Blogg

Min morgonritual

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Varje morgon mediterar jag 10 minuter, dricker en grön smoothie och lägger mig på yogamattan för 30 minuters träning. Ibland överträffar jag mig själv och startar upp dagen med en 30 minuters löptur.

Nej alltså ärligt, i fantasin gör jag detta. VARJE DAG. Men i verkligheten händer det ca 0 dagar i veckan.

Jag har länge levt i fantasin att när jag väl började driva eget företag på heltid då skulle jag skapa massa goda vanor och framför allt en bra morgonrutin. Jag intalade mig att det var mitt jobb som stressade mig såpass mycket att jag inte hann meditera 10 minuter på morgonen eller starta upp dagen på yogamattan. Men nu med facit i hand så inser jag att det inte är mitt jobb som styr mig, utan mer mina egna val, mina egna tankar.

I verkligheten vaknar jag oftast upp med en kattspya på mattan, en hund som akut måste ut eller en unge som står nere i köket och väntar på att få äta frukost med sin mamma. Visst ibland mediterar jag i 10 min, ibland stretchar jag innan jag går upp ur sängen (mer för att jag måste än att jag vill) men allt som oftast kliver jag bara upp utan någon som helst morgonritual. Eller ja, jag inser att jag har en ritual, jag äter alltid frukost med min dotter, dricker en kaffe med min man i telefonen och startar upp morgonen med att jobba en timme framför datorn innan jag ger mig ut på min morgonpromenad med hunden, och faktiskt så älskar jag det och vill inte ha det på något annat sätt.

Ibland får vi påminna oss (talking to my self) om att de där fantastiska morgonritualerna som ALLA andra lyckas med inte är något som alltid är gynnsamt för oss själva. Jag väljer hellre min dotter framför yogamattan, och jag väljer hellre ett samtal med min man än 10 tysta minuter med min egen hjärna. Det är ett val jag har gjort. Bara för att det inte låter lika flashigt som en yogamatta och smoothie så går det i linje med mina värderingar. Min familj är viktigare än stunden för mig själv.

Det betyder nödvändigtvis inte att jag inte tar stunder till mig själv eller inte mediterar alls, nej det är bara att jag inte gör det på morgonen. Nej den stunden tillägnar jag mina barn för att göra sig redo till skolan.

Det kan lätt bli en hype vad vi ska äta, göra, hur vi ska bete oss för att bli bättre versioner av oss själva. Och jag vill påminna dig att göra valet utifrån dina värderingar inte utifrån något du läst i en tidning eller hört på en podd. Jag tror att jag är den bästa versionen av mig själv när jag får starta upp morgonen i lugna samtal med min familj istället för att tvinga mig själv att utföra ett träningspass. I alla fall i livet just nu. Livet förändras, våra vanor också. Tillåt dig att göra om, göra rätt, att följa din egen känsla istället för någon annans ❤︎

April i bilder

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag började månaden med att läsa en bok inom företagande. Det kändes hjälpsam, som en vän att luta sig mot. Jag fick lite hopp och pepp, motivation till att bara köra på. Exakt i samma veva som jag öppnade boken kontaktade jag en annan företagare med frågan; hej vill du bli min arbetskamrat och höras regelbundet i veckorna. Hon svara ja utan och tveka och ibland kan jag verkligen tacka min ADHD för min impulsivitet som får mig att bara göra saker utan att tänka.

Fem minuter från vårt hus fann Dex en ny vän och jag hann hoppas på att jag också skulle få en på köpet. Tiden får utvisa.

Han verkar vara lite som mig, letar efter någon att få prata med. Här fastnade han framför sin egen spegelbild och vägrade att gå där ifrån. Det händer mig sällan dock. I princip aldrig (och tur är väl det).

I april har jag haft öppning för denna utbildning också så där har jag lagt en stor del av min fokus. Nu är portarna stängda så nu ska jag vila lite från allt som heter reklam och försäljning.

Jag påbörjade en ny grupp med skrivterapi som kommer fortlöpa i några veckor framöver. Det är en sådan glädje att få dela med sig av skrivande!

I april testade vi också på en ny träningsgren. Jag gillart och det tror jag att han gjorde med. Nu står dragsele på inköpslistan och jag har köpt nya löparskor, så jag hoppas på att ryggen håller och vi kan köra några pass i veckan.

För att få igång både mitt eget och andras skrivande bjöd jag in till en kortare workshop i april. Förhoppningsvis kommer dessa fortlöpa under hela året. Det var mysigt att få dela med sig av övningar och jag håller tummarna att det kan bli en rutin för både mig och mina deltagare.

Och vi tränar, vi tränar så mycket att jag blir matt. Det är koppelträning, stanna, stopp, höger, vänster, det är att träna med väska, träna med drag. Ja träning helt enkelt. Inte så mycket för att jag vill det utan för att han behöver det. Smartare hund tror jag inte att jag har ägt. Jag inser att min egen hjärna är lite trött och trög i jämförelse med hans och jag tror att det är det som ställer till det för oss. Vi har helt olika viljor. Han ville leka och jag vill gå en promenad rakt fram, och min lösningsförmåga blir till noll när någon utsätter mig för press. Så han vinner, varje gång. Det är också något jag ska öva på. Att försöka förutse och förebygga problem. Det får bli nästa månads träning. Wish me luck!

Jag vet inte…

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

just nu är det bra

Heeeej, hur är det, säger ett ansikte och tittar in i mitt rum. Som jag saknat de orden. Gör nästan ont i mig att höra dem. Bra svarar jag på automatik men sanningen skulle låta mer…jag vet inte.

För det är så ALLT känns just nu. Jag vet inte.

-Hur känns det att driva eget? Jag vet inte.

-Hur går det? Jag vet inte.

-Hur mycket kommer du vara här framöver. Jag vet inte.

-Hur ser det ut för dig om en vecka? Jag vet inte.

-Hur mycket pengar behöver jag dra in för att få en semester? Jag vet inte.

-Lägger jag undan tillräckligt för pension? Jag vet inte.

-Vad kommer jag fåt ut i lön nästa månad? Jag vet inte.

Kanske är det det där med att inte veta som skaver?

Jag vet inte hur många klienter jag har om 2 veckor, än mindre om 7, 16 eller 20.

Jag vet inte hur många nya uppdrag som trillat in, eller vilka som försvunnit.

Jag som trodde att ensamheten var värst men kanske är det ovissheten? Eller så håller de varandra tätt i hand vilken gör mig förvirrad. Ensamheten går ju att lösa men hur företaget ser ut om veckor, månader eller år, nej det går inte att veta på förhand.

Allt går bra. Nu. Men det kan ju vända nästa vecka vilket gör att ”jag vet inte” alltid ligger på tungspetsen.

Jag förstår att jag behöver lära mig att bli kompis med ovissheten. Ja, kanske behöver jag till och med älska den för att kunna trivas riktigt bra med det jag gör. Om jag kommer att lyckas? Jag vet inte.

Orden som saknas

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Det jag saknar mest med att inte längre vara anställd är mina arbetskamrater. När ljudet av dem försvinner inser man hur tomt det är, och hur viktigt det känns att ha en tillhörighet…

Som anställd mötte jag minst 30 olika ansikten varje dag, och nästan varje människa frågade de där ytliga trevlighetsfraserna; hur är det?

Nu när den där enkla frågan inte längre finns där inser man hur mycket den betyder. För även om jag älskar mitt jobb som egen företagare så är det inte en enda människa som möter mina ögon och frågar hur jag mår, som frågar hur helgen varit eller drar ett skämt.

Jag skrattar inte längre, varken åt mina egna eller eller andras skämt. För jag får inte höra några, och har ingen att berätta mina för.

Trevliga artighetsfraser som förut knappt betydde någonting som ”vad kul och se dig”, ”vad vi saknat dig”, ”hoppas du får en fin helg”, ekar tomt i mig.

Telefonen är tyst och det slinker aldrig av en slump längre in en människa genom min dörr bara för att säga hej.

Jag inser hur viktigt det är att ha ett par andra ögon att spegla sig i. Hur jag tidigare kunde knalla in till en arbetskamrat så fort jag ville bolla något eller kände mig fundersam eller ledsen. Nu har jag inte ens någon att ringa om dessa känslor skulle uppstå under min arbetsdag.

Ibland inser man inte vad ett par enkla ord betyder förrän de saknas. Så när Kriminalvården ringde och bad om hjälp kändes det inte svårt att ge dem några få timmar av min vecka. Det fanns inte en tanke att ens fråga om min lön, för inga pengar i världen kan ersätta ett leende, en kram, eller den enkla men fantastiska frågan; hur mår du.

Jo jag får betalt i pengar, men jag får också betalt i orden som saknas ❤︎

När pennan blir ditt allt

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Jag öppnar den tunga plåtdörren, han sitter framåtlutad på sängkanten med ansiktet i händerna. 

Jag sätter mig på en vit plaststol, drar den framför honom, det är bara centimetrar emellan oss. Han tittar upp på mig med tårar i ögonen. 

Han pratar och gråter, pratar och gråter. Flera gånger torkar han ansiktet med sin kriminalvårds t-shirt som nu är fläckig av tårar. Jag märker att han är tacksam över min närvaro, tacksam över att få säga det han har i sitt huvud högt.

När jag flyttar bak stolen för att gå ropar han ”vänta jag har skrivit”, han pekar på ett kollegieblock liggande på det lilla skrivbordet som står alldeles för tätt intill sängen. Han tar upp det, håller det framför mitt ansikte och bläddrar igenom det snabbt. Varje papper är till bredden fyllt av tankar, rädslor och sorger. 

Jag nickar utan att säga något. ”Kan du be om ett nytt” säger han och lägger långsamt tillbaka blocket på sin ursprungsplats.

Jag nickar och är inuti både rörd och förvånad över att han funnit pennan hjälpsam under dessa dygn i total isolering och både jag han vet att det kommer vara hans närmsta samtalspartner under flera veckor framöver, kanske till och med månader.

Jag stänger den tunga plåtdörren med blandade känslor bakom mig. Flertalet av de möten som skett bakom häktets dörrar skulle jag beskriva som de finaste i mitt liv. Sällan har man mött en människa i sådan total skörhet, och sällan, har en liten penna upplevts så hjälpsam.

När papper och penna är det enda man har till hands, ja då funderar man inte längre över skrivandets svårigheter så som stavning och grammatik. Nej då skriver man bara, precis på det där sättet jag önskar att vara människa skulle få uppleva. Hjärtligt och prestigelöst. Och det är vad jag önskar lära mer människor.

Skulle du vilja hjälp människor att använda pennan som psykolog?

Anmäl ditt intresse här.

När företaget blir till ditt jobb

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

När man når sina mål

Jag har drivit företag i 15 år bara för att det är kul. Jag har haft en klädbutik, sålt inredning, gett ut böcker, föreläst, hållit i utbildningar och skapat e-kurser. Jag har gjort allt det jag haft lust till, utan att tveka, fundera över om det är bra eller dåligt. Jag har låtit lusten styra, och jag har njutit av det.

Mitt företag har alltid varit en plats för återhämtning och energi. För där har jag låtit kreativiteten flöda. Det finns ingen som säger nej, sätter gränser. Jag har helt och hållet kunnat följa min lust.

Det har varit min lekplats.

Jag har ofta längtat dit, oavsett om jag varit ledig eller jobbat som anställd. Företaget har ofta, eller ja kanske alltid varit mer eller mindre i mina tankar.

Idag är företaget inte längre kul, eller ja, missförstå mig rätt, jag älskar allt det jag gör, men helt plötsligt känns det inte lika ”roligt” längre. Nu när företaget har blivit min brödföda, min arbetsplats, är det svårt att samtidigt ha den som lekplats.

Förut behövde ingenting av det jag gjorde tas på allvar. Jag kunde rycka på axlarna åt en avbokad klient eller inställd kurs och istället spåna på nästa idé. Men att rycka på axlarna funkar inte längre när det är min basinkomst. Det blir en helt annan stress och man blir påmind om att företaget inte längre är din lekplats utan ett jobb. Det ligger en stor skillnad i det.

Jag vill absolut inte byta jobb men kommer på mig själv att jag kanske skulle behöva hitta en ny lekplats. För risken finns att man tillbringar både vardag och kväll på sin arbetsplats i tron att det är som förr, att man leker när det man gör faktiskt är att jobba. Jag inser att bara för att jobbet är kul så kan man inte både leka och arbeta på samma ställe.

För oj vad många som gått den vägen där man riskerar att bita sig själv i svansen och hamna i utbrändhet.

För att påminna mig själv får jag mentalt ”byta skyltar” och bända bort skylten lekplats från kontorsväggen och byta till skylten som påminner mig om att det numer är en arbetsplats. På något vi gör det ont och är svårt. För man vill inte att situationen ska förändras. Jag inser i samma stund som jag skriver det här att det inte är min arbetsplats, mitt företag, mitt jobb som blivit tråkigt, nej, problemet är att min lekplats blivit tom.

Vill du bli skrivterapeut?

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Vecka 17 öppnar portarna till min digitala utbildning Diplomerad skrivterapeut. Utbildningen är för dig som redan idag arbetar med människor och som skulle kunna använda skrivandet som ett extra verktyg i din arbetsprocess. De tidigare deltagarna har varit allt från lärare till terapeuter och coacher. Men utbildningen passar också yogalärare, diakoner och socialarbetare då utbildningen inte bara hjälper dig att vägleda personen du arbetar med utan du kan också använda kunskapen till att ta hand om dig själv.

Du lär dig att använda pennan som ett reflektionsverktyg, men du får också färdiga skrivövningar att använda både till dina kunder/elever/klienter, och till dig själv.

Är du nyfiken och vill veta mer? Läs mer och anmäl ditt intresse här!

PS. Utbildningen öppnar för köp den 25/4 tom 29/4. Sedan stängs portarna för denna kursomgång.

Barfotabarn

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag är ett barfotabarn.

Jag tar in livet genom mina fötter.

Ett av mina starkaste minnen från barndomen är hur jag alltid var ute barfota om somrarna och kom in med svarta fötter.

Jag minns de vassa stenarna mot min fotsula, gräset, den mjuka sanden, varm asfalt.

Jag vet precis hur livet känns. Genom mina fötter.

Med strumpor och skor känns det som att jag tappar min kontakt med jorden. Med livet.

Jag förlorar fotfästet, balansen.

Jag måste känna livet genom mina fötter.

Det är så jag tar in, det är så jag lever <3

Intovert

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

För sju månader sedan kallade jag mig själv introvert. Jag har ALLTID sett mig som en person som trivs själv och anledningen till det är för att jag gärna stängde min dörr när jag jobbade på kontor. Jag var inte den som sökte upp andra människor och jag trivs inte särskilt bra i en stor grupp. Jag blir trött av intryck och återhämtar mig allra helst ensam.

Som anställd hade jag ingen kraft kvar till vänner, allt gick till klienter och kollegor, så på kvällar och helger hände det att jag till och med undvek att svara i telefonen. Rent logiskt ville jag umgås med folk, men känslomässigt orkade jag inte alls vilket ledde till att jag isolerade mig på min fritid🙈

Nu, sju månader senare har jag lärt mig ett och annat om mig själv. För nu är rollerna ombytta. Som egen företagare är jag ensam HELA dagen. De enda jag pratar med förutom mina klienter är min familj. Idag läääängtar jag efter människor och det är nästan som att hela mitt inte skriker; prata med mig!

Först nu inser jag att det inte handlar om att jag inte gillar att umgås med människor för det gör jag. Det är nog mer högljudda miljöer jag behöver avskärma mig ifrån mer än människorna. De är miljön som gör mig trött, inte människan i sig.

I motsats till mitt tidigare liv så letar jag nu efter stunder av samtal, människor att träffa, att skratta tillsammans med. Allt för att krympa det där ensamhetsutrymmet som helt plötsligt blivit så stort. Jag inser nu att jag är beroende av människor, det sista jag vill vara är ensam.

Jag förstår nu att det handlar om att hitta en balans i den sociala aktiviteten. För mycket umgänge gör mig trött, utmattad och får mig att vilja isolera mig, men för lite gör mig deprimerad. Jag tänker att det är som en balansbräda där det tidigare vägde över åt ena hållet och nu väger det över åt det andra. Jag behöver hitta och skapa mitt egen ”mitten”, den perfekta nivån av social aktivitet.

Har du någonsin funderat över din egen balans? Hur mycket social interaktion är du nöjd med i din vardag? Och var går gränsen för att det blir för mycket?