Allmänt

På väg

Vilken vecka jag har framför mig! Jag ser fram emot den, även om jag är medveten om att den kommer att bli riktigt tuff. För en annan människa kanske det bara hade varit kul, men att gå utanför mina rutiner betyder alltid att jag behöver en stor dos återhämtning efteråt. Även om jag inte är stressad eller uppjagad i stunden. Det handlar aldrig om det, det handlar om förändringar, oförutsedda händelser, intryck och bristen på kontroll.

Måndagen börjar som vanligt på jobbet för att vid lunch bryta av och åka till andra lokaler för att hålla i min skrivkurs. Efter det är det direkt till tågstationen och sätta mig på ett tåg mot Stockholm. Tisdag och Onsdag är det utbildningsdag i Stockholm och Onsdag kväll beger jag mig åter hem. Torsdag morgon blir det att resa till Göteborg och Fredag är det kontoret som vanligt. Pust. Blir trött nästan bara av att skriva det.

Det ska bli så kul, men det spelar ingen roll hur kul det är, hur mycket energi jag fyller på. Återhämtning och tystnaden måste in ändå. Det finns ingenting jag älskar mer än utbildningar, men dom gör en också ganska fullproppad och mosig i huvudet.

Japp det är min vecka det. Så är det dåligt med uppdateringar, svar på meddelanden eller mail så vet ni varför. Önskar er en fin vecka!

Se mig ej

Jag blir starstruck, säger hon och tittar på mig. Jag tror att jag ler men förmodligen ser jag mest förvirrad ut. Jag förstår att hon pratar med mig ändå vill jag vända mig om som att hon talar till någon annan.

Hon sade att det var mycket för henne att ta in, men själv fattade jag ingenting. Jag känner mig som ett frågetecken när jag lämnar rummet. Försöker räta ut mig på vägen hem utan att lyckas.

Jag borde vara lycklig nu, slå mig för bröstet, eller i alla fall vara någorlunda stolt. Jag undrar hur en annan människa hade tagit händelsen. Kanske firat, jublat eller ringt en vän. Själv försöker jag sträcka på mig men känner att jag krymper ihop. Grubblet slår mig i skallen och ångesten trillar in strax där efter.

Visst jag presterar fram lite saker här och där men lever osynlig. När någon uppmärksammar mig vill jag sjunka genom jorden, ta tillbaka allt jag sagt och gjort. Gömma mig bakom osäkerheten och aldrig komma fram.

Idag känner jag mig jagad. Telefonen plingar med meddelanden från personer jag varken känner eller bryr mig om.

Jag borde vara lycklig nu, åtminstone lite nöjd eller glad. Är det inte det du strävar efter, bekräftelse? Jag duckar för ordet. Ändå träffar det mig i magen. Varför känns det inte så där bra som det borde göra?

Kraven faller över mig och jag vill krypa tillbaka till den där mörka hålan därifrån jag kom. Men innerst inne vet jag att styrka just nu handlar om att hela tiden gå vidare, att aldrig, aldrig vända om.

Stress, stress, stress

Jag blir så trött på ordet att jag kan spy. Trött på djupa suckar, trött på förtvivlade ögon med flackande blick. Vart man än vänder sig är personer stressade. Är det inte en krävande arbete så är det ett ansträngande familjeliv och för de värst drabbade är det dem båda.

”Det är mycket nu.” ”Det är stressigt nu.” Ord som upprepas om och om igen så att det nästintill saknar betydelse.

Jag vill bara skrika stopp, för jag vill inte följa med stresståget. Bär man inte på egen stress så är det så lätt att smittas av andra. Och det är så lätt att stressa upp sig, men jobbet bli varken snabbare, roligare eller bättre gjort. Jag bär på tanken att stress ofta handlar om en inställning, att det handlar om att vara så pass självmedveten att man trycker på bromsen och inte följer andras tempo.

Vissa kommer absolut att vilja säga emot här och skylla på familjen, chefen eller någon annan som orsakar deras lidande. Men sanningen är att oavsett yttre faktorer så är det du som bestämmer dina inre tankar.

Jag vill absolut inte skuldbelägga stressade människor, tvärtom. Så jag hoppas verkligen att du förstår min text rätt. Jag vill bara uppmärksamma dig på att ingen kommer ta bort stressen från dig, ge dig en lägre arbetsbörda eller underlätta ditt liv. Att du så gott det går kommer att få göra det jobbet själv.

Det där ordspråket ”det är inte hur du har det utan hur du tar det” stämmer ofta mer än vad vi vill tro. För två människor kan vara i exakt samma situation men ändå uppleva den olika. Det handlar ofta om hur du tänker om situationen och din förmåga att säga nej.

Jag har så mycket att göra jag kommer aldrig att hinna.

eller

Nu har jag så mycket att göra jag måste nog sänka min ambitionsnivå eller plocka bort något annat.

Märker ni skillnaden? Den ena tanken framkallar mer stress än den andra, och nej, det är sällan så enkelt, det är en övningssak,  men är du en person som OFTA upplever dig stressad så är det så enkelt. Du måste säga nej! Du kommer inte kunna påverka chefen, familjen eller din omgivning, du måste börja med dig själv. Titta på dina egna tankar (och säg nej). Jag har hört alla möjliga ursäkter ”jag måste hjälpa familjen” ”jag kan inte säga nej”, om du kollar på de meningarna ser du direkt att det inte är en sanning, men att de känns som en sanning det tvekar jag inte på! Du prioriterar helt enkelt att hjälpa andra även om det får dig att gå sönder för att att säga nej, inte hjälpa till hade känts sämre för dig, det är ok. Men då kanske du måste dra ner på städningen hemma, sluta laga långa middagar eller fortsätta att köra ungarna till deras träning. Det är omöjligt för oss att göra allting samtidigt. Säg nej!

För mycket att göra?

Jag strävar efter att aldrig mer bli sjuk, även om jag vet att jag någongång i framtiden kommer att drabbas av utmattning eller depression igen så gör jag allt för att undvika det= jag är jävligt duktig på att säga nej. Det är någonting som kommit med åren och har inte varit lätt och stundtals kämpar jag fortfarande. Men jag minns så väl sjukdomskänslan, utmattningen och den skrämmer mig så kopiöst att vid minsta stresspåslag så bromsar jag, säger nej och försöker att hitta balansen igen.

Ingen tackar dig när du blir sjuk. Du får ingen guldmedalj på sjukskrivningsdagen och ingen beundrar din förmåga att gå upp i varv och känna stress. Det finns inget ärofyllt i uppdraget att prestera sönder sig själv. 

För att ekorrhjulet ska sluta snurra måste DU sluta springa.

Ingen stoppar dig innan du själv bromsar, och sätter någon en käpp i hjulet så faller du omkull. SAKTA NER! Vi har alla olika stressbenägenhet och det viktiga är att lära känna sig själv och när det är för mycket. Några tankar som jag använder för att lyssna på mig själv (ta dessa med en nypa salt då dessa passar mig och kanske inte dig, men se då till att hitta dina egna) är tex tanken att använda en mental febertermometer. Jag tar helt enkelt tempen på mig själv. Har jag stressfeber? Ja, då bromsar jag ner. Blundar man och lyssnar inåt så kommer svaret ganska omedelbart. Ett annat sätt är som att tänka att man står på en balansstång eller balansbräda (även här mentalt). Står jag stadigt? Lutar jag åt något håll? Gör jag det så är det dags för mig att återhämta mig, få balans igen.

När man börjar dessa övningar kanske man behöver ta tempen, mäta sin balans varje dag, sedan räcker det med någon gång i veckan och när du är tillräckligt van kommer du känna av direkt när du är ”sjuk” eller i ”obalans”. Det viktiga här är också att inte bara uppmärksamma det utan också att göra något åt det.

Skaffa en stressvän

Ett annat tips kan vara att skaffa en ”stressmentor”. Finns det någon person runt dig som du alltid tycker är i balans? Gå till personen och fråga om den kan tänka sig vara din stressvän eller mentor. För när du blir stressad är det svårt att själv se lösningar eller sätt att varva ner. Gå då till personen och berätta om ditt stressproblem och få hjälp med hur du ska prioriterar och varva ner.

Samhället idag går snabbare och snabbare, fler och fler blir sjuka. Vi kan inte göra något för att bromsa ner vår omgivning, annat än att bromsa ner oss själva. Och om alla hade bromsat ner sig själva! Tänk dig den märkliga tanken att det inte fanns någon stress i din omgivning. Tänk dig bara tanken på en stressfri arbetsplats! Skönt eller hur?

DU påverkar andra, och du påverkas av andra

Har du känt den där känslan av hur någon som alltid är lugn också kan göra dig lugn? För så är det, stress påverkar andra, men också glädje, kärlek och lugn. Vad vill du sprida?  Om du minskar din stress minskar du förmodligen per automatik din omgivnings också. Din omgivning kanske är en avspegling av dig och tvärtom? Har du någonsin tänkt den tanken? Är du en person som lätt går upp i varv, försök då också att hitta ett sätt att lätt gå ner i varv.  Att sätta gränser, hitta ett lugn är ett sätt att ta hand om dig själv, hålla längre, i denna stressade värld. Fundera över saken… Ta hand om dig!

Började dagen med denna tröttnöt och avslutar den på samma sätt. Så skönt! Idag har jag föreläst i Borås och jag fullkomligt älskar kicken och kontakten med deltagarna…men bilkörningen tar verkligen kål på mig. 🤯

Jag hade ingen oro inför föreläsningen men eftersom bilkörningen väcker all ångest brann det rejält i huvudet när jag kom fram. Andas-gå in och ge järnet-andas, och köra bil hem igen.

Landar nu mjukt i soffan och klappar mig själv på axeln. Tänk att alla dagar innehåller både sött, surt och salt. Men vad vore en dag om den inte innehöll allt? 😊

Inlägget innehåller annonslänk från bokus.

Jag har nog alltid varit en sökare. Liksom letat efter en sanning och aldrig hittat en jag känt mig riktigt bekväm med. Men jag är nyfiken, öppen, reflekterande och lyhörd. Tror jag plockar med mig det bästa från alla världar, slår ihop det till en egen verklighet istället för att helt och hållet tro på någon annans.

I mitt senaste sökande blev jag nyfiken på ayurveda och gick ”all in” i processen och lånade och läste allt jag kom över…tills jag tröttnade. Enligt några tester och lite läsande kom jag fram till att jag till större delen är en vata-personlighet. Det innebär att jag när jag är i balans är entusiastisk, generös, skapande och flexibel. Är en person med god anpassningsförmåga, som är spontan och snabb i tanke och handling. Att få utlopp för kreativitet är viktigt för en vata.

I obalans blir en vata rastlös och kan få psykiska problem på grund av stress. Kronisk trötthet, oro, ångest och ofta en nedsatt koncentrationsförmåga och sömnproblem.

Det är vanligt att man har varierande energi som kommer och går. Har svårt att memorera saker och att komma ihåg dem senare. Är dålig på att fatta beslut och är orolig av naturen. Man är pratsam och pratar snabbt. Är rastlöst men med ett fantasifullt sinne.

Negativt för en vata-personligthet är för mycket sinnesintryck och stimulans. All överdriven rörelse aktiverar Vata. TV, radio, dataspel, höga ljud och buller är saker som överstimulerar. Överansträngning, överstimulans, stress och pressande förhållanden är negativt samt plötsliga förändringar i livet, så som att resa eller att bryta upp från en välkänd miljö. Negativt är också oregelbundna vanor som sena kvällar och för lite sömn.

Detta var så klart inga nyheter för mig som person men jag tar än mer åt mig råden (som jag även försökte leva efter innan) och som ayurvedan menar får en vata i balans. Vilket är att sova mer, ta pauser och göra saker man mår bra av. Det är viktigt att skapa dagliga rutiner och att avsluta en sak innan man påbörjar en annan. Att överlag göra saker och ting i ett lugnare tempo. Man rekommenderar även meditation och yoga för en vata-person.

Säga vad man vill men ibland tror jag man bara behöver något att luta sig mot. En tro, oavsett vad det är man tror på. Jag tror att det är tryggt och hjälpsamt. Jag är nog tyvärr alldeles kritisk och ombytlig för att fästa mig för hårt vid något. Men om det så bara är för en kort period som man har något att hålla sig i så tror jag att det är hjälpsamt.

Efter att ha sett ”the wild unknown” florera på olika instagramkonton och bloggar slog jag till och köpte den själv. Så i Lördags fick ett tarotkort fungera som rådgivare för hur jag skulle hantera min dag. En skön känsla att låta något annat ”bestämma” eftersom jag vet att jag annars har en tendens att köra över mig själv.

Jag känner att jag under en tid har haft mina öron mot marken. Det vill säga aktivt lyssnat in min omgivning. Men nu känner jag att jag har kommit in i en period där jag nyfiket vill titta mer in i mig själv, och försöker därför att testa olika sätt att göra det. Hela livet handlar om tolkningar, och jag vill aktivt göra min egen tolkning av både nuet och framtiden. Det jag tar med mig från den ayurvediska läkekonsten är sättet dom beskriver vata -som vinden. Och det jag behöver för att komma tillbaka till mig själv är inte mer vind, (även om det ofta är det jag vill ha) utan jord. Jag behöver stanna upp, grunda mig, känna mig jordad, innan jag flyger iväg igen. Det sättet att tänka gav mig en klar bild vilket kändes hjälpsamt för mig.

Istället för att flyga upp ur sängen varje morgon ligger jag nu kvar. Försöker att lyssna på min andning och mina tankar. Jag tänker flera gånger om dagen på att stå med båda fötterna på jorden, för så fort entusiasmen kommer över mig så flyger jag iväg.  Det är som att glädje ger mig vingar, får mig ur balans. Så om jag någon gång under dagen ska känna marken under mina fötter måste jag göra det på morgonen, risken är att jag annars inte hittar den någonstans.

Tiden springer förbi. Livet förändras så snabbt. Ena dagen är det måndag, nästa söndag. Jag tappar bort mig själv mellan timmarna. Glömmer bort en dag och går in i en annan. Fina saker händer. Man stannar upp känner en uns av lycka och traskar sedan vidare. Man uppskattar och uppskattas. Tänker att ”det här ska jag minnas för alltid” och glömmer sedan bort det. Man tillbringar stunder i en vacker värld, vacker verklighet. Skrattar, förundras och gråter. Som att alla känslor kommer på en och samma gång. Man tillbringar tid med människor som får tiden att stanna, ändå är den nästa sekund borta.Man utmanas och växer. Får växtvärk och ångest samtidigt. Man tar nya utmaningar och större kliv. Slår sig för bröstet och krymper ihop. Man stressar och återhämtar sig. Andas in, andas ut. Sen var det måndag igen.

Japp det var veckan min, hur var din?

Att visa sig naken

Jag har tänkt på det där med fasader. Hur vi går runt och bär masker, och hur obekväma vi kan känna oss när vi tappar dem fast att det egentligen borde vara tvärtom. Det obekväma borde ligga i att ta på sig den, inte att ta av sig den. Vi är så sårbara när vi är nakna, utan ett försvar. Så vissa av oss går runt med masker dygnet runt för att slippa visa upp sin sårbarhet.

Vi kan tycka att det är enklare att vara i en yrkesroll än att vara oss själva!

Men är inte sårbarhet egentligen det vackraste som finns? Är det inte i sårbarheten vi känner igen oss själva? När någon visar upp en spricka i sin fasad, ja då gillar vi den personen, men vi håller ständigt på och putsar och målar om vår egen. Vi är så rädda för att visa upp vår sketna insida när det egentligen är något vi alla bär på…

Att något så enkelt kan vara så svårt.

När det kommer till mig själv dras jag mer till imperfektion än perfektion, och det gäller allt här i livet. Jag älskar slitna fasader och ”shabby chic”. Jag beundrar både människor och saker som visar att de har erfarenhet av livet, men också vågar vara sig själva utan att gå sönder. Operfekta människor är det bästa som finns (de andra vill jag bara kräkas på).

Så mycket av vår kraft som går till att försöka vara perfekta. När sårbarhet och imperfektion är så mycket vackrare.

Vi har alla skuggsidor, vi har gjort fel, varit fel, gjort saker vi ångrar eller skäms över. Vi har personlighetsdrag vi ogillar hos oss själva och alltid något att anmärka om på vår kropp. Men är det inte dessa saker vi borde vissa upp, är det inte dessa saker som gör oss unika? Det som skiljer dig och mig…

Vem bestämmer vad som är blommor och vad som är ogräs?

Ingen av oss är barbie med ett helt felfritt och lyckligt förflutet, och tur är väl det, för jisses vad tråkig du skulle vara. Fråga dig själv vad det är du gillar hos personer. Vad är det dem har gemensamt? Själv tar jag avstånd från människor med masker för att jag inte är en person som ständigt orkar bära på min. Jag känner direkt när en person har en glättig yta vilket får mig att vilja vända och gå. Jag gillar det karga söndriga, den där råa verkligheten som vi alla lever i. Jag är inte intresserad av att bli inbjuden till någons låtsas värld och kanske är det därför jag många gånger väljer att vara ensam.  Jag skiter fullständigt i rödvin, smink, perfekta ungar och nya möbler. Jag vill se din kärna, höra dina tankar om livet och kampen du slåss mot. För alla har vi en egen sådan.

Vem bestämmer vad som är vackert?

Att visa sig naken kan göra ont. Vassa armbågar och sårande ord kommer djupare in när du lever utan försvar. Men samtidigt skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. För jag vill inte leva på låtsas. Jag vill inte bli omtyckt för en bild jag målat upp, för den folk tror att jag är. Nej om jag ska bli älskad så måste det vara för den jag faktiskt är.

För vem bestämmer vad som är blommor och vad som är ogräs? Vem bestämmer vad som är fint och vad som är fult? Vem bestämmer hur du ska eller bör vara? Det du hatar kan vara det som någon annan älskar, och du kommer aldrig på riktigt kunna bli älskad om du inte är dig själv.

Jag ska inte gå så långt som att säga att jag tycker att vi alla ska gå runt nakna, men reflektera över när du trivs med dig själv, när du är dig själv och med vilka personer du kan vara dig själv. När känner du att du har en fasad, och varför måste du visa upp den? Vilka masker brukar du använda i din vardag och hur känns det att bära upp dem? Skulle du kunna vara dig själv oftare, vad skulle kunna hända, vad skulle kunna gå sönder och vad skulle kunna bli helt? <3

Skrivövning

Mitt svar på skrivövningen ”Vilka saker i ditt liv betyder inte längre något för dig?”

Misstag jag gjort och människor jag förlorat. Förut har jag nog hållit kvar i saker för att inte vara ensam, eller för att vara sjysst och snäll. Idag tänker jag mer på att vara snäll mot min själv, spara in på min och energi. Tänker inte bara på vad jag kan ge utan vad som ger mig något. Jag är snål med min tid, vilket får mig att må så himla mycket bättre. Det betyder inte längre så mycket för mig vad andra tycker och tänker. Det viktigaste i min liv är vad jag (och dem jag älskar) tycker och tänker. Livet blev så mycket enklare efter den insikten. Jag är heller inte lika rädd för att göra och säga fel, det spelar inte längre någon roll. Jag har en tydligare känsla vad som är viktigt för mig idag och har en större tillit till mig själv. Andra människor betyder inte längre lika mycket för mig. Jag vill ha ett litet starkt nätverk, resten kan kvitta. Jag räcker inte till för alla, jag vet det nu, och det gör att jag klarar av livet så mycket bättre.

Jag har lärt mig att vända mig om och bara gå, utan att titta tillbaka, utan att få skuldkänslor eller samvetskval. Kanske är det inte så mycket som betyder så mycket längre? Förut var det allt, och det kanske var det som gjorde så ont? Jag känner inte att jag har något mer att rensa ut. Snarare saker jag vill få in. Nyckelpersoner jag kan spara på och ta med mig in i framtiden. Jag har rensat mitt liv mycket de senaste 10 åren. Skulle jag fått denna fråga tidigare i livet hade svaret garanterat varit helt annorlunda.

Flickan & ensamheten

Det börjar tidigt, redan när man är barn. Det där tillfället där du väljer att dra dig undan istället för att vara med. Det kommer med tiden förvandlas till det enklaste sättet, den enda lösningen. Egentligen vill du inget hellre än att tillhöra gruppen. Och kanske handlar det inte om att du inte får vara med, utan mer om att du inte vågar vara med.

Skitsnack och hånfulla skratt skrämmer dig, blickar du inte kan förstå. Det känns som en enkel lösning…då, tidigt i livet, att inte vara med. Vad du inte vet är att du kommer bära med dig det för alltid. Att ditt undvikandebeteende inte bara drabbar vänskapsrelationer utan alla relationer.

Rädd att såra och bli sårad.

Rädd att lämna och bli lämnad.

Rädd för att se och bli sedd.

Närhet skrämmer dig och kommer alltid att göra. Jag vill så gärna ta dig i din hand och följa dig fram. Stanna vid din sida tills tryggheter inträder och du leker av dig själv. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för dig att det aldrig handlade om de andra utan att det hela tiden handlade om dig själv, det du var rädd för var inget annat än dina egna tankar. Det var aldrig någon som satte dig utanför, tvärtom. Du hade alltid en flock runt dig du försökte ta avstånd från. För du kände dig obekväm i det eget skinn, kändes som att du aldrig hittade hem.

Du drömde om en trygghet som inte fanns. Hoppades att du skulle hitta den i någon annan när det var i dig själv du skulle ha letat. Allt börrjar och slutar där, i dina egna tankar. Demonerna som förföljde dig var dina egna och inget som var utsänt av andra även om du ville tro det. Inte konstigt att du kände dig jagad.

Lilla flicka, vad jag önskar att jag hade kunnat ta din hand och visa dig framtiden, att jag hade kunnat trösta dig med orden det kommer bli bra. Du stängde tidigt dörren och valde att ingen släppa in. Med lås och bok kastade du nyckeln och stod ensam kvar. Nu är det du som är inlåst. Tittar ut på de lyckliga barnen som leker tillsammans, drömmer om att få vara med. Du trodde att dörren skulle skydda dig när det är ensamheten som skadar dig. Du blev inlåst med den.

Rädslan kommer inte att minska för att du växer. Den kommer att växa med dig, fylla hela din kropp, fast att du intalar dig motsatsen. Ensamheten gör dig ihålig, vilket inte syns utanpå det skrattade skalet. Lilla flicka.

En dag kommer personen som räddar dig, tryggheten du väntat på, hjälten på en vit häst. Hen kommer att kika in genom nyckelhålet och fråga om du vill komma ut och leka. Du svara nej men menar ja. Personen kommer att sitta kvar utanför din dörr  och tala genom din vägg. Ni kommer att skratta tillsammans och det kommer att göra ont. Du kommer att bli kär i närheten vilket får dig att fly längst in i rummet fast att det enda du egentligen vill är att öppna din dörr. Du vill skrika GÅ samtidigt som du inget hellre vill än att personen stannar kvar.

Lilla flicka.

En dag kommer du att öppna dörren på glänt, långsamt, för att smygtitta på ljuset, känna hur det känns mot din hud. Du kommer att smygtitta på din räddares ansikte utan att möta hens blick.

Lilla flicka.

Även om du aldrig vågar gå ut kommer du någon genom din dörr att släppa in. Du kommer hålla dörren öppen, beredd på att personen när som helst kan gå, lämna dig lika ensam som du var innan hen kom. Jag skulle så gärna vilja dra tiden tillbaka, lyfta bort den där dörren och låta människor komma och gå. Om du redan från början hade lärt dig att öppna ditt hjärta för flera hade ensamheten aldrig påverkat dig så.

1. Ditt första jobb?

Personlig assistent. Vantrivdes så mycket så att det gjorde ont i kroppen. Kändes nästan som jag skulle kräkas varje dag. Jag kan verkligen inte vantrivas på ett jobb utan att bli sjuk. Som tur var var det en otroligt kort period av mitt liv, några månader, eller var det kanske bara veckor, vilket jag tror var en himla tur. Hade jag stannat där hade jag absolut gått sönder.

2. Första personen du skrev ett SMS till idag?

Har inte skickat några sms än.

3. Din första tanke i morse?

Funderade på om jag skulle ha ihjäl min man eftersom jag drömt att han var otrogen. Insåg som tur var ganska snabbt att det var en dröm, men ändå. Så ja, ett planerat mord var typ första tanken.

4. Vad hette din första lärare?

Bodil tror jag men vet inte…

5. Vart någonstans flög du första gången?

Paris… eller ja, jag mellan landade i Danmark först men var på väg till Paris i alla fall.

6. Din första sleep over?

Jösses, kan jag omöjligtvis minnas.

7. Den första personen du pratade med idag?

Min dotter. Vi är alltid först uppe. Hej, kram och puss liksom.

8. Första brutna benet?

Har aldrig brutit ett ben.

9. Första piercingen?

Naveln, eller var det kanske tungan. Minns ej, om inte öronen räknas då så klart.

10. Första tatueringen?

Min dotters namn.