Helgen har varit lugn som vanligt. Det är återhämtningstid för mig och jag vill ofta göra så lite som möjligt. Lugna promenader, läsa bloggar och böcker och ha tid för vänner och familj. Japp då är helgen fylld, inget mer behövs.När mannen slog sig ner i soffan igår berättade jag för honom att inbetalningen till min utbildning nu är betalad -nu finns ingen återvändo. Det måste vi fira säger han och hämtar en flaska bubbel. Jag försöker säga emot, gillar ju inte ens bubbel men huxflux var glasen fyllda.Jag försökte skjuta undan min tråkiga sida och sköljde snällt halsen med denna glittriga dryck. Sen tillbringade vi en stund i soffan med varsitt glas i handen och det slog mig att man firar livet alldeles för sällan. Jag tycker också att det är svårt att vet hur man ska fira. Är man en person som jag som varken vill ha i sig socker eller alkohol vad gör man då? Är också alldeles för trött för att bjuda in människor på något form av kalas. Men jag vill bli bättre på det, att fira. Både i stort och smått. Det får bli ett mål för framtiden. Att fira oftare, ställa sig upp och dansa fuldansen, ropa JAAAA eller bara le riktigt störande stort. Skål då!

Bästa dagen på hela veckan är alltid fredag eftermiddag/kväll. Kanske för att det är enda dagen på hela veckan jag tillåter mig själv att slappna av. Någonting i mig säger att allt annat kan vänta och det mest magiska med det hela är att jag för engångsskull lyssnar. Jag drar på mig mysbyxorna, lägger undan den där förbannade piskan och tillåter mig själv att sitta i soffan. I bästa fall tillåter jag även mig själv att äta något gott utan kvävande skuldkänslor efteråt. Underbart!Det känns verkligen som jag är på rätt väg i livet nu. Jag har varit så fylld av glädje och iver det senaste så när ångesten slog till idag blev jag uppriktigt förvånad.

Först försökte jag klura ut anledningen till att den var där, vad har jag gjort för fel, kände jag mig stressad, ledsen eller rädd? Behöver jag backa ett steg eller två? Men när jag inte kunde hitta en tydlig anledning hälsade jag den välkommen och lät den bara vara och nu känns det redan bättre. Jag är otroligt lyhörd för min psykiska hälsa och vill ha rutiner och kontroll för att minska ångest och stora svackor. Men en del av att leva med ångestsjukdom är att få ångest ändå… det är ju liksom det som är grejen. Att det inte finns en tydlig orsak eller anledning till yrsel i kroppen och tryck över bröstet.

För helt ärligt var det länge sedan jag kände mig så lycklig som nu. Det är som att dimman skringrat sig på stigen jag går och plötsligt ser jag vägen klart. Osynliga problem har lösts upp och jag känner mig inte heller lika ensam. Men kanske är det som är problemet. ”Du är för lycklig nu din jävel” säger ångesten och sprider sin skit i mitt blodomlopp. Så fort världen öppnar sina armar för mig och ena mungipan börjar sträcka sig upp, japp då är den där för att skydda mig och skrika stopp. Den varnar mig tyst ”våga inte vara lycklig, du vet väl vad som händer sen? Bättre att aldrig känna den underbara känslan än att förlora den igen, igen och igen”.

Har du skapat dig en livslinje?

Jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är att skriva upp sina drömmar och mål, för känslan när man helt plötsligt hittar sin gamla lapp och inser att man kan pricka av vartenda mål är oslagbart!

Livslinjen

För ca 6-7 år sedan målade jag upp en livslinje full av drömmar och önskningar. Jag lade den i min plånbok och glömde bort den och när jag plötsligt hittar den inser jag att jag har nått upp vartenda en i nästan exakt samma ordning som jag skrev dem. Det enda jag ångrar är att jag inte skrev vilken år jag skrev anteckningen men uppenbarligen var det innan min första bok, jag minns att det var när jag arbetade på anstalt. Min mål var att inom en tioårsperiod:

• skriva bok 1 √
• få klart min ADHD-utredning √
• byta jobb √
• skriva bok 2 √
• göra färdigt min masteruppsats √
• få ihop ett sparkapital √
• skriva bok 3 √
• påbörja en terapeutubildning √
• köpa ett hus på landet
• starta företag √
• skaffa fler hundar

och här står jag nu har precis (inom rätt tid enligt min lista) skrivit på ett avtal att påbörja terapeututbildningen.  Hund och hus kvar alltså, det ska jag väl klara av 😉 Känns så himla overkligt och fräckt att jag nått mina mål. Nu skall en ny livslinje skrivas, vi får se vad jag fyller den med 🙂

Stegen mot mina mål har varit osynliga. När jag skrev den där lappen hade jag ingen aning om att de flesta av dem skulle bli sanna. Det kändes mest som att jag hade flera höga berg framför mig, och idag, har jag dem otroligt nog bakom mig. Vissa har varit svårare än andra att ta sig över, jag har ramlat omkull, fått vänta eller stått nedanför dem och stampat. Men nu står jag här med lappen i handen och ett leende på läpparna.

”Om du inte designar din egen plan för livet så är risken stor att du passar in i någon annans plan. Gissa vad de har planerat för dig? Inte mycket!” – Jim Rohn

Framtiden känns så spännande. Avtalet är underskrivet och nästa år påbörjar jag min resa mot nästa mål. Det känns så rätt i magen. Förväntan. Jag längtar. En dröm så stor att jag knappt kan tro att den är sann. Känns overkligt. Jag får nypa mig i armen. Det är så viktigt att bygga sitt liv, att inte bara låta livet hända, utan att själv ta ansvar för att det händer.

Designar du ditt eget liv eller låter du bara livet hända dig? Berätta!

Du är där du ska vara

Alltså jag vet att jag tjatar om min kommande utbildning men det gör mig bara så jäkla glad, (och ni kommer nog får räkna med fortsatt tjat om den i två årstid från och med nu).

Men äntligen känner jag det. Ni vet i kroppen, med hela magen. Jag är där jag ska vara. Allting liksom bara faller på plats. Jag har länge försökt luta mig tillbaka på citatet men ändå haft bråttom fram.

Trots att jag innerst inne tror på det. Jag tror att jag är där jag ska vara och inte kommer snabbare fram oavsett hur mycket sats jag tar eller hur snabbt jag springer. Jag tror att vi tar chansen, när vi är redo och när rätt tillfälle finns framför oss.

Jag har egentligen inte haft något som hindrar mig mer än rädslan (och det brukar jag inte låta stoppa mig), utan bara känslan av att det inte riktigt är rätt. Men en dag i Oktober slog det ner en blixt från klar himmel, NU.

Har du inget tålamod har du heller ingen tillit.

Ovanstående citat hamnade framför mig en dag och träffade mig direkt. SANT! Det är klart att jag inte har tålamod om jag inte har tillit till mig själv, min omgivning eller min framtid. Jag litar inte på att jag är där jag ska vara eller att jag kommer dit jag vill. Inte konstigt man irrar runt och är stressad. Med små små steg kommer du också nå dit mål, det gäller att påminna sig själv om det. Och bara för att du inte lever din dröm just nu innebär det inte att du inte kommer att leva i den i framtiden.

Jag minns när jag studerade på högskolan. Jag var sönderstressad över att inte veta VART jag skulle jobba. Eller hur min framtid skulle se ut. Noll kontroll, noll tillit. Fast att jag var där jag skulle vara, just då. Ingenting hade kunnat gått bättre eller snabbare än vad det gjorde. Ändå kunde jag inte vila i det.

Jag är där jag ska vara, och jag litar på att jag kommer att nå mina mål när jag och tiden är mogen. Ja, det var väl egentligen bara det jag ville påminna dig om idag. Du är där du ska vara. Även om det inte känns så eller om du inte vill nöja dig med det. Så det så. Punkt.

Har träffat företagsflickorna denna morgon. Alltid lika trevligt att prata drömmar och mål med några som har lika stora sådana som en själv. Jag älskar att få lyssna på andras drömmar och mål men också att få diskutera mina egna.

Jag tror att det är så viktigt att få säga sina tankar högt, att få vrida och vända på dem tillsammans med någon som inte tar ställning eller ens kan din bransch utan bara bollar tillbaks.

Även fast vi verkar inom helt olika områden har vi mycket gemensamt, samma utmaningar både framför och bakom oss.

Jag är så glad över där jag står i dag, känner att mitt nästa steg är alldeles avgörande och är så nöjd över att ha vågat.I helgen skrev jag på och postade kontraktet för min steg-1 utbildning. Det nya livet börjar här. Ska försöka njuta av där jag är idag, för nästa år kommer det att se annorlunda ut. Studierna kommer att hamna i fokus och jag ska på allra bästa sätt försöka hålla företaget i handen genom det.

Min nästa stora dröm är att få tag i en lokal till ett humant pris. Jag skulle vilja ha föreläsningar och workshops i den, men även samtalsterapi.

Skulle vara så kul att ha ett ställe där jag kan vara kreativ utan att fråga andra om lov. Att kunna boka in olika möten och träffar på vinst och förlust.

Åh vad jag älskar drömmar, men ännu mer älskar jag att gå i mål! Nej, nu börjar lillkillen bli otålig. Dags för helgens sista långpromenad. Önskar er en fortsatt fin Söndag!

Saker jag antecknat:

Vilken vecka! Huvudet känns tjockt och hjärtat likaså. Kärlek, kunskap och insikter har varvat varandra denna veckan. Glad att det äntligen är Fredag! I tisdags hade vi samverkansdag på jobbet med återfallsprevention i fokus. Jerzy Zarnecki var en av föreläsarna, vilken stjärna han är <3 Jag lyssnade inte bara på vad som sades under dagen utan studerade även talarnas föreläsningsstilar. Dubbel inlärning. Sånt älskar jag <3

Som vanligt gick jag igång 100% när någon börjar diskutera mina intresseområden, kände starkt en stund att jag själv ville börja forska, skriva böcker, och stå och skrika ut min kunskap….men som vanligt gick den där känslan över efter att nästa infall drabbade mig. Antecknat: Bli som Jerzy Zarnecki!

Note to self: Vad du än känner, det går över!

Är det föreläsningsdag så är det. När arbetsdagen var slut for jag och min kollega a.k.a bästis till Göteborg för att ge oss på ett inspirationspass med Johannes Hansen och jag blev inte besviken. Dagens andra stjärna helt klart. På min anteckningslapp från dagen kan man läsa:

• Låt inga rädslor stoppa mig!
• Pausa några livsområden och sänk din ambitionsnivå.
• Ge mig själv ett kommando-och genomför det.
• Sök upp personer jag kan ta rygg på.
• Hantera svårigheter istället för att försöka bli av med dem.
• När du förlorat ditt driv, fundera över vad det var som gav dig driv från början.
• Acceptera att kicken inte alltid är där (och sluta att leta efter den).
• När bränslet är slut -hitta en ny situation.
• Vad är det jag vill göra som jag inte gör?
• Fasader är alltid ett helvete!
• Lös det bara!

Note to self: Kom ihåg ovanstående!

Andra saker jag antecknade:

Over and out.

• Att en nysning kan innebära ryggskada (eller åtminstone en veckas ryggont) om du inte hinner inta rätt ställning först.
• Att det där med att skratta så man kissar ner sig är något som efter barnafödande sker på riktigt (kan lätt ske vid nysningar också för all del).
• Att en natt på fel kudde kan ge nackskador för livet (typ).
• Att sucken som kommer när man tappar sin penna inte handlar om att man tappat pennan, utan att behöva böja sig ner efter den.
• Att den känns lika tungt att böja sig ner som att resa sig upp när man väl ska hämta den där jävla pennan.
• Att snabba rörelser är en potentiell livsfara.
• Att stillasittande arbete är skadligt för din kropp.
• Att träning för att förebygga ovanstående problem är farligt för din kropp.
• Att ”gå ner i brygga” inte sker lika smidigt och lätt när man är 38 som när man är 15 = bör totalt undvikas!
• Att dom där små snubblingarna man gjorde när man var yngre men som man snyggt kunde parera upp (utan att på riktigt ramla) och ingen såg, numera består av handlösa fall med ljudliga smällar (som alla ser).
• Att det finns en RIKTIG anledning till varför det finns skrivbord 😱  dom är inte bara till för att ställa saker på och gömma skit i utan också för att belasta din kropp rätt när du skriver (på allvar!). Struntar du i denna varning  kommer du med all säkerhet drabbas av karpaltunnelsyndrom och divers nackskador (nej du tror inte det nu (om du är under 30) men vänta du bara).
• Att för långa stunder sneglandes i mobilen kommer att ge dig handledssmärtor.
• Att det skulle komma en dag när man på riktigt inte kunde läsa texten på tv:n (och att det då inte var tv:n det var fel på) utan ens syn.
• Att smärtor och krämpor inte är hemska sjukdomar utan tillhör vardagen när man åldras.
• Att denna listan förmodligen kommer öka med det dubbla efter 40.

Bra sagt…

Jag är ju inte ensam om att häva ur mig klokskaper (som tur är) och vill därför dela med mig av två andra texter som jag önskar att jag hade skrivit själv. Så viktiga! Jag brinner ju för att lyfta svåra ämnen likt dessa, tänk vad mycket bättre vi hade mått om allt som bubblade inom oss hade fått komma upp till ytan. Som till exempel våra tankar och upplevelser om vår kropp, och vår ekonomi. Något vi alla har en relation till. Gå in och läs och gör det nu!

• Krickelin -om kroppen
• Reaktionista -om jag hade råd

Att ta ett beslut

Helgen har bestått av promenader. Jag försöker stanna upp och njuta av solen och allt vackert jag ser. Har ni tänkt på hur mycket det är? Det kan vara hur solen färgar löven, bladens färger eller en naken buske. Små små saker vi har runt om oss som är så vackra utan att vi uppmärksammar det. Eller, jag gör ju det, stannar och tar bilder lite här och var. Hunden suckar djupt och tänker ”nu är hon igång igen”.

Lördagen bestod av sonens innebandyturnering och i söndags åkte jag till Göteborg för att föreläsa. Är så grymt tacksam att jag får göra det. Stå och prata om någon jag finner så otroligt intressant och att andra väljer att lyssna. Magiskt. Jag var lite sur på mig själv veckorna innan föreläsningen för att jag inte har förberett mig. Inte alls, och det skäms jag för att säga. Jag har endast kört föreläsningen en gång tidigare (och det var för ett år sedan). Men det har känts helt omöjligt i min hjärna. Viljan och motivationen har inte samarbetat och då blir det helt enkelt inte av. Det gick givetvis bra ändå, men jag vill inte slappa till mig och göra det till en vana. Nej sån är inte jag…eller vill jag inte vara rättare sagt.Jag har haft så mycket i huvudet det senaste veckorna och det har tagit all min kraft. Jag tog nämligen ett beslut om att äntligen söka en steg 1 utbildning. Anledningen till att jag inte tagit tag i det tidigare är att det finns så många utbildningar och att det är så himla svårt att hitta rätt.

Jag drömmer ju om att även gå steg 2 och bli legitimerad psykoterapeut. Tro mig, jag har följt utbildningarna i flera år, både ring och mailat olika skolor men aldrig tagit något beslut då ingen kan ge mig ”rätt väg”. Det pratas om utbildningar som är godkända och inte godkända. Samtidigt som ingen utbildningsanordnare kan garantera att du någonsin får en plats på steg 2. Vilket har fått mig att tvivla och inte göra det alls.

Men för några veckor sedan bestämde jag mig. Jag tog ett beslut och skickade in en anmälan. Men då kom åsiktsstormen emot mig direkt. Jag vet att den är av välmening, men den leder till att man backar… och återigen hamnar i tvivel. Varför söker du inte till den utbildningen istället, du kan inte göra så, gör så här osv osv.  Jag har haft denna drömmen så länge att jag är rädd att göra fel, vilket leder till att jag inte gör något alls. Jag backade tillbaka ett steg, började återigen tvivla, fortsatte att leta utbildning. Men gav upp..

Det finns liksom ingen som är helt rätt och ligger framför dig. Det ska passa in i min vardag och mitt arbetsliv och de gör de sällan. Utbildningarna är inte utstakade efter mig. De går inte de dagar som hade passat bäst i mitt arbetsschema eller ligger i min hemstad så att jag slipper pendling…nej alla har sina för- och nackdelar. Att ta ett beslut, eller att inte ta det, har slitit på mig, gjort ont. För jag vill så starkt och så mycket (och jag vill INTE vänta).Jag bestämde därför att välja den som passar mig bäst JUST NU. För jag vet ingenting om min framtid. Kanske kommer drömmarna att förändras, kanske kommer mitt mål inte längre vara att få en legitimation? Och om det är meningen att jag ska nå mitt mål är jag säker på att jag gör det oavsett.

Jag litar på mig själv och det viktigaste för mig är att jag alltid rör mig framåt. För där framme tror jag att det finns en massa valmöjligheter, och att alla av dem kan vara rätt.

Jag har ingen spåkula, och fast att jag gärna vill att någon talar om för mig vad jag ska göra så är de råden ofta det sista jag lyssnar på. Jag har tagit ett beslut och förlikat mig med att det blir rätt oavsett vad det leder till. Jag kommer suga åt mig all kunskap och förvandla det till magi. För hur kan någonting egentligen vara fel så länge du blir lycklig av det när du befinner dig mitt i?

Är uppåt alltid den rätta vägen?

Jag har en tendens till att alltid pressa mig. Till att sätta höga mål eller alltid vara på jakt. Men jag känner mig inte sugen längre och kan därför slå på mig själv för det. ”Vad är det med dig” ”Kom igen” och så försöker jag jaga igång mig själv igen utan att lyckas. Kanske är det för att jag detta året för första gången tog mitt företagande på allvar, eller för att jag har fått hjälp av både mentor och coach och kände att det blev för mycket.

Kanske finner jag det roligare att jaga när vägen inte är utstakad, när det inte finns planer och när du inte egentligen inte vet vem som är ditt byte. Jag vet inte. Men jag vet att jag har längtat efter närhet. Efter att få vara tillsammans med vänner, familj och allt det där jag gömt undan nu i så många år. Jag känner mig kvävd, inlåst och vill bara göra ett frihetsskrik för att bevisa att ingen annan bestämmer över mig än jag.

Men så läste jag det här inlägget och känner igen mig. Och inser att det jag behöver inte är att utvecklas eller växa (just nu) jag behöver stå still. Jag behöver bara vara (och lära mig att uppskatta och njuta av det). Jag vet att lusten och energin kommer tillbaka. För jag älskar det jag gör. Men just nu…behöver jag bara stå still.

Ingen stress, inga måsten. Och det är ok.

Det betyder inte att jag inte har mål eller drömmar. Eller att jag kommer att ge upp. Bara att jag vilar en stund…innan jag springer igen.