Allmänt

I måndags avslutades mitt uppdrag med studiefrämjandet och arbetsförmedlingen där jag under fyra månader har hållit i en skrivgrupp för långtidssjukskrivna. Ett avslut som både skedde med glädje och sorg. Att hålla smågrupper blir alltid så öppet, ärligt, givande och genuint och erfarenheten har fått mig att känna att jag absolut kan tänka mig att använda grupp som terapiform i framtiden.

Men när man kommer människor nära blir det alltid jobbigt med avslut. Jag tror att varenda en av dem kommer att finnas kvar i mitt hjärta för alltid <3  Det fina med att möta människor på det här sättet är inte bara att jag lär dem något, utan också att de lär mig. Jag tar så mycket med mig från varje möte.

Att förändra någons tankar eller humör på några timmar är magiskt. Att se hur någon kommer ledsen och nedtyngt, men lämnar med hopp, är anledningen till att jag vill fortsätta att arbeta med människor. Kan inte förklara i ord hur grymt givande det kan kännas. Jag har många gånger känt att jag vill grotta ner mig mer i varje människa, bara sätta dem i mitt terapirum och heala dem till läkning, så jag har verkligen fått bita mig i tungan och hålla mig i många gånger då det inte varit min arbetsuppgift.Men vilken kärlek jag känner till dessa fantastiska människor. Jag funderade länge på hur jag skulle kunna visa det och hur jag skulle kunna skicka med dem hopp och kärlek till framtiden så jag skrev dem var sin liten personlig hälsning och en affirmation jag trodde skulle passa dem. Tack allesammans för den här tiden, jag hoppas verkligen att våra vägar korsas igen <3

Här hittar du årssammanfattning för 2015, 2016, 2017.

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? 

Hmm, alltså ja, jag har ju tagit på mig lite nya uppdrag som jag aldrig gjort förut i företaget. Jag beslutade mig för att gå steg-1 utbildningen osv. Men den största och mest kännbara jag gjort är att släppa in en ny människa i mitt liv. Att känna en sådan himla stor och genuin kärlek till en annan person utanför min familj har jag nog aldrig gjort förut så det är nog den största grejen som kommer utmärka detta året.

Genomdrev du någon stor förändring? 

Att släppa in en person trots alla rädslor är en stor förändring för mig. I vanliga fall skulle jag backat för länge sedan. Tagit avstånd. Känslor skrämmer mig så en stor förändring är att vara kvar i de där läskiga känslorna. Skrämmande, läskigt och samtidigt fantastiskt.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? 

Som vanligt minns jag knappt gårdagen så har inget minnesvärt datum direkt. Vilket kanske är positivt då mitt liv rullat på utan stora händelser i vardagen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Min nya fantastiska vän har gjort mig oerhörd det här året. Har i flera år upprepat att jag saknat någon att prata med och äntligen, äntligen finns det en person där som jag vill och kan prata med <3 Tacksam <3

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019? 

Det sista halvåret har jag saknat energi. Mina många ideér som brukar sprudla har inte funnits där. Man kan verkligen säga att jag vilat även om det inte känns som vila för mig. Men jag saknar min energi och brinnande lust till att göra saker och hitta på nya projekt. Så även om jag inte önskar att idésprutan ska vakna till för fullt. Så skulle jag åtminstone vilja att den till viss del kommer tillbaka. Så mer glädje och energi önskar jag mig 2019.

Vad önskar du att du gjort mer?  

Jag kan inte säga jobbat mer även om det är det första som kommer upp i tankarna, för det önskar jag inte, men jag saktat ner farten så hårt detta året så det är det första som kommer upp i mina tankar. Nej det finns nog inget jag önskar att jag gjort mer, ångrar inget.

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Har nog inget att säga där heller…oroat mig kanske (som jag svarat tidigare år), men tror inte heller jag varit mer orolig eller ångestfylld detta år om man jämför med tidigare. Så nej.. ingenting.

Bästa köpet?

Min telefon, eller köpte jag den 2018? Vet inte, men den är helt klart fantastisk!

Favoritprogram på TV? 

För första gången under alla de här årssammanfattningarna kan jag säga att jag kolla på tv:n. Jag vet inte vad som hände efter semestern, men efter den så satte jag mig ner för första gången på flera år och kollade på tv:n. Jag och barnen har följt Idol, bonde söker fru och biggest looser vip. Jag kan absolut inte säga att jag har något favoritprogram men jag har i alla fall tittat på tv:n och bara det är ett under. Jag tror att tröttheten är anledningen. Jag har längtat till de dagar där jag och barnen tittar på tv:n ihop för de dagar har jag tillåtit mig att vara ledig. Så vi får väl se vad som händer i framtiden, och jag kommer att fortsätta titta på den och kanske hittar ett favorit program eller om jag hittar tillbaka till lusten och energin igen och låter bli.

Bästa boken du läste i år? 

Jösses, vet inte hur  många böcker jag slukat per år så det är svårt. Men en bok som gav mig en aha-upplevelse och som jag kommer att kika i kontinuerligt för att inte falla ur tankemönstret är ”Beyond victim consciousness” som jag verkligen tyckte var en ögonöppnare när jag läste den. Man kan säga att den kom till mig i rätt tid. Det är också en bok jag kommer att ta med mig i framtiden och arbete med i terapiform då jag tror (vet) att vi alla lever i den där dramatriangeln och behöver ibland hjälp att ta oss ur den.

Största musikaliska upptäckten? 

Jag hittade Mares och har lyssnat sönder denna låten. Vet inte varför jag gillar den, men den fastnade i år.

Vad var din största framgång på jobbet 2018? 

Oj, det har hänt så mycket på samma gång. I företaget har jag fått flera föreläsningar och uppdrag utan att lyfta ett finger vilket varit helt fantastiskt (mer sånt tack), och på jobbet har jag äntligen fått gå i fler program vilket jag längtat efter sedan jag började i kriminalvården. Men detta året kom verkligen allt jag önskar samtidigt. Så jag kommer inom loppet på ett år vara utbildad i tre nya program samt utbilda  mig i debriefing vilket känns otroligt kul. Det kommer bli både kul och utmanande!

Största framgång på det privata planet? 

En ny vän <3

Största misstaget? 

Ångrar att jag slösat tid på både mentorskap och coaching. Inget fel på det som handlett mig eller försökt att hjälpa mig men jag tror inte att jag kan följa andras tankar eller råd. Jag måste jobba med min egen känsla annars jobbar jag inte alls. Det har jag verkligen lärt mig under det här året. Det känns surt att ha kastat väldigt mycket pengar i sjön. Men lärdomar kostar ju dom också.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Ingen aning faktiskt. Hösten har varit tung men tror att våren var bra. Såg nu att förra hösten också var tung så kanske är det ett mönster? Men eftersom jag hållit mig frisk så är jag jätte nöjd. Är verken utmattad, deprimerad eller har haft av överdrivet mycket ångest så jag måste nog säga att det varit väldigt bra.

Vad spenderade du mest pengar på? 

Hudkrämer…nästa år ska jag skärpa mig!

Något du önskade dig och fick? 

En bästis!

Något du önskade dig och inte fick? 

Nej, jag tror inte det. Eller ja, köpa min utbildning via företag var ju något jag inte fick. Det gjorde ont.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018?

Ingen aning, men ser att detta också är ett mönster så detta vill jag ändra på 2019, jag vill komma ihåg min födelsedag och göra den speciell! Detta året ska jag faktiskt göra något, vad som helst för att minnas dagen och göra den till något extra. Det kan vara allt från en ovanligt frukost eller till någon middag på kvällen. 2019:s födelsedag ska bli den första jag minns. Den ska jag komma ihåg! (önska mig lycka till då jag förmodligen kommer glömma av att planera ihop något och plötsligt är dagen där och allt är över igen. Precis som det brukar).

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Nej alltså jag har det bra och är nöjd med allt, men givetvis hade pengar tagit bort flera orosmoment så som min utbildning och händelser i företaget. Så en säck med pengar hade gjort mitt liv bättre, men jag är evigt tacksam för allt jag har.

Vad fick dig att må bra? 

Min nya vän Therese har varit en sådan stöttepelare under året. Att bara ha någon att prata högt med, även om det inte är om något speciellt gör skillnad. Kan idag inte förstå hur jag klarat mig utan henne. Varje meddelande får mig att le, oavsett vad det handlar om. Varje gång jag tittar på telefonen och ler säger barnen ”pratar du med Therese igen”.

Tack Therese <3

Vem saknade du? 

Har inte saknat någon. Har tur att ha alla nära och kära i livet. Men jag saknar en närmare och tätare kontakt med min familj. Önskar att jag kunde lära känna dem alla på djupet, och att vi får tid tillsammans, innan det inte finns tid kvar…

De bästa nya människorna du träffade?

Ja inte helt oväntat men självklart min nya bästis Therese.<3

Mest stolt över? 

Att jag tog tag i den där drömmen och skickade in min anmälan till steg-1 utbildningen. Fasen vad svårt och jobbigt det var. Men det känns så himla rätt även om jag har en massa uppförsbackar framför mig.

Högsta önskan just nu? 

Denna mening stod förra året under denna fråga:

”Att jag når upp mina mål vad gäller företaget så att jag kan påbörja min psykoterapeututbildning.”

Kan man säga check på den?!? Ja min högsta önskan nu är att klara utbildningen, att hitta rutiner så att jag kommer till och från Malmö samt hinner studera utan stress och press. Jag hoppas också att jag magiskt får in pengar så det räcker till hela utbildningen, till terapi, resor, böcker och allt som hör där till.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  

Jag ska ha kul. Jag ska släppa taget, följa glädje och flow. Jag ska skita i hur man bör eller ska göra och bara lösa saker på mitt eget sätt. Japp, så blir det bestämt!

Drömmar. Ska dom inte göra ont? Kanske hör det till själva drömmen att de ska skava, vara svåra att nå. Varför skulle det annars kallas för dröm? Att sträva efter den kanske inte ska vara en enkel resa, utan mer en kamp. Kanske hör det till saken att kavla upp ärmarna, finnas i tvivel men fortsätta gå?

Det är svårt att bestiga ett berg med händerna i fickorna, var en mening som fastnade i mig i veckan. Jag blev påmind om att det inte kommer att vara bekvämt, att jag kommer bli tvungen att kämpa och kanske få både skavsår och blåmärken.

Men när man står där på toppen av det där berget och beskådar utsikten, ja då är det värt det. Jag vet att man tittar ner och knappt kan komma ihåg hur livet där nedanför såg ut, för framför en nu ligger ett helt nytt.

Att sträva efter en dröm ger dig träningsvärk och bara för att det gör ont, känns jobbigt eller för att du möter motstånd, så ska du inte ge upp.

Jag är rädd.

Ja det är det som skaver i mig just nu. Jag längtar så mycket efter framtiden samtidigt som jag är rädd för den, rädd för allt jag inte kan kontrollera. Rädd för att inte se hela slutresultatet framför mig. Men det är klart att drömmen inte känns så bekväm längre när man kliver mitt i den. Dom där rosa molnen skymmer liksom din utsikt och du ser inte klart.

Det stora med drömmar är just längtan efter dem. Ofta ligger det vackra i det just där, och inte i verkligheten. Så kanske ska jag njuta ett tag till av drömmen, innan jag kliver in i den…

Jag tror verkligheten börjar landa i mig. Jag har gått igenom både ångest och glädje vilket gjort att det varit suddigt framför ögonen. Nu tror jag att jag ser mer klart, i vilket fall är det det jag intalar mig själv. Lugnet börjar lägga sig i magen, allt är ok. För jag står mitt framför en dröm, och kanske är det just där det stora testet ligger, för att se om man tar tag i drömmen eller springer där i från.

För många gånger skrämmer våra drömmar oss, för vissa personer så pass mycket att vi inte vill se dem, tänka på dem eller ta dem i vår hand även om vi blir erbjudna det.

Men jag är en drömfångare. Det spelar ingen roll hur mycket de skrämmer mig så ska jag fånga dem i min håv. För när du väl fångat en hittar du magiskt alltid en helt ny. Jag ska samla på drömmar, hänga dem på min vägg. Och på ålderns höst kan jag sitta där och titta på min vägg och säga att jag jagade dem alla, och fast att en eller annan dröm hann slinka förbi kommer väggen vara full av drömmar.

Såockså mitt liv.

Ville bjuda er på fina lucia bilder och säga några fina ord. Men eftersom jag varken träffat någon lucia eller fått höra någon skönsång får ni varken det ena eller det andra, istället bjuder jag er på bilder från helgens julbak och snackar skit.Små barnhänder. Kan vara det sötaste som finns (förutom plattnosade hundar). Känns overkligt att det snart är jul. En veckas arbete kvar sedan väntas två veckors ledighet. Så skönt! Har mycket att göra på jobbet och tänkte först hoppa över den där sista veckan semester men när en vän påtalar att hon ser trötthet som kommer allt oftare i mina ögon lyssnar jag, och tar ut den där ledigheten ändå.

Är så glad att ha en människa nära som ser mig och vågar säga vad hon ser. Trötthet och depression kommer ofta smygande och är man inte uppmärksam förvandlas det lätt till ett normaltillstånd utan att man märker det själv. Så ett tips till alla er som står någon med psykisk ohälsa nära: säg till vad det är ni ser. ”Jag ser att du varit, stressad, ångestfull, ledsen de senaste veckorna.” En sådan enkel mening kan få någon att stanna upp och ta hand om sig själv (och förhoppningsvis förhindra/förebygga en sjukskrivning). I helgen blir det mer julbak har jag bestämt. Ska också åka och testa på ljusakupunktur vilket ska bli spännande!

Efter helgen är det avslutning för min skrivgrupp på måndag och tisdag bär det av till borås för att handleda en arbetsgrupp. Resten av veckan är fullpackad med julavslutningar och jobbmöten. Tror bestämt det får bli en lussebulle om dagen för att mäkta med veckan.

Hoppas ni haft en fin lucia!

Superhjältar finns trots allt Bild: Pixabay

Varför finns det inte superhjältar på riktigt, frågar sonen när han ser hulken på tv:n. Dagen efter tillbringar vi på bokmässa då en person kommer fram och berättar om sin cancersjukdom. Både jag och dottern berörs av personen. Tittar på varandra med en tår i ögonen. Dagen efter ser jag att personen jag träffat börjat följa mig på instagram och jag berättar för dottern att hen arbetar med att samla in pengar till cancersjuka samtidigt som personen är sjuk själv.

Hon är tyst en stund. Sedan säger hon: superhjältar finns trots allt.

Och jag tänker att det är så, att alla dessa superhjältar finns ibland oss utan att få tidningsnotiser och uppmärksamhet. Personer utan superdräkt och cape. Personer som räddar liv, trots att de kanske inte ens får behålla sitt eget.

Dom går här mitt ibland oss utan att vi ser dem, kanske har du till och med en superhjälte nära dig? Och kanske är det dom som är de största hjältarna, dom osynliga, de där som ingen ser. Som drar mer än sitt strå till stacken utan att ens berätta det för andra. Superhjältar finns…trots allt.

Årets ledord

Varje år sätter jag ett ledord för mig själv, ett ord som absolut många gånger faller i glömska. Men som jag många gånger ändå trot sitter inpräntad i mig. För jag har någonstans i ryggmärgen följt dem, varje år.

2015 hade jag ledordet mod och oj vad modig jag var det året, det var utmattande och påfrestande och vid slutet av året kände jag inte alls längre för att vara modig. Jag hade gått så långt utanför min komfortzone att jag aldrig mer ville lämna den igen.

2016 hade jag ledordet närvarande. 2016 var året där jag blev deprimerad, utmattad och faktiskt sjukskriven för första gången i mitt liv, så nog var jag närvarande trots allt.

2017 hade jag ordet eftertänksam. Eftertänksamheten valde jag som ord för att jag kände att jag aldrig hamnade där jag hade planerat. Jag satte upp ett mål men hittade mig själv någon helt annanstans. Jag valde ordet för att jag ville fokusera på rätt sak. Jag vet inte om jag var direkt eftertänksam, men jag nådde i alla fall mitt mål.

2018 hade jag tillväxt som ledord. Och som vanligt när jag sätter ett ledord så kan jag efter ett år undra hur fan jag tänkte. Tillväxt? Jag har absolut gjort mer samarbeten och tagit mer kontakter än tidigare. Så absolut, tillväxt har skett både i mig som person, men också som företag. Men nu, så här i slutet på året känner jag inte alls någon lust att knyta kontakter och nätverka med andra, tvärtom vill jag stänga in mig och bara vara för mig själv. Men kanske blir det per automatik så när man följt sitt ledord, kanske ska man vara lite trött på det…

Jag vill skratta mer…

Så ett ledord för 2019…Ett ledord går inte att planera. Jag försöker att tänka ut något smart men det enda som kommer till mig är glädje. Jag har känt mig ganska ledsen det här året. Utan anledning egentligen. Bara någon form av ensamhetskänsla som levt i mig. Känner mig så jävla övergiven. Men den känslan får bli ett helt annat inlägg. *Fokus Jessica*. Nästa år vill jag känna glädje. Jag vill skratta mer. Jag är så jävla trött på att kämpa, sträva och vara duktig. Jag vill inte vara duktig. Jag vill ha roligt. Så nästa år ska bli glädjens år, det har jag ta mig fan bestämt. Så det så!

Vad har du för ledord kommande år?

Jag minns inte om jag berättat för er, dagarna går ju i ett. Men för några veckor sedan kontaktade skatteverket mig och bad om att få in min bokföring. En mardröm för alla företagare skulle jag tro. Jag funderade mycket över det då, eller ja, kunde ju inte låta bli eftersom jag knappt kunde tänka på annat, men funderade på vad det var jag egentligen var rädd för. Jag gör min bokföring själv med stöd av en redovisningskonsult som checkar av allt, och jag drar inte av några konstiga grejer eller omsätter några stora summor, men ändå. Rädslan tog överhanden trots att det inte fanns något att vara rädd för.

Så här i efterhand kan jag ändå se fördelarna med det som hände (så som man ofta kan med saker i efterhand), men just då ville jag bara att det skulle vara över. Det var som jag misstänkte inga stora bekymmer, jag skulle ta milersättning istället för att kontera mot ett bensinkvitto och börja använda traktamente när jag reser. Ingen fara på taket alltså. Men det som slog undan benen på mig var att jag inte få köpa min kommande utbildning på företaget. Poff, så ramlade jag omkull.

Alla som känner mig vet vilken dröm det är och vet hur jag har kämpat för att nå dit. I år har jag äntligen klarat mitt mål och jobbat ihop de 130 000 som behövs för att kunna gå utbildningen, jag har varit lyrisk.

Att inte kunna köpa den på företaget innebär att jag helt plötsligt inte alls har hela kursavgiften, knappt hälften skulle jag gissa på grund av skatter och moms.

Men det är ingen idé att bråka med myndigheter, självklart ifrågasatte jag och försökte leta fakta men fick till mig att inte göra det. Regler är regler och jag vill självklart följa dem, är glad i efterhand att jag inte redan betalat in kurs avgiften och nu istället stod med en skuld till skatteverket. Tackar stjärnorna för det!

Det som knäckte mig mest var att jag innan detta hände tänkte att jag skulle ”vila” de två kommande åren och ”bara” ägna mig åt mina studier och mitt heltidsjobb. Visst kan man ta en föreläsning eller ett uppdrag här och där men det hade varit skönt att inte behöva kämpa för att sälja biljetter, kurser, böcker osv. Den drömmen gick snabbt i kras kan man säga och kanske var det det som gjorde mest ont.

Jag har varit trött det senaste halvåret. Jag har aldrig ägnat så mycket tid till tv, familj och vänner som den senaste tiden. Bara tanken på att ”vila” några år har aldrig uppstått förut. Det är liksom ingen självklar tanke för mig. Det innebär att jag behöver det.

Men istället för att vila behöver jag nu verkligen tjäna pengar om jag inte snällt ska gå med mössan i hand till banken. Förutom kurskostnaden som ska in kostar både resa och logi till Malmö en gång i månaden. Det ska också handlas kurslitteratur för 7000:- och egen terapi. Japp ni förstår ångesten, känns inte helt lätt att få ihop allt.

Jag är trots allt glad att jag anmält mig och kommer gå utbildning. Det hade jag aldrig gjort om jag visste det jag vet idag. Så det finns nog en mening i allt. Försöker trösta mig med det i alla fall.

Jag har tillit till mig själv, jag VET att jag kan och kommer att lösa det. Men jag har bara inte lusten att göra det. Lusten att kämpa, nå höga mål är inte kvar längre. För jag har nått fram nu, nu vill jag landa, vila, utvecklas, stanna kvar. Är trött på att vara strävsam, att kräva för mycket av mig själv, jag vill inte…just nu.

Hoppas givetvis att ork, energi och nya tankar landar i mig nästa år men jag tror inte det. Fokus behövs lägga på utbildning och jobb nu så jag tror inte att jag räcker till mycket annat…även om jag nu måste.

Så här närmast behöver jag planera för hur jag enklast och mest ekonomiskt (och med minst ångest) tar mig från och till Malmö en gång i månaden, vart jag ska bo under dessa tillfällen och vad jag ska lägga krut på i företaget för att kunna ta ut en lön och betala min utbildning.

Jag ber därför till högre makter att jag likt detta året får föreläsningar/kursuppdrag och workshops till mig utan att behöva kämpa för det. Att jag hittar ett billigt tryggt boende som jag kan återkomma till varje månad och att sj:s tåg från sträckan Göteborg till Malmö nästa år aldrig kommer vara försenade.

Jag har haft huvudvärk i flera veckor. Kontoret är stökigt med papper och pärmar liggande över allt och häromveckan skällde jag ut en klient…för första gången i mitt liv.

Han förtjänade det, absolut. Men JAG gör inte sånt. Jag har så många gånger i mitt yrkesliv mött otrevliga och hotfulla människor och jag har ALDRIG någonsin höjt rösten.

Häromdagen insåg jag att mina kinder är sönderbitna inifrån. Konstigt tänkte jag, jag känner mig inte stressad. Det gör jag på riktigt inte, trots att belastningen just nu är hög. Men kroppen ljuger inte. Huvudet kan försöka lura i dig vad som helst men kroppen säger bara sanningen: du är stressad.

Jag blir sällan stressad av för mycket att göra eller högt tempo, utan mer bristen på kontroll, att inte få svar eller veta. Och det är mycket som hänger i luften just nu. Nästa år kommer min arbetsvardag se helt annorlunda ut än vad den gör idag. Och det där att inte kunna planera, styra själv kan slita mig itu. Att inte veta, är det VÄRSTA jag vet.

Ett rörigt kontor är ett första tecken på att det inte står rätt till, för är det rörigt utanför mig, ja då är det rörigt inuti mig. Så ja, egentligen kom det inte som en nyhet, men man vet själv aldrig vart bristningsgränsen går och ju mer man håller ihop, desto närmare förskjuts man den där gränsen.

Men när ”stressen” inte beror på egentlig stress utan mer att du inte får hop alla bitarna i ett pussel, ja då är det inte mycket att göra åt det.

Min diagnos gör att jag inte har förmåga att stanna upp, tänka och fundera på vart jag ska lägga nästa bit. Nej jag tar hellre fram sax och klister och sätter ihop allt med en gång. Det handlar aldrig om att jag inte vill vänta, för det vill jag, utan mer att jag inte kan vänta…utan att gå sönder.

Man försöker hålla ihop, spela vuxen. Fast att man inuti är ett gråtande barn som sliter sitt hår.

Med blodsmak i munnen biter jag ihop, går med ett steg i taget närmare det nya året och den där gränsen bristningsgränsen man bara inte vill falla över.

Jag vet att kontoret inte kommer bli städat förrän pusslet ligger klart framför mig och att käkarna inte slappnar av förrän jag återigen känner att jag har kontroll.

Jag tar på mig kostymen, det känns som att jag går på dagis men fått tillåtelsen att hälsa på i en vuxenvärld.

Jag håller hårt i min sax och mitt klister, försöker gömma det bakom min rygg så att ingen ser. När dom vuxna i tystnad planerar hur pusslet ska läggas står  jag och ler, då tar jag fram mina verktyg och klipper av dom svåraste kanterna utan att någon vet vad som sker, och när dom inte vet hur dom ska få ihop det, ja då limmar jag på ännu mer. Även om det inte är den bästa lösningen så är det den som bäst tillfredställelse ger.

För varje minut som går skulle jag önskar jag ha ränta, ja så illa känns det för någon som på riktigt avskyr att vänta…

insikter

Det känns som att jag står i ett vägval, fast att jag vet att det inte riktigt är sant. Men de kommande två åren kommer jag inte längre kunna följa mina impulser fritt, jag måste på riktigt välja vart jag lägger min energi. Under gårdagens hundpromenad tog jag mig en rejäl funderare. Det var jobbigt och gjorde ont. Jag ville egentligen prata med någon, behövde det, men gick runt i tystnad. I och med min nya utbildning kommer jag bygga företaget åt det håll jag vill arbeta, terapi, skrivande och samtal. Det är det jag brinner för. Och ibland när jag impulsivt hoppar in i något annat så får jag påminna mig om det. Vad det är…jag egentligen vill göra.

Som det där med att driva ett bokförlag, jag vet att det är det jag gör idag, men inte alls det jag VILL göra… i framtiden. Jag brinner inte för att läsa manus, kan inte tänka mig mycket som är tråkigare faktiskt. När jag får ett nytt manus i min inkorg tänker jag mer åhnej än åhjaaa. Jag inser att det jag brinner för inte är att korrekturläsa manus och skapa en bok, utan mer att sprida viktiga historier och förverkliga drömmar.

Kvisten jag nu står på kommer att krympa och klippas, den kommer fortfarande att vara en del av mitt träd men inte hela trädet för nu måste andra delar få växa. Jag kommer därför så som det känns just nu (och förmodligen de kommande två åren) inte ge ut någon mer manus (än de jag redan har på gång).

Detta för att kunna rikta in mig på skrivterapi, handledning och samtal. Ni som följer mig vet min brinnande kärlek till samtal, till människan och till förändring, och det är där jag vill vara, det är dit jag ska.

Kickarna jag får av att se en människa att utvecklas och växa är högre än min lön.

Jag gör det inte bara för att det får min klient att må bra, utan för att det får mig att må bra!

Förändringens tid är här. Något kommer till, något måste bort. Jag vet inte vad som finns framför mig och det känns lika mycket spännande som skrämmande. Min hjärna letar för fullt efter lösningar, svar och alternativ. Fast att jag egentligen inte vet något om mitt framtida liv. Men jag vet att det jag skapar idag måste passa ihop med det jag ska göra i morgon. Jag är trött på att äga ett träd med spretiga grenar, det gör mig dränerad, men det är som att jag inte kan klippa dem själv. Som om någon annan eller något annat måste kapa dem åt mig.

Med dagens insikt kapar jag dock en av mina grenar själv. Jag vet att det kommer att göra mig starkare, ge mig en möjlighet till att ta hand om det jag har. Jag ser aldrig ett avslut som ett misslyckande. Nej, med ett slut kommer alltid en ny början,  ett nytt kapitel som ska fyllas av innehåll. Jag vet idag inte hur innehållet kommer att se ut, men boken är inte slut än, trädet har inte växt klart. Det kommer alltid komma nya grenar, nya blommor och nya löv. Vissa saker kanske måste falla för att andra ska kunna växa ut. Insikter. <3

Känns som om livet flyger förbi och att jag missat att uppdatera er. Men här kommer en lista (och bildbevis) på *hänt extra* så att ni hänger med i svängarna. Ibland går livet utanför komfortzonen, och ibland är man långt innanför <3

1.Första snön har kommit (och försvunnit)

2.Jag har stått på julmarknad i Svenshögen och blivit fylld av kärlek och intima samtal

3.Jag har julpyntat hemmet i (oplanerad) julutstyrsel

4.Jag har fått nya vänner

5.Fått uppleva det vackra synen av att himmel och hav går ihop

6.Stått på bokmässan i Linköping

7.Frusit i hemmet och tänt vinterns första brasa

8.Promenerat i både sol och mörker

9. Låst toalettdörren, tänt levande ljus satte på klassisk musik och haft hemma spa.

Efter dessa stora utsvävningar hoppas jag att livet puffar på som vanligt [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]