Blogg

Hur många gånger har vi inte hört det? Att våra tankar påverkar oss, ”tänk positivt så blir det bättre”, ”ändra din inställning och du ändrar din väg” osv. Och jag håller med, visst är det så att du mår bra av att sluta älta och försöka att se saker från den positiva sidan, Men när du lider av olika psykiska åkommor så kan det vara omöjligt. Det är inte så lätt som att bara ändra sina tankar och så är du botad från depression. Nej, hade man kunnat ta sig ur sin negativa tankespiral så hade man gjort det, för länge sedan.

Jag tror jag läst hundratals artiklar men samma innehåll. Som säger till mig att det är jag själv som avgör, att det är jag som påverkar och bestämmer, att det är JAG som styr min hjärna. Varje gång blir jag lika förbannad! Ja men visst är det så, det är mina tankar, min hjärna. Men om det nu går att tänka sig ”frisk”, hade inte alla gjort det?

Man säger att människan av genetiska skäl i regel har lättare till fler pessimistiska tankar än optimistiska, detta tror man beror på att vi från början levde i mer farofyllda miljöer. När vi känner fara skickar kroppen ut adrenalin och cortisol, när vi känner tillfredsställelse oxytocin. Men med ett positivt tänkande skall du kunna minska adrenalin och cortisol utsöndringen och således känna mer glädje.

Jag menar inte att grejen i sig i fel, jag menar att det låter lättare än vad det är. Inte i en enda artikel har jag läst att du kanske skulle kunna behöva hjälp av en terapeut för att kunna klara av det här vilken jag tror är fallet för många människor. Jag kan inte ändra mina tankar över en natt hur mycket jag än vill det. Man behöver hjälp, stöd och påminnelser.

Samtidigt tycker jag att hela grejen är att lägga ännu mer skuld på den som mår dåligt. Jaha, det är mitt eget fel, jag behöver bara tänka lite annorlunda för att bli frisk, jag har försökt och ändå inte lyckats.

Jag vill bränna varje jävla skitartikel om positivt tänkande! Vi människor är olika, vissa har stora trauman bakom sig, försummelse, övergrepp och en rad psykiska åkommor. Vissa har svårare att tänka positivt än andra! Att säga att alla ska tänka positivt för att lösa sina problem är att lägga skulden på människan och ta bort ansvaret från samhället. Jag är 100% säker på att ingen väljer att leva med ångest, depression eller missbruk. Utan att det snarare är ett resultat av hjälpen man aldrig fick.

Du kanske lätt kan märka av när andra personer runt dig är stressade, men upptäcker du när den finns i dig själv? För egen del är det väldigt sällan min stress syns utanpå, därför kan jag inte räkna med att få avlastning eller att någon ska fråga hur jag mår. Min stress bor helt och hållet på insidan och därför är det därför viktigt att jag upptäcker den och tar ett eget ansvar för att den ska minska.

Jag har några återkommande tecken där min kropp uppmärksammar mig på att det är fel. Ofta vet jag inte varför, jag känner mig liksom inte stressad i huvudet utan måste fundera ett tag innan jag hittar vart skon klämmer.

Mitt första tecken är ihopspända käkar, kan vara både natt och dagtid. Jag biter ofta också sönder insidan av kinderna. Ett annat tecken är spänningshuvudvärk. För mig är det inte som en vanlig huvudvärk utan det är som att sätta en tung, kall hjälm av bly på mitt huvud. Det stramar och isar längst skalpen. Ibland känns det även som att någon satt ett spännband runt huvudet och dragit åt. I ett senare skedde blir jag också lättirriterad och har lätt till gråt.

För mig är alltid ihopspända käkar ett tecken på att jag måste bromsa, tänka mig för. Lyssnar jag inte vet jag att trycket över bröstet kommer, sedan svårigheten att andas. Ibland kommer de till och med i omvänd ordning.

Vad har du för symtom och varningssignaler, vet du det? Några tecken kan vara:

• Du är trött på morgonen, även när du sovit länge och ostört flera nätter i rad
• Du har svårt att somna på kvällen och kanske vaknar tidigt på morgonen utan att kunna somna om
• Du har svårt att koppla av och varva ner
• Du känner dig likgiltig för vad som händer omkring dig, nedstämd och orolig
• Du har svårare att koncentrera dig
• Du får dåligt minne,
• Du känner av ångest
• Du har lätt att fastna i negativa tankar
• Du blir lätt irriterad och otålig över småsaker
• Du får ont i magen, spänningshuvudvärk eller hjärtklappning
• Du känner dig stel, spänd och får ont i kroppen
• Du känner dig uppgiven och trött, och undviker därför sociala kontakter
• Du har tappat lusten för sex
• Du får infektioner lättare och oftare
• Du känner det svårare att andas ordentligt
• Du upplever att tiden inte räcker till och höjer därför tempot ytterligare
• Du väljer bort vila, fritidsaktiviteter, nöjen och kontakt med släkt och vänner på grund av tidsbrist
• Du behöver alkohol, nikotin, koffein eller sömnmedel för att orka med vardagen, eller tar till fett, socker, alkohol eller nikotin som en tröst.

(Ref 1177)

För att kolla din stressnivå kan du gå in på stressklubben.se där du kan mäta din stressnivå, men även se vilka delar i livet du behöver jobba med för att må bättre. Ta hand om dig i sommar! [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Jag och många andra med ADHD drivs av att ha mycket på gång. Det känns liksom som att fylla tanken med extra bränsle. Jag blir snabbare och kan köra mycket längre. Utan projekt eller massa små mål så stannar jag helt…

Det tog flera år för mig att räkna ut sambandet, att se att det är efter varje målsnöre som jag faller och inte kan ta mig upp, och därför insåg jag att jag hela tiden måste sätta upp nya. Problemet är när man sätter upp för många på en gång. Då vet man liksom inte åt vilket håll man ska springa. Det blir kanske att man springer förbi, och missar något.

Just nu är jag inne i en period där jag egentligen inte har några krav alls. Skittråkigt! Så därför var jag ju tvungen att fixa till några så att jag skulle ha något att springa/jobba mot. Men helt plötsligt står jag där med fem olika bollar i luften, livrädd för att tappa någon av dem och undrar samtidigt hur det blev så här? Jag som skulle göra en sak, en enda sak (uppsatsen)……

Vissa bollar känns tyngre än ändra, vissa mer spännande och andra viktigare. Jag vill ha dem alla men vet att med för mycket att bära blir det inte bra. Särskilt inte när de spretar åt olika håll. Det blir för tungt och tar längre tid för mig att komma fram. Min uppsats är en sak som jag verkligen vill bli klar med, ändå är den det som snabbast faller ur huvudet. Kanske för att den känns för långt bort…

Jag kan bli som ett barn, tjurig, sätta mig i ett hörn och gråta för att det inte finns någonting att göra. Bara för att jag inte har tillräckligt mycket på gång, och då kommer jag på det, just det ja, uppsatsen. Och så sätter jag mig ner och jobbar med den igen. Jag försöker att påminna mig genom att skriva upp lappar, sätta upp små mål som jag ska ha klart gällande uppsatsen, men ändå kan det bara gå mig förbi.

Ena sekunden brinner jag som fan, andra har lågan slocknat helt.

De flesta jag pratar med är inte uppgivna, rädda eller ledsna för att de mår som de gör, utan mer för att de inte vet när det tar slut. Alla kan vi ju liksom ha en dålig dag, och det är ok. Men när en dålig dag förvandlas till veckor, månader eller år då känns det inte så ok längre.

När du varit sjuk tillräckligt länge tvivlar du på om du någonsin varit friskt. Ditt dåliga mående blir ett allmäntillstånd och förvandlas till din vardag. Du vet inte längre om den gamla bilden du har av dig är sann. Har du någonsin varit pigg, känt dig lycklig, haft något att se fram emot, eller hur ska det kännas egentligen? Hur ska man må? Du tvivlar, ifrågasätter dig själv och fastnar i en spiral av negativa tankar.

Du söker hjälp, flera gånger. Det går över säger dom, och du ger upp. Tappar hoppet om framtiden, livet, lyckan. Du fastnar i en grå, smetig sörja och kan inte ta dig loss. Du känner hur du dras ner, sakta men säkert. Du försöker att sträcka ut din hand, önskar att någon skall hjälpa dig hålla huvudet över ytan. Men de säger att du klarar det, klarar det själv. Det gör du förmodligen också, problemet är att du inte vet hur länge du ska kämpa. Hur länge ska du simma i den iskalla gyttjan?

När du är fysiskt sjuk får du ofta en tidsberäkning med på köpet. Magsjukan går över inom en vecka, förkylningen kanske två. Du vet det och kan därför acceptera det. Man vill ha sin ”sjukdom” datummärkt. Det känns tryggt. Då kan du lugnt återhämta dig denna tid och sedan är du frisk. Men när det gäller psykisk ohälsa finns ingen beräkning med i sjukdomstillståndet, du får ingen kalkyl, inget datum när du beräknas vara dig själv igen eller ens rätt kur för att ”bli frisk”. Utan här får tiden ha sin gång, man får själv hitta redskap och tekniker för att få sitt liv till att fungera.

Men många får inte sina liv till att fungera. De går och väntar och väntar. På att livet ska bli som det var förr, innan de mådde som de gör nu. Men det där gamla livet kommer sällan tillbaka. Jag skulle vilja säga att du kan leva ett gott liv med ångest, med trötthet, och med smärta, men inte så länge du väntar på att bli frisk. Sätt inget ”bäst före datum” i din egen panna. Då är det själva jämförelsen (mellan då och nu) som gör dig sjuk och inte ditt egentliga mående.