar snabbt på huvudet och blundar. ”Ursäkta, vad sa du? Kan du börja om?”.

Samtalet blir långt och utdraget, hon behövde mer hjälp än vad mina automatiska svar kunde ge henne. För att inte störa våra andra kollegor går vi iväg till konferensrummet. Vi behöver diskutera funktioner i e-butiken, fatta beslut om hur vi vill att saker skall fungera. Med mina olika färgpennor gör jag anteckningar i ett block. För vem som helst är det nog bara färgglad rappakalja, för mig är det djupgående information om ett kommande projekt.

Det korta samtalet som blev till ett möte tog lång tid, ca 2 timmar. Nu är det dags för lunch. Jag har med mig mat som jag äter i ensamhet vid min dator samtidigt som jag tittar på en TV-serie på Netflix. För att riktigt kunna koppla av under den hela timme jag har lunch vill jag inte vara social med kollegor, min hjärna behöver vila och det gör den bäst genom att inte prata med folk och att slippa lyssna på andra. I lunchrummet pågår flera diskussioner samtidigt och jag kan inte stänga av att höra allt på en gång. Det blir rörigt i huvudet och det gör mig trött, därför är jag osocial på lunchen.

Efter lunchen måste jag igen försöka uppdatera mig på vad det är jag håller på med. För en sekund tänker jag att jag kan kolla på den klockade tiden, där har jag skrivit in vad det är för uppgift jag arbetar med. Idag har jag glömt att klocka min tid och programmet visar att jag inte arbetat med något idag. Skit också.

Ungefär på det här sättet fortsätter min arbetsdag fram tills att det är dags att gå hem för dagen. Jag kör hem, parkerar snett, går in i min lägenhet och sätter mig i soffan. Min partner frågar mig hur dagen varit och jag muttrar något tillbaka. Han frågar mig vad jag vill ha till middag men jag viftar bara bort honom, jag orkar inte prata eller lyssna på någon just nu. Jag startar en film som jag sett miljoner gånger förut och startar min laptop. Jag kollar Facebook, Instagram, Pinterest och spelar FarmVille2. Huvudet känns tungt, jag är trött. Egentligen vill jag bara gå och lägga mig men klockan är bara 18:40, lägger jag mig nu kommer jag vakna i ottan.

Vid 23-tiden stänger jag av datorn, klär av mig och lägger mig i sängen. Hela kroppen är trött men nu har hjärnan piggnat till. Jag ligger stilla i sängen, blundar, slappnar av, försöker somna. Det går inte. När det gått en stund tittar jag på klockan på mobilen, det är 2 timmar sedan jag gick och la mig. Jag kollar Facebook, Instagram och Pinterest. Jag får en idé om ett armband jag vill göra så jag börjar söka efter material. Jag har en väldigt specifik tanke på pärlor jag vill använda men jag kan inte hitta pärlor av den typen någonstans. Jag hittar pärlor som är nästan rätt, men jag vill inte kompromissa så jag fortsätter leta. Mitt sökande leder mig vidare till helt andra saker och plötsligt har det gått 3 timmar och jag försöker lista ut vilka dubbdäck jag skall köpa till min bil. Jag behöver inte ens köpa nya dubbdäck.

Vid det laget är hjärnan precis lika trött som kroppen. Jag lägger ifrån mig telefonen och jag kraschlandar, jag somnar och sover som en sten fram tills nästa morgon när klockan ringer 07:02. Som vanligt blir jag irriterad på att den inte ringer 07:00, som vanligt snoozar jag och som vanligt sover jag för länge, parkerar snett och kommer för sent till jobbet.

När jag var 30 år fick jag min ADHD diagnos, det förklarade väldigt mycket för mig.

Gästbloggaren publiceras varje Söndag, vill du bli nästa veckas gästbloggare? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Kunskap måste inte kosta 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Det behövs mer kunskap, överallt! För att hjälpa och kunna förstå behöver vi alla veta mer, kunna mer! Socialtjänst, försäkringskassa, arbetsförmedlingar, skolar och kriminalvård….ja alla som jobbar med människor egentligen.

Dessa arbetsplatser borde ha regelbunden kompetensutveckling vad gäller psykisk hälsa. Men på de flesta arbetsplatser saknas både tid och pengar, vilket gör att det ofta rinner ut i sanden och kompetens saknas. Att den helt enkelt inte är lika hög som den borde vara inom dessa områden.

Ofta är det en utbildning eller en föreläsning arbetsgivaren köper in för att ge sina medarbetare, men jag tror att det finns fler, och till och med bättre sätt som är mindre kostsamma för arbetsgivaren och som gör att kompetensen ökar och hålls levande. Även om jag älskar både föreläsningar och kurser så anser jag att kunskap måste upprätthållas och då räcker inte en föreläsning om året på långa vägar.

Det finns tusentals bra och informativa böcker inom området. Varför inte låta anställda läsa på arbetstid? Starta en bokcirkel på arbetsplatsen där de anställda träffas en timme i veckan/månaden och diskuterar boken och hur de skulle kunna använda de kunskaperna i er verksamhet.

Kanske ska de inte läsa samma böcker utan helt olika för att få så mycket kunskapspridning som möjligt så att varje person presenterar sin bok och kunskapen den tagit med sig och hur det kan omsättas i praktiken?

Det tror jag skulle kunna vara jättegivande!

Förutom böcker finns det poddradio som berör flertalet ämnen. Sinnessjukt eller hjärnpodden är ju två lite mer fakta och kunskapsgivande poddar som jag som arbetsgivare åtminstone skulle uppskattat om mina arbetstagare lyssnade på.

Eller kanske finns det någon i personalgruppen som besitter massa kunskaper?Låt personen komma fram, dela med sig och delge er andra.

Kanske kan man inför kunskapsträffar där man som grupp träffas och tipsar varandra om tidningsartiklar, radioklipp, tv-serier eller böcker. Eller köp ett abonnemang på bra tidningar eller i databaser så personalen kan finna artiklar.

Nej, kunskap behöver in kosta, i alla fall inte mer än din tid. Så för in kunskapsutbyte på schemat, nu!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Tävling -vinn ”När mörkret viker undan för livet” 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

När mörkret viker undan för livetNär jag var på Joannas releaseparty köpte jag med mig två extra böcker för att tävla ut, för den här boken, ja den är värd att spridas. Så för att vinna Joanna Björkqvists bok ”När mörkret viker undan för livet” vill jag att du svarar på en av följande frågor.

  1. Hur kan vi förebygga suicid?
  2. Varför är ämnet (suicid) viktigt?
  3. Varför vill du läsa boken?

Svaret lämnat du antingen via mail (jessica@nestorforlag.se), i kommentarsfältet eller på Facebooksidan. Tävlingen pågår fom: 22/9-30/9. Jag kommer att välja två vinnare och meddela vinsten via mail, men också publicera den här på min hemsida. Vinsten har ett värde på 159 kr, och mer info om boken hittar du här.

Jag blir självklart jätte glad om du gillar inlägget eller delar det vidare [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

Lycka till!!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Springa genom livet 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Du har energi för ett helt fotbollslag, sa en vän till mig för över 15 år sedan. Just då tog jag nog aldrig in det, tänkte inte riktigt på vad det var han egentligen menade. Men idag kommer de där orden till mig titt som tätt.

När jag tycker att andra är långsamma, odisciplinerade eller omotiverade får jag påminna mig själv om det där, att andra inte besitter samma kraft. Att de också får saker gjorda, men kanske inte i samma fart som mig.

Jag blir ofta frustrerad, irriterad på att andra måste tänka så mycket, planera, att de är rädda och försiktiga och att de inte bara som mig gör (utan varken mening eller tanke bakom).

Alltså, jag fattar inte, beklagade jag mig till min man en dag. Hur orkar ni, hur kan ni, det händer ju bara ingenting, ni liksom bara pratar. Jag hinner ju ge upp innan vanliga människor skrider till handling.

Det dränerar mig, suger ur min energi. Jag känner mig som en urvriden disktrasa i någonannans händer.

Grejen är att de också kommer fram förklarar min man, när du dalar för att du kört för fort, när du förlorat din energi, så ligger de steget bakom. Och medans du ligger där i tårar för trött för att du fått springa hela vägen själv, ja då kör de andra förbi så när du kommer ur din dvala är ni ändå precis på samma ställe.

Jag vet att det han säger är sant, men jag önskar att det inte vore så. Vad är det för superkraft om den inte håller hela vägen ut, om den inte ger mig mer styrka än bara för en stund?

Jag försöker hela tiden hålla andras tempo, kämpar för att inte springa dem förbi. Men tillslut rusar det i hela kroppen och jag kan inte längre hålla det inne. Jag springer och springer, utan att stanna, utan at se mig omkring.

När jag kommer förbi mållinjen är luften slut. Jag faller omkull, kippar efter andan och tar mig inte upp. Jag ser de andra passera mig förbi. Jag blundar, letar djupt där inne efter kraften, men finner den ingenstans.

Någon vänlig själ drar mig upp, håller mig i hand. Vi går sida vid sida för ett tag, tills det börjar rusa i kroppen, och jag springer igen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Lästips

Detta inlägg publicerades i: I media av

img_5171

Vill tipsa om nr 37 av tidningen ALLAS (finns att köpa nu), där jag medverkar i en intervju där jag berättar om min ångest. Det är ett reportage om Joanna Björkqvist bok ”när mörkret viker undan för livet” där både jag och Sandra Hansen medverkar så väl i intervju som i boken.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Utprovning av hörselskydd

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Detta inlägg är ett samarbete mellan Nestor förlag, hörselfokus & Bellman & symfon.

Utprovning hörselskyddJa då var det ju dags att berätta för er hur utprovningen av dessa hörselskydd går till! Viktigt att veta innan du bokar din tid är att du inte behöver ha någon egen kunskap eller veta precis vad du vill ha. Ni går tillsammans igen din problematik och audionomen vet vilka produkter som skulle passa dig.
IMG_4525Det börjar med att hon kikar i dina öron, så tänk på att de ska vara rena (om du tex har problem med vaxproppar eller liknande). Hon behöver innan utprovningen se till att din trumhinna är frisk.
 IMG_4528 2Sedan sprutar hon in en form av lera som ska gjuta av din hörselgång.

Gjorde inte det minsta ont, utan bara en kall känsla i örat.
 IMG_4532 IMG_4533Sen fick den sitta och stelna ett tag och för stunden hörde jag ganska dåligt.
 IMG_4540 IMG_4541Så här såg de ut när de kom ut. Det är mina örongångar det!
 IMG_4500Och efter någon vecka får du hem dessa i din brevlåda, formgjutna precis efter ditt eget öra. Svårare än så var det inte, och hela grejen gick jätte fort.
 IMG_4502Man kunde beställa ett headset till hörselskydden. Då tog man bara ur dämpningen och satte i headsetet och vips hade man ett headset som inte ramlade ur ditt öra. Beställde givetvis ett par utan att ens tveka!

Sen gjorde hon givetvis ett kik i örat efteråt, så att inga rester skulle finnas kvar och vålla mig bekymmer!

Detta är del 3 av 4 i artikelserien ljudöverkänslighet. I del 1 berättade jag om min egen upplevelse och i del 2 gav jag information om ljudöverkänsliget, och i del 4 ska jag dela med mig av min egna upplevelse av skydden.

Gästbloggaren -våldtäkt, sänkt självkänsla & depression 3 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Allmänt och märktes Gästbloggare av

Gästbloggaren

Annica är 25 år gammal, gift med Micke, och har tre barn i åldrarna 3 år, 2 år och en på 6 månader. Hon beskriver att hennes liv på ytan verkar idylliskt och underbart. Hon har ju man och barn, vad mer kan man förvänta sig av livet? Men hon menar att det är mycket som döljer sig under ytan och att det till en stor del är hennes tankar som förstör hennes vardag. Hon har valt att dela med sig av sin historia. Mer om Annica finner du på hennes blogg.

Annica Magnusson

Våldtäkt, sänkt självkänsla & depression

När jag var 13 år blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän. När jag sedan vågade berätta det för min vän i min klass, så trodde inte hon på mig – för han hade ju redan sagt henne ”sanningen”. Inte nog med att jag hade blivit våldtagen, nu blev jag inte heller trodd. Jag började mer och mer dra mig in i mig själv. Läste mer och mer böcker för att komma undan verkligheten. Började få ett stört beteende till mat. Hoppade mer än gärna över flera måltider. När jag var 16 år och gick sista året i grundskolan (obligatoriskt tionde år i grundskolan på grund av att jag gick i en specialskola för döva och hörselskadade) var det en lärare som såg hur jag ofta skippade maten. Han kom tillslut med ett ”hot” om att jag skulle börja äta maten igen, eller så skulle han behöva sitta vid vårt bord och se till att jag åt. Och det tog skruv, i alla fall då. Jag åt lunchen. Men jag ville inte göra det. Mådde inte bra, gick ner i vikt. Hade massage en gång i veckan på grund av värk i ryggen. Men misskötte det hela och tillslut syntes revbenen ännu mer. Jag tyckte ändå att jag behövde gå ner mer i vikt. Mitt utseende var orsaken till att allt hände mig.

Vi spolar fram ungefär ett år. Jag har börjat på riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro. Flyttade så att jag bodde 90 mil hemifrån för att kunna gå i den skolan. Jag träffade min blivande make via nätet. Vi pratade i ett halvår, men under det halvåret var jag så söndertrasad. Jag var i för sig tillsammans med en annan kille, men… Han var otrogen mot mig. Återigen så kändes det som om det var mitt fel. Varför skulle han annars vara otrogen mot mig? Jag var inte tillräcklig bra/fin för honom. Så måste det ju vara.

Jag hamnade i en lättare depression, sökte hjälp för min ätstörning. Blev idiotförklarad på kliniken jag gick till. Gick aldrig dit något mer. Åt mindre och mindre fortfarande. Kunde gå en hel helg utan ett mål mat. Ibland åt jag bara det som serverades till lunchen på skolan. Mådde även sämre och sämre. Att träffa Micke (min nuvarande make) var det som fick upp ögonen. Han brydde sig om mig, han tyckte inte det spelade någon roll hur jag såg ut. Han såg mig som den jag var. Han, och den lärare som såg mig i grundskolan, var de två som faktiskt kunde vara uppe till småtimmarna på nätterna – trots jobb dagen efter för att prata med mig i telefonen. Se till att jag inte skulle göra någonting dumt. Jag och Micke blev tillsammans i februari 2008. Det är över 8 år sedan nu.

Jag blir ganska lätt stressad, jag har fortfarande en depression som ligger och gror. Så fort något händer, tex ett dödsfall, så hamnar jag där igen. Äter knappt någonting, sover uselt, vill inte göra någonting om dagarna och känner mig så värdelös. Just nu är jag i den fasen igen. Min farmor dog 2011, vår katt dog 2013, vår hund dog 2014, min pappa dog nu i maj (2016). Och efter att pappa dött. Allt som påverkar min stress minsta lilla – såsom en tid att passa, det gör hela min dag till ett kaotiskt stridsfält. Gråter väldigt lätt, stressar upp mig för minsta lilla, kan inte slutföra någonting ordentligt eller se ljust på någonting. Jag blir så stressad att jag egentligen bara springer omkring utan att göra något vettigt. Det händer flera gånger att min man ser detta och bara tar sina händer på mina axlar och säger åt mig att slappna av. Det gör inget om vi kommer lite sent, om det inte blir mat serverat exakt kl 12.00.

Jag gör saker med barnen, öppna förskolan och Leos lekland, lekplatser och diverse små saker. Men, på kvällarna efter dessa dagar då sitter jag där. Tomma ögon och bara stirrar rakt fram. Det tar musten ur mig. Jag spelar glad, jag ler på bilder, jag skrattar med barnen.. Men inuti… Jag är tom. Jag är inte mig själv. Jag saknar pappa och de andra som dött ifrån mig. Jag saknar min glädje och min positiva syn på livet. Jag hoppas jag finner den en dag. Jag hoppas det kommer ett ljus i tunneln, även för mig.

Jag bloggar ju också. Kanske inte så mycket om just att jag spelar teater inför alla. Kanske inte så mycket om den oerhört tunga slöjan jag ibland bär. Men, en hel del som saknaden efter pappa. Om ångesten jag känner inför att jag inte hann säga hejdå till honom. Jag är inte längre hel som person. Jag är faderlös. Jag har inte vågat vara helt öppen. Men jag ska börja vara det. För det behövs fler som berättar deras historia, det behövs fler som visar hur det är. Då kanske fler också ser ett ljus i tunneln.

Gästbloggaren publiceras varje Söndag, vill du bli nästa veckas gästbloggare? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Skrivarlistan

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Bild:PixabayVarför skriver du?

Jag är en person som har svårt för att prata så när jag är arg eller ledsen eller bara fylld av tankar så måste det komma ut genom mina fingrar. Jag har skrivit så länge jag kan minnas och minns att jag skrev dikter, låttexter och böcker när jag var 6-7 år. Jag har alltid skrivit dagbok, och när jag mått dåligt (vilket jag till stordel gjorde under min ungdomsperiod) så kom det helt enkelt ut i text. Skrivandet har alltid bara varit en naturlig del av mitt liv och jag kan inte tänka mig att vara utan.

Jag får alltid upp texter i mitt huvud (dag som natt) och behöver alltid ha papper och penna nära. Får jag inte utlopp för mitt skrivande vet jag inte vad som händer. Jag tänker mig att alla mina känslor blir instängda och att det då finns risk att jag kokar över [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Hur länge har du skrivit?

Alltid, sedan jag lärde mig att skriva. Tror aldrig jag haft en paus. Har en hel kista med dagböcker, dikter och berättelser.

Hur kommer det sig att du skrev en bok?

Min första bok var ”Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden” och jag minns faktiskt inte början av processen. Jag tror att det började med att jag ”skrev av mig”. Det har jag alltid gjort.

Jag mådde väldigt dåligt när jag fick mitt första barn och skrev bara för att få utlopp. Det var först när jag fick min son som jag insåg att det inte var mig det var fel på. Att det inte var mitt fel att jag och dottern fick en dålig start. Jag insåg att jag förmodligen inte var ensam med den känslan och den händelsen, och med allt material jag då redan hade insåg jag att det kunde bli en bok.

Vad läser du?

Faktaböcker, bara fakta, artiklar eller forskning. Jag minns att jag när jag var barn kunde läsa vanliga böcker, och läste mycket. Har tex läst ut alla Kittyböckerna och liknande. Men nu som vuxen har jag vid flera tillfällen försökt att läsa skönlitteratur men det går inte. Jag blir uttråkad, och kommer aldrig igenom en bok hur mycket jag än försöker.

Vilken är den bästa bok du läst?

Åh, jag vet inte. Brene Brown är ju grym. Sen gillar jag Joanna Björkqvist sätt att skriva, otroligt duktig författare.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?

Oj, det vet jag inte. Men jag vill vara författare till viktiga böcker. Böcker som hjälper och förändrar. Böcker som för personer gör skillnad. ”Bryt det sista tabut” kanske jag skulle vilja ha skrivit.

Vad har du för planer när det kommer till skivande?

Oj, jag har så många manus som ligger halv klara och har än mer böcker inom mig. Men jag kämpar ständigt med att bara försöka göra en sak i taget och jobbar därför med att bli klar med min uppsats som sedan ska göras till bok. När den är klar ska jag fortsätta mitt skrivande och böckerna jag i dagsläget har i tankarna är fortsatt inriktade på psykisk ohälsa. Men skulle jag någon gång få för mig att skriva skönlitterärt så skulle jag absolut försöka. Tror dock aldrig att det kommer att hända.

Varför startade du ett förlag?

Det var en ren impuls. Jag är nyfiken och tycker om att lära mig. Jag hade min första bok på gång och fick nobben från en del förlag. Men när ett förlag visade intresse tog jag det som ett godkännande på att boken var ok och tänkte att då kan jag lika gärna ge ut den själv. Allt jag egentligen ville ha var en bekräftelse på att den var tillräckligt bra. Så istället för att samarbeta med det förlaget startade jag ett eget. Jag tänkte att det här kan ju inte vara så svårt. Lika bra att jag gör det själv!

Vad drömmer du om?

Jag skulle vilja ge ut andra böcker. Men just nu finns varken tid eller ekonomi. Jag tror att de flesta vet att böcker inte är något man tjänar pengar på. Men jag skulle vilja medverka till att fler berättelser om psykisk ohälsa kommer ut. En dröm är så klart att mitt förlag skulle vara det självklara valet att ge ut på när det kommer till böcker om psykisk ohälsa.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Skillnaden på vad man vill och vad man orkar 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

yoga?Innan jag drabbades av min utmattning så följde jag hela tiden min lust. Jag lyssnade aldrig på vad kroppen sade till mig utan gjorde det jag själv ville och inte det kroppen önskade. Skillnaden nu är att jag fortfarande känner den där viljan, men att kroppen har satt stopp för mig. Hur mycket jag än vill så tar jag mig inte framåt. Tvärtom stänger den av, stänger ner.

När jag blev sjukskriven hade jag ingen aning om att min kropp skulle eller ens kunde förhindra mig från att göra saker. För min hjärna körde på i samma takt som vanligt. När jag blev sjukskriven i sex veckor stängdes kroppen av, men hjärnan, ja den var fortfarande på…

Ok, jag fick inte jobba det vara en besvikelse, men fattar ni hur mycket man hinner göra under sex veckor. SEX VECKOR!!

Idag kan jag skratta åt mina tankar, att jag själv inte förstod att jag vara sjukskriven för att jag faktiskt var sjuk, och inte för att jag behövde lite ledigt.

Jag fantiserade om att gå till gymmet varje dag. Att träna blir man ju frisk av, eller hur? Vad jag inte visste var att det skulle bli en kamp att ta sig en promenad med hundarna runt kvarteret.

Jag skulle yoga varje dag, ja kanske till och med flera gånger om dagen. Jag hade ju all tid i världen för det. Och hundarna, ja långpromenaderna skulle jag nog hinna med både en och två.

Jag skulle hitta mig själv, meditera. Kanske flera gånger om dagen. Jag skulle hinna umgås med vänner jag på länge inte sett, och läsa varenda bok på min lista. Jag skulle verkligen använda den här tiden, ta en paus, njuta, bara lägga tid på mig själv. Ja ni hör själv hur fint det låter.

Vi kan ta en paus här så att du får skratta det är helt ok. Jag förstod verkligen inte vad utmattning innebar och jag förstod inte att den hade drabbat mig.

Jag hittade aldrig mig själv, istället tappade jag bort mig själv. Jag förlorade den delan av mig jag älskade som mest. Min drivkraft, mitt jävlaranamma, min energi.

Jag kände mig som ett tomt skal, ett skal som jag till varje pris ville fylla med innehåll. Och i verkligheten fyllde jag inte dagarna med någonting av det där som fanns i mina tankar. För första gången i mitt liv kämpade jag med att bara ta mig ur sängen och för att kunna få fram ett leende för att ge till mina barn.

Istället för att gå till gymmet tränade jag på att plocka in disken. Det gjorde mig precis lika utmattad. Långpromenaden blev resan mellan sängen och soffan, och yogan, ja det kanske man kan kalla den kampen man hade med sin kropp gällande att ta sig upp ur liggläget.

Meditera, ha. Jag hade inte ro att hålla tankarna på samma plats i mer än några minuter och de enda de fylldes av var tankar om att jag måste bli frisk. Måste må bra, måste hitta tillbaka till mig själv igen.

Jag mår mycket bättre idag, även om jag fortfarande har en lång väg tillbaka, och jag får ständigt påminna mig om skillnaden på vad mina tankar vill, och på vad min kropp orkar. Jag säger fortfarande på impuls att det där vill jag göra, där vill jag vara med, men det räcker med en snabb blick från min man för att jag ska bli påmind…..om att jag faktiskt inte orkar [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar