Allmänt

Mitt försvar

Jag inser att jag har lättare för att putta bort folk än att låta dem komma nära. Det känns alltid enklare att fly, än att stanna kvar. Jag har lättare för att bli tyst än för att prata, tycker att det är enklare att lyssna än att be om hjälp.

Det finns något så bekvämt i att inte bry sig, i att inte behöva bli rädd för att bli övergiven eller sårad.  Jag drar mig hellre undan, än är med. Försvaret sitter inbyggt i mitt skinn, som en dold mur ingen kan ta sig igenom. Jag vänder därför ryggen till och stänger min dörr. För det gör så himla mycket ondare att bli utestängd än instängd.

Rädslan av att bli sårad, sviken är så stor så att den tar över hela mig. Mitt beteende är automatiserad och går knappt att ändra på även om jag försöker.  Jag bygger upp en sköld för att skydda mig från att få en kniv i ryggen samtidigt som jag tar kniven och hugger mig själv med ord ingen sagt.

Jag försvarar mig innan olyckan skett för det är så jag brukar göra. Jag försöker alltid att sätta punkt fast att historian inte är slut. Jag vänder bort blicken, undviker att möta ögon som ser igenom mig. Blundar och hoppas att ingen kommer nära, fast att det är det enda jag vill.

Att leva hudlös innebär att jag inte har något annat försvar, än att mota bort människor, även de jag vill ha kvar <3

Vaknade klockan tre i natt. Vred och vände mig. Tankarna skenade. En och en halv timme senare gav jag upp sovförsöket och beslutade mig för att gå upp. Jag bytte plats från sängen till soffan. Lade mig bredvid denna kille och bara andades i 30 minuter. Blir fortfarande lika förvånad över hur mycket jag älskar den där känslan av päls mot min hud. Det lugnar både andning och tankar. ”Här kan jag ligga för alltid tänkte jag”, sekunden senare reste jag mig upp och beslutade mig för att ta en långpromenad. Lyckades inte fånga mörkret på bild men ett vackert löv fick jag i min hand. Det värsta med sömnlösheten är att de där uteblivna timmarna brukar jaga en resten av dagen. Men min lycka verkar hålla i sig, tröttheten slog aldrig rot.Men största lärdom efter år av sömnsvårigheter är att inte hetsa upp mig, räkna timmar eller tänka att jag behöver x antal timmar sömn. För i perioder mår jag bra, och sover knappt alls. Sen mår jag dåligt, och vill sova mest hela tiden men lyckas inte få till det då heller.

Bättre lycka nästa gång tänker jag och hoppas att ta igen det natten efter. Så blir det visserligen aldrig.

Livet. Upp och ner.

Ibland sover man lite, ibland sover man mer.

Höga höjder och hårda fall

I perioder tror jag att jag är stålmannen, ingenting känns övermäktigt, det finns inga hinder, inga tvivel. Jag klarar allt.

I andra stunder är det knappt jag klarar av att andas, känner mig för otillräckligt för att ens leva. ”Skulle jag”, ”vem tror jag att jag är” och ”vem bryr sig” ekar i mitt huvud. Där och då förstår jag inte vart den där starka tron som tidigare fanns kom i från, i stunder tvivlar jag på om den någonsin funnits.

Jag förvandlas till liten, svag och sårbar. Det är höga höjder och hårda fall. Blåmärkena värker och ett och annat ben har genom åren blivit brutet. Från mörker till ljus går det snabbt och från att ena dagen halta kan jag andra dagen kasta kryckorna och springa iväg.

Jag är liksom Tiger och Ior i samma kropp, ena stunden studsar jag fram och tillbaka och skrattar så jag gråter, andra låser jag in mig och är deppig och butter. Jag älskar höjden men hatar fallet samtidigt som jag inser att jag inte kan få det ena utan det andra.

Jag försöker att hitta lärdomar av varje fall men är medveten att jag faller platt oavsett hur jag vrider och vänder mig i luften. Det finns aldrig en riktig orsak till mitt fall, jag kan inte hitta ett fel, ett misstag eller skylla på att jag blir knuffad. Nej det handlar nog mer om höjden, att jag alltid klättrar lite längre upp än vad jag egentligen vågar, får svindel och halkar ner igen. Istället för att klättra långsamt beger jag mig direkt mot toppen, släpper allt och faller handlöst, om och om igen.

Men jag faller gärna bara jag vet att jag får resa mig en gång till. För vad gör några skrapsår i de stunder man får bära mantel och flyga vart man vill? 

Det är knappt jag vågar skriva av rädsla för att på något sätt jinxa lyckan jag känner just nu. Men en sådan här helg har jag inte haft på länge. Det var som om alla bitar bara föll på plats. Som att energin liksom räckte hela vägen ut. (Funderar just nu på om jag kan ha ätit något magiskt som får mig att känna så här🤔) men eftersom jag knappt minns vad dagens middag bestod av är det ingen idé att jag ens försöker att tänka på det.Helgen började med bokföring klockan sju på morgonen. Och även om det tog några timmar så var det varken under svettning eller ångest. Knappt ett enda frågetecken dök upp och jag funderande tom en kort stund om jag skulle bli revisor (ja då fattar ni hur ovanligt bra det kändes). Men som tur var glömde jag bort det.😁Sedan tog jag och dottern en tur till stan och jag övade mig på att få ett nej (letade återförsäljare till mina skrivprodukter) men inte ens det kunde sänka min stämning (hmmm, jag måste verkligen fått i mig något 🤔).

Halvvägs in i butiksletandet gav jag upp och kom på att jag hade bättre saker för mig 🙄 så jag åkte hem och tog en långpromenad med hunden. Efter denna sköna promenad tror ni väl att jag landade i soffan men nej. Då åker jag och mannen min ut till Överby för att inhandla veckans mat. Och lyssna här då, alltså lyssna! Jag avskyr (vanligtvis) affärer och vi skulle bara till Coop men så får JAG se ett nyöppnat Biltema och föreslår att vi ska dit! JAG föreslår att vi ska dit 😳 BILTEMA, som om jag ens tror att JAG ska hitta någon kul där inne. Mannen försöker säga nej men JAG övertalar honom. Ja ni fattar!?!?

Jag kanske har slagit i huvudet? Eller var det något jag ätit (isåfall måste jag få mer!!!). Jag tror till och med att vi gick in i fler butiker, men det minns jag inte riktigt, joooo jag minns, jag minns, JAG strosade in i 3-4 själv medan mannen hämtade ut sina glasögon. 3-4 butiker! Tänkt de ni, hon som brukar gnälla om att få stanna i bilen!

Japp efter det tänker ni att jag kommer hem och däckar i soffan men INTE. Jag vet inte själv vad jag går på men förmodligen är det något jävligt bra, för väl hemma tar jag disken och småstädar och när klockan börjar närma sig 18 drar vi till Trollhättan och käkar middag med min mamma och mina bröder på Butlers. What!!!??

Japp, där sitter jag. Är trevlig till och med, utan hörselkåpor på. Det är inte ens jag som föreslår att vi ska åka hem. Nej det är barnen. Inte jag!!Ni kan ju tro att jag svimmade, stensomnade eller grät våldsamt när jag kom hem men nej. Jag låter min man välja en dålig film och som den goda fru jag är tittar jag på den utan minsta gnäll. (Nej jag skrattade inte heller, där går min gräns, någon sådan får man ju ha).

Sen blir det söndag. Här är man vanligtvis gråtmild och sliten men inte jag inte. Mina superkrafter sitter kvar. Och ni kommer inte tro mig men jag har bevis på att det jag säger är sant. När min man kommer upp och frågar vad jag vill göra idag, så förväntar han sig att jag svarar att jag vill vara i fred, instängd i ett rum och stirra in i en vägg (eller något likande) men inte idag (mohahaha 🤪) nej jag svarar inte bara att jag vill städa ur hela huset och baka, jag vill också gå på kropp & själ mässa OCH på bio med barnen. GÅ PÅ MÄSSA! Ja ni fattar, något fel är det ju…

Han tappar hakan. Men jag sopar upp den.

Sedan blev det städ, mässa, ytterligare besök i några butiker, långpromenad, middagslagning + att jag fick ihop min magiska ingefärslexir, allt i ovanstående ordning.

Så nu sitter jag här, ovanligt nöjd med livet. Utväxten är färgad och guldmasken är på. Jag tror till och med att jag lyckats måla på nagellacket utan minsta märke på ytan (har aldrig hänt tidigare).

Ja, vad är det man säger… plötsligt händer det 😀

Och sen vänder det (och allt blir som vanligt igen …😬🤣 )

Men det var kul så länge det varade 😁

Solens strålar väcker mig.

En ny dag väntar.

Ligger kvar i ljuset

låter det skina över mig

fylla min kropp som inget annan kan. 

Fåglarna avslöjar att det är morgon.

Sjunger en sång jag aldrig tidigare hört.

Solen värmer min hud

värmen sugs in genom mina porer och når mitt hjärta

fyller hela mig med värme

tankar mig med energi för att räcka hela dagen.

Drar luften djupt ner i mina lungor

den är kall, fräsch, fuktig och ny.

Vindens melodi tävlar mot fåglarnas, men ingen vinner dagen.

Dagen går och går, utan att jag hinner i fatt den.

Solen bäddar in sig bland molnen, som att den lägger sig till rätta

den ligger mjukt när mörkret faller på och jag tvivlar på att den kan frysa.

Vinden smeker mig ett sista godnatt

och tillsist blundar jag

för att möta ytterligare en ny dag.

Det är bokmässa i helgen. Mailen har plingat otaliga gånger de senaste veckorna med frågan ”ses vi där?” och på sociala medier ser jag bilder på mina författarkollegor utan mig i dem. Jag borde varit där säger en röst. Du vill inte vara där säger en annan.

Det är slitsamt när viljan och orken slåss mot varandra. I stunder tänker jag att jag vill hoppa av allt för att jag inte passar in, eller kanske handlar det mer att jag inte orkar vara med. Jag vet inte…

Jag tog i vilket fall inget beslut i frågan, det kändes lättare att låta helgen smyga förbi än att bestämma mig för att jag inte skulle vara med. Först tänkte jag att jag skulle hinna förbi på torsdag eftermiddag, sedan fredag kväll och sedan lördag morgon. Men egentligen orkar jag ju inte alls….

Så jag skiter i vilket och om några timmar drar jag på spa och trycker in pausknappen och struntar i allt. Jag hoppas på att bada i nya insikter och få en dusch med självförtroende tillbaka.

Egentligen ligger känslan kanske mer i ”fear of missing out” fast att jag i verkligheten inte är det minsta rädd för det. Jag kör mitt race ensam, de kontakter jag behöver knyta gör jag förr eller senare och jag känner ingen stress i det. Jag övar mig på tillit, ”jag är där jag ska vara” och om några timmar är det i bilen med min fantastiska vän där jag kommer att skratta så jag gråter (eller kanske tvärtom gråta tills jag skrattar). Hur som helst, världens bästa helg är på ingång ✌️

Veckoplan 39

Fuck it! Jag planerar inte veckan alls. Jag får göra som jag vill, vad jag vill, och just nu går jag helt utanför ramarna och skiter i allt. Jag tänker inte planera ett skit utan göra precis vad jag känner för. Istället för att vara styrd av planer ska jag tillåta mig själv att styras av känslor.

Den här semestern gjorde någonting med mig. Jag har fortfarande inte hittat tillbaka till rutiner och jag tänker tillåta mig själv att låta bli. För sån är jag.

Istället tänkte jag sätta ett ord för veckan som jag tänkte ha som ledstjärna och istället låta det styra mig. Och lyckas inte heller ledordet tämja mig så är det nog meningen att jag ska låta bli. Det får vara som det är. Jag försöker bli tillfreds med det. Det får vara som det är.

Jag ska inte tvinga mig själv framåt, inte heller bakåt. Jag ska tillåta mig själv att bara vara. Ledordet blev visst inget ord utan kanske en hel mening ”Det får vara som det är”” inte ens där kan jag hålla vad jag lovar. Men, det får vara som det är…

Jag och hans andetag

Jag är hemma sjuk och hans första tanke var nog ”jiihoo, hon är hemma idag vad kul vi ska ha!”. Dom första timmarna tittar han på mig med en förväntansfull blick. Jag märker direkt när han tröttnar på att hoppas, han byter nu taktik och försöker göra mig medveten om att han finns genom att hoppa på mig, överfalla mig med pussar, han backar sedan och tittar förväntansfullt på mig igen. Som om jag inte redan innan visste vad han ville.Han ser ut som ett frågetecken. Varför händer inget och börjar otåligt vanka av och an. Han går runt och suckar högt, kommer med en leksak och går strax därefter och hämtar en annan. Går fram och tillbaka till fönstret, till matskålen, till dörren och alltid med samma fråga i ögonen, ska vi gå ut? Om han bara visste hur gärna jag hade velat svara ja.

Han lägger sig ner, verkar ha lika svårt att hitta ro som jag. Om jag bara hade orkat ta disken, tvätten, läst ut en bok eller få något vettigt gjort upprepar mina mina tankar om och om igen. Jag undrar hur hans låter.

Han går tillbaka tillbaka till fönstret , tittar på mig ibland som för att kolla av om jag ser hans längtan. Han vill ut, märker jag inte det? Jag hoppas att han tröttnar, ger upp. Mitt huvud bankar alldeles för hårt för att ens orka runt husknuten, jag tänker att han önskar likadant kan hon inte bara ge sig snart?  Plötsligt händer det! Han slappnar av, jag tittar på honom och önskar att jag kunde göra likadant. Försöker finna mig till ro i hans snarkar och tunga sömnsuckar. Men mitt huvud fortsätter att skriva att-göra-listor och gå på högvarv medan han tittar på mig med halvslutna ögon innan han återigen somnar om. Jag tänker att jag vann kampen mot honom men inte mot mig själv. Jag lägger handen på hans mage, följer hans andning. In ut, in ut. Idag är det bara han & jag, och hans lugna ljuva andetag <3

Solen skiner, jag tar på mig kjolen och vägrar höst. Knyter blusen lika hårt som den i mitt bröst.På med halsbandet och livet blir till en fest. Bjuder in mig själv som hedersgäst.

Bara fötter och utsläppt hår, blundar och fantiserar om ännu en vår. Påminner mig själv om att jag idag är så mycket starkare än vad jag var igår, och att livet bara blir bättre för varje år som går.

Att plocka äpplen i sin egen trädgård är verkligen en härlig känsla. Det ligger en viss liten njutning i varje röd liten guldklimp man får ner. Jag slås av att lyckan ibland kan vara så enkel och lätt.

Att man kan känna sig så rik av så lite. Konstigt ändå när man ofta i livet upplever det tvärtom. Man ser alltid det man vill ha eller saknar. Men för en liten liten stund känner man att man har allt man behöver.

Fast att det inte ligger något värde i själva äpplena när man räknar i kronor och ören, kan det för en liten stund kännas som det dyrbaraste du har.Och kanske finns det en likhet mellan att plocka äpplen och vår strävan här i livet, för vissa av dem, oavsett hur hårt man kämpar kommer man aldrig att nå…

… och fast att man redan har fickan full, vill man ha dem ändå.