Allmänt

Klockan är 07:10 och jag ligger i ett kolsvart hotellrum och lyssnar på tre personers djupa andetag.

Känner mig tacksam. Tacksam att få ha dem jag älskar nära. Att vi är varma, trygga, friska och mätta.

Ibland när tacksamheten kommer över en kan det göra ont. Det blir som en stor smäll i huvudet, ett uppvaknande. Som jag tror att många av oss ibland behöver.

Jag känner ofta tacksamhet. Ja men faktiskt dagligen, men inte så här…innerligt. Som att man faktiskt skulle vilja skaka guds hand eller någon annan som bär ansvaret för min tur och lycka.

Men i den där starka tacksamheten bor också en rädsla. För man vet hur snabbt livet kan vända. Från att ena sekunden ha känt sig som världens lyckligaste person kan du nästa stå naken, ensam och förlamad. En sekund. Är allt som behövs. För att spräcka min bubbla.

Jag tror att jag så ofta vart så rädd för den där sekunden att jag undvikit att vara tacksam. Då kan det kännas lättare att vara olycklig.

När jag fick mitt första barn föll den där tacksamheten över kanten. Jag var så jävla glad och lycklig över att få ett friskt barn att jag blev olycklig för att det kunde tas i från mig. Det enda jag kunde se framför mina ögon var på alla olika sätt hon försvann. Depressionen var ett faktum. Fast att jag egentligen kände tacksamhet.

07:20 och det börjar röra sig i lakanen. Någon börjar viska, titta på klockan. Somna om. Ibland önskar jag få trycka på pausknappen, att få stanna just här, i tryggheten, för alltid.

Jag är en trygghetsknarkare jag. Tycker inte om överraskningar eller oförutsedda händelser, trots att livet mestadels består av det. Inte konstigt att nerverna ibland hamnar i kläm.

Häromveckan lärde jag mig en övning hur man kunde vända sådant man inte är tacksam över till tacksamhet. Övningen blev så tydligt och hjälpsam för mig, att jag kan hitta tacksamhet i nästan allt.

För tacksamhet kanske inte måste vara en härlig känsla? Den kanske också kan få göra ont? Kanske handlar tacksamhet egentligen om att få ont? För allt du älskar…gör väl mer eller mindre ont?

Jag är tacksam över ångesten jag får när jag tänker på olyckor som kan ske min familj. För det innebär att jag älskar dem, innerligt, med hela mitt hjärta.

Jag är tacksam över rädslan att förlora dem för det innebär att jag tycker om dess närvaro, att jag vill ha dem hos mig, för alltid.

Jag är tacksam över att jag igår kände mig tjock, jag är glad att jag har möjligheten att äta mig mätt, och att maten var så himla god.

Jag är tacksam över att min familj fortfarande inte vaknat trots att hotellfrukosten är framplockad på nedervåningen. Det får mig att längta, bli hungrig… eller nej det är inte helt sant. Jag vill äta nu!

Klockan är 07:35 och jag funderar på om jag ska nysa högljutt. Så att resten av familjen vaknar.

Dom ska vara såååå tacksamma att dom har mig, för så länge dom har mig vid sin sida kommer de aldrig behöva en väckarklocka, det kan man vara säker på. Hoppas att dom också känner den tacksamheten, och inte bara jag 😝

Jag kommer vara väldigt tacksam när jag får i mig min frukost. Jag kommer känna tacksamheten från att jag stoppar skeden i munnen tills att den hamnar i magsäcken. OM inte den där förbannade sekunden uppstår och jag sätter i halsen. För vem vet? Kanske är en liten hasselnöt sista sekunden av din tacksamhet.

Jag känner mig kluven. Jag jobbar heltid, driver ett företag och ska börja studera…och jag älskar det. Vill verkligen inte plocka bort något av det. Jag behöver variationen, jag behöver grejen att alltid ha något att göra, samtidigt som jag behöver tryggheten att luta mig tillbaka på. Men jag är också en person som vill prestera, som ställer höga krav på mig själv och vill räcka till… och jag förstår att det kommer att bli än svårare när läxböckerna hamnar i mitt knä.

Det händer mycket kul på mitt jobb nu, det förändras och nya utbildningar väntar mig. Något jag längtat efter och sett fram emot i flera år. Samtidigt som uppdraget med skrivkursen jag hade i mitt företag önskar att fortsätta. Jag ser att det är något som inte får plats. Men jag vill inte ta bort något.

Jag vill inte dela på mig. Stressa mellan olika ställen. Jag vill inte känna att jag kanske missat något…att jag inte kan hålla koll. Vilket jag vet är det första som händer när jag känner mig stressad och förvirrad.

Jag försöker lägga ett pussel men bitarna får inte plats. Passar inte ihop. Jag säger nej, plockar bort för att vara snäll mot mig själv, för att förbereda mig på vad som komma skall. När en dörr stängs öppnas en annan. Jag får påminna mig om det, igen och igen. Att säga nej till något nu, är att säga ja till något längre fram.

För kanske är det kanske så…att man måste stänga en dörr för att kunna öppna en annan. Annars blir det tvärdrag och allt kommer att hänga i luften och flyga omkring? Att ta beslut känns inte alltid lätt, men som jag sade tidigare i veckan, kanske är det det enda som är rätt.

Tillbringade kvällen igår framför tv:n. Efter veckans starka känslostorm bestämde jag för att hyra mig en ”feelgood film”. Något får man väl göra för att boosta sig själv.Valet föll på ”I feel pretty” som handlar om hur våra tankar förändrar våra liv och filmen visar det på ett fint sätt. En tjej med dåligt självförtroende ramlar och slår i huvudet. När han vaknar upp har hon helt plötsligt ett stort självförtroende och det förändrar och påverkar hennes liv, såklart.

Man kan ju fundera över hur ens eget liv hade förändrats och man vågat kasta ur sig vad som helst, tagit alla chanser som slank förbi och på riktigt var nöjd och stolt över sig själv. Helt klart att det hade varit annorlunda.

Nej nu ska jag börja att packa ihop mig för att möta upp bästa Elisabeth och stå på julmarknad i Svenshögen. Ser fram emot en givande söndag och önskar er en fortsatt fin dag. 😘

Rätt tankar -rätt väg

Jag försöker alltid hitta nya sätt att tänka, att arbeta med mig själv. Jag får ofta frågan när började du känna att du mådde bättre, efter att jag börjat arbeta med mina tankar. Svaret är att mitt mående inte blir bra på automatik att jag dagligen arbetar med mina tankar för att vända dem till ett bättre mående. Vissa dagar går det bättre, andra sämre. Men jobbar jag inte med dem så vet jag att jag definitivt inte skulle må så bra som jag gör idag. Det är inte så att jag bara kan vakna upp och omedvetet gå genom en dag. Nej jag måste varje dag styra mig själv, peppa mig själv och tänka snälla och tillåtande tankar.

Ändra dina tankar och förändra din värld.

Meditation har varit det som hjälp mig mest här i livet, och då menar jag nog inte själva meditationen att sitta tyst i några minuter, nej utan mer kunskapen om att tankar bara är tankar, ingen sanning och faktiskt inte styr oss (om vi inte tillåter dem). Sättet att se på tankar lärde jag mig nog för första gången genom appen headspace. Jag tyckte att den var hjälpsam, enkel och tillåtande, och tog till mig den direkt. Efter det har jag helt enkelt varit nyfiken, testat nytt och funnit att skrivandet var ett sätt att sätta ord på tankar och känslor i stället för att behålla det i mitt huvud.

Jag brukar ha olika hjälpsamma tankar som mantran beroende hur det ser ut för mig i livet, vad jag mår dåligt över.

Du är där du ska vara, har varit en tanke jag burit på länge och som hjälpt mig att inte springa så fort. Jag vill ofta leva i framtiden istället för nuet. Den tanken som ligger på min näthinna just nu är ”när det är lätt är det rätt”. Det gör att jag inte kämpar i motvind utan istället litar på att rätt tid kommer. Den hjälper mig att lugna mig, vänta in, att tänka att rätt saker kommer när rätt tid kommer, allt behöver faktiskt inte ske nu.

Jag tror att alla behöver hitta sina egna mantran, för om du fångar någon annans kommer det inte ha samma betydelse för dig. Det måste ju passa in i ditt liv, där du är just nu. Är det lätt så är det rätt helt enkelt, hittar du en mening du kommer ihåg, som kommer till dig självmant, japp då är den din.

Jag tror jag fick min nya mening till mig efter att jag i flera år väntat in dessa utbildningar jag har framför mig. Jag har på riktigt haft dem som mål i flera år, men de kom inte till mig förrän nu. Jag förstår att jag inte bara kan följa min vilja utan ibland också vänta i rätt läge. Jag är där jag ska vara, och har alltid varit, även om jag vid de flesta tillfällen har velat springa fortare fram.

Rejection is a redirection.

Och kanske är inte alltid det man har i sikte rätt. Ibland kanske man måste vända blicken åt ett annat håll. Det kanske inte känns som en sanning i stunden men visar sig vara det längre fram. Och givetvis är dessa tankar ingen sanning, men livet blir i alla fall lättare att leva när man tänker dem <3

-Får jag låna 100 kronor?

Hela mitt inte krampar i samma sekund som jag säger nej. Du avslutar samtalet lika snabbt som du började det. Du sträckte ut din hand, jag tog inte emot den.

Mitt inre grät samtidigt som jag klappade mig själv på axeln. Det är svårt att säga nej till någon man älskar, svårt att vara den som bibehåller avståndet du skapat.

Men jag vägrar att dansa efter din pipa, få hela handen slukad om jag skulle ge dig ett finger.

Jag blev glad över att höra din röst, men ledsen över att det du ville inte var att höra min.

Det är inte lätt att sätta upp gränser och att hålla dem. Men jag vill skydda mig själv, vägrar bli uppäten av skuld av skam.

Jag är rädd att du tror att jag inte vill hjälpa dig när det är det enda jag vill, men inte genom att ge dig min plånbok utan istället min kärlek och mitt hjärta.

Jag släppte taget för länge sedan. Lät dig flyga fritt, valde att läka, bli fri från medberoende och lämna ansvaret där det hör hemma, hos dig själv.

Det gör ont att ta avstånd, säga nej, och bara för att jag klarar av det innebär det inte att det är lätt. Men ibland kan något som känns fel, vara det enda som är rätt ❤️

Livet för givet

Det är så lätt att ta livet för givet. Att inte se dom vi vill se, att glömma bort dem som står oss närmast. Relationer måste man jobba på oavsett vem det är till. Du får inte automatiskt ett bra förhållande till dina barn bara för att du är en mamma, eller till din man bara för att du är honom trogen. Det samma gäller med vänskap. Relationer kräver något av oss, dom tar plats, tar tid och kan göra ont. Det är jobbigt att bry sig, att ställa upp eller att be om hjälp. Ibland är det lättast att bara skita i allt, att inte visa vår kärlek för att personen borde veta det ändå.

Vi fyller livet med innehåll som känns viktigare än det vi egentligen älskar, fast att vi vet att det inte är sant så fort vi väl stannar upp. Ibland handlar det om att vi glömmer bort varandra, ibland om att vi inte vågar visa våra känslor. Vi har människor runt om oss vi tycker om, som vi skulle vilja umgås mer med, eller kanske bara våga säga det till. Men vi gör det bara inte. Vi tar inte steget, vi backar. På grund av rädsla, osäkerhet eller för att vi tror att den andra personen redan vet.

Ingen säger något. Vi tror att vi läser varandras tankar och ändå tolkar vi dem fel. Vi tänker att tid finns, att dagen kommer då man kan utrycka det man känner eller att det aldrig är för sent att laga en söndrig relation. Men inget av det är sant. För tid ger distans inte närhet. Man glider ifrån, glömmer bort. Tiden läker inte alla sår, ibland är det just tiden som gör att de inte läker.

Jag har i hela mitt liv jobbat med att klippa band istället för att fläta ihop dem. Men idag känner jag att jag vill göra tvärtom. Att jag vill knyta starkare och hårdare band till dem som står mig nära. Att jag vill uppskattas och uppskatta innan tiden särar på oss, skiljer oss åt. För en vacker dag är vi inte längre tillsammans.

Därför vill jag att du idag funderar över vilka personer som betyder något för dig. Finns det ett band du borde knyta hårdare och kanske ett du borde släppa taget om? Finns det någon som har glidit utom räckhåll, finns det någon i din närhet du vill komma närmare. Livet varar inte för alltid, tid kommer inte på automatik. Ta hand om dem du älskar, och tillåt dem att älska dig. Det är så lätt att ta livet, för givet.

Om jag vore stålmannen

Redan som barn drömde jag att jag kunde prata med djur och förutspå olyckor. Jag skulle förgöra allt ont och rädda världen.  På den tiden handlade det framför allt djurvärlden. Jag fantiserade om hur jag kunde höra dem ropa, skydda dem från skador och ensamhet.

Drömmen försvann och idag kan jag skratta åt det. Men sen slår det mig att den på sätt och vis lever kvar än. Jag kan fortfarande i hela min kropp känna den starka känslan när både djur och människor far illa, hur JAG vill skydda dem från allt ont. Jag vill ha plåster så det räcker åt alla och en stund över till varje person som är ensam. Jag skulle förhindra brustna hjärtan och förlorade liv. Inte en enda människa skulle få dö i förtid!

Andras olyckor gör mig så ont. Fastnar i mig som att det vore mina egna. Smärtan sitter i bröstet och tårarna strax innanför ögonlocken även om sorgen inte är min.

Jag tänker att om jag vore stålmannen så skulle det här aldrig ha hänt, barn försvinner inte från sina föräldrar, och man dör aldrig innan livet åldersbestämt ska vara slut. Jag skulle slåss mot det onda, förringa och förgöra. Vara på min vakt så att det aldrig mer fick inträde i vår värld.

Men jag är varken stålmannen, gud eller moder Theresa, bara en människa utan skal och med ett alldeles för stort hjärta.

Varför ska jag känna så mycket om det ändå inte är till någon nytta, kan jag tänka ibland. Jag vill verkligen trösta varje mänskligt knyte med min egen hand. Den där känslan skadar mig samtidigt som den gör mig stark. Det är den som ger mig sorg och ångest när jag möter tidningsrubriker och tv-klipp jag inte själv valt att se. Men det är också den som får mig att orka kämpa för orättvisor, höja rösten och berätta min egen historia.

Jag kan inte rädda världen. Kanske kan jag inte rädda en endaste människa. Men jag kan förändra den på mitt alldeles egna lilla sätt. Jag kan förändra den för människor som står mig nära, jag kan påverka den för er som är lite längre i från. Jag kommer aldrig bli tilldelad en cape och lära mig flyga, men jag kan stålsätta mig och fortsätta kampen med att bara vara jag. Och även om det inte hjälper någon annan så är det i slutänden det som har hjälpt mig själv. För kanske handlar det inte om att rädda världen, kanske handlar det innerst inne om att rädda sig själv?

Kanske handlar det om att lära sig att stå ut med orättvisor. Kanske handlar det om att stå ut med andras smärtor lika mycket som med sina egna. Kanske behöver ingen människa en försvarare. Kanske behöver man lära sig att försvara sig själv? För om jag vore stålmannen vore jag inte bara en stor hjälp och trygghet för andra. Den största skillnaden vore nog tryggheten som skulle bo i mig själv. Tilliten till min egen framtid, till min egen förmåga.

Skulle vi ha den…skulle vi kanske vara små superhjältar allihop.

Sitter på tåget hem från Stockholm. Det är fortfarande minst tre timmar kvar innan jag kommer innanför min dörr men jag kan redan nu föreställa mig känslan. Finns inget som är bättre än att komma hem.Stockholm bjöd på fina dagar. Inte ett uns av ångest drev min kropp. Jag hittade mitt hotell i kvällsmörkret, hoppade på och av tunnelbanor, låg still på mitt hotellrum en hel kväll, allt utan ett dåligt mående inblandat. Vardag för andra men inte för mig. Känner mig tacksam och stärkt av upplevelsen. Dagarna har varit fulla av eftertanke och reflektion. Jag fick den stora äran att dra ett ”case” på utbildningen och fick så fin feedback tillbaka att jag knappt kunde svälja den. Det slog mig hur hungrig man kan vara på bekräftelse ibland. Att på riktigt få höra att man har gjort ett bra jobb, är en bra person, även om man själv inte är nöjd med insatsen.

Jag känner mig glad att ha fått äran att hålla i ett sådant fint uppdrag där jag kommer jobba med att stärka mina arbetskamrater. Slår vad om att det också kommer att stärka mig själv.

Det sägs att det alltid doftar om den hand som ger rosor. Så genom att ge andra styrka och kärlek finns det en större chans att jag själv får det tillbaks. Om inte kommer jag i varje fall att dofta jävligt gott.

Jag har allt framför mig

Jag har allt framför mig. Drömmen, den ligger där serverad på silverfat. Jag är inte i närheten av min dröm. Den stora, riktiga drömmen är kanske 10 år och hundratusentals kronor bort. Jag trodde därför inte att ett sådant här litet steg närmare min dröm skulle kännas så bra som det gör. Men helt plötsligt faller bitarna på plats. Det jag under flera år tittat på och trånat efter ligger nu framför mig.

Som vanligt vill jag gå ”all in”. Frossa i smörgåsbordet och sluka varje dröm hel. Men nej, jag sitter snällt kvar på min stol tittar på godsakerna utan att ta mig en enda tugga. Ähm, om jag ska vara helt ärlig är det för att jag inte kan röra sakerna, för att de ligger ju just nu inte precis framför mig, de finns ju inte här, även om jag kan se dem.

Men i vanliga fall hade jag nog velat springa fram, jag hade känt mig stressad av att se drömmen men att inte kunna nå den. Men inte nu…

För kanske ligger njutningen här, innan man tagit första bettet, när jag förnöjsamt kan titta på min framtid och säga det där kommer sen… Jag har allt det bästa framför mig.

En bok i julklapp?

Nu börjar det närma sig jul och jag har i tankarna att besöka lite marknader och mässor. Närmast på gång är:

Svenshögen

Den 25 November medverkar jag och Elisabeth (författaren till ”När ett barn dör”) på Svenshögens julmarknad. Marknaden pågår mellan 11-16 och ligger i Svenshögens föreningslokal. Jag har aldrig medverkat på marknaden förut men ser mycket fram emot det. Enligt utsago från dem som anordnar den är den en marknad för konstnärliga och kreativa där man säljer produkter man egentillverkat eller framställt själva så som keramik, upcyclade secondhand saker, smycken, vantar, trasmattor, tavlor, honung, böcker med mera. Det kommer även vara en tomteparad och finnas fika och köpa så kom gärna och hälsa på!

Linköping

Den 1 December kommer jag och Marcus Osin (författare till ”Hur långt kan man gå?”) att medverka på Tellus bok- och berättarmässa i Linköping. Den håller till på Linköpingsstadsbibliotek mellan 10-17. Jag kommer att vara där för att visa upp böcker och mina skrivprodukter. Så kom gärna förbi och säg hej. Det är ett fullspäckat program och fri entre´så passa på!

Om du bor i närheten hoppas jag att du trillar förbi för att titta på mina produkter eller för att säga hej till mig eller någon utav mina författare, skulle göra oss glada <3