Allmänt

Häromdagen åkte vi till köpcentrat efter jobbet för att handla skor åt sonen. Jag var trött, ville hem och var tvungen att även handla mat efter skoköpet. Självklart blir sonen kissnödig, törstig och upptaget av massa andra saker som händer runt honom än just skor. Stressad ber jag honom att skynda sig. Han tar god tid på sig och säger: du behöver inte stressa mamma, världen är full av tid.

Ibland önskar jag att man kunde få åka tillbaka till de där oskyldiga åren, då man obekymrat levde i nuet och ansåg att tid var något det fanns gott om. Hans ord fick mig ändå att varva ner. För varför var jag stressad egentligen, det fanns ju tid. Det vara ju bara det att jag ville befinna mig på en annan plats än där jag just var [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

I morgon startar mindfulnessutmaningen. Jag har startat en grupp på Facebook där vi kan stötta varandra, få tips och råd. Vill du vara med finns vi här. Givetvis får du vara med på utmaningen även om du inte har Facebook! Min tanke är att vi under två veckor ska ge oss själva 5 min för att lyssna/räkna våra andetag. Det är ett väldigt litet steg som alla skulle kunna ta, men det är i rätt riktning.

Sen är dessa 5 minuter inte lätta. Tro mig, trots att jag har övat så mycket som jag har gjort så tar det bara några sekunder in i räkningen innan jag tappar bort mig och tänker på något annat. Men jag dömer inte mig själv för det utan försöker föra tillbaka tanken till andningen igen, igen och igen.

En annan grej med mindfulness är också att stanna upp och lyssna på sina tankar, vad är det dom säger egentligen, vad är det för tankar jag tänker mest? Inte helt oväntat handlar mina tankar mest om framtiden. Jag vill fram…kanske lite för fort.

Mindfulness blir som en liten bromskloss. Likt ett barn springer jag vilt framåt och så kommer mindfulnessen och bromsar mig genom att hålla emot lite lätt bak i tröjan. Kanske därför jag alltid har varit emot det. JAG HATAR BROMSKLOSSAR, jag riktigt AVSKYR när saker går långsamt. Inget kan störa mig mer!

Men istället för att hata det har jag nu vänt på problemet och ser det nu som en utmaning, det är något jag bara ska klara! Idag triggar det mig mer än någonsin, envis som man är så ska jag lyckas.

Så här går utmaningen till:

Vecka 1:Räkna varje in/utandning upp till 10 i 5 min.
Vecka 2:Räkna varje in/utandning upp till 10 i 5 min.
Vecka 3: Räkna varje inandning upp till 10 i 5 min.
Vecka 4: Räkna varje inandning upp till 10 i 5 min.
Vecka 5:Räkna varje utandning upp till 10 i 5 min.
Vecka 6:Räkna varje utandning upp till 10 i 5 min.
Vecka 7: Räkna inte alls utan sitt i 5 min.
Vecka 8: Räkna inte alls utan sitt i 5 min.

Antar du utmaningen?

Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tror att mindfulness har hjälpt mig. Självklart inte helt och fullt, men jag känner absolut ett annat lugn och när jag mår som sämst sätter jag mig på automatik och djupandas. Enligt mitt program har jag totalt tränat 112 sessioner och sammanlagt 18 timmar, och det är inte dåligt för att vara en person som har haft svårt att sitta still i 10 min.

Jag har gått från att känna mig rastlös, arg, uttråkad av övningarna till att nu längta efter dem, och jag önskar verkligen er andra den upplevelsen! Ändå är jag inte där än, jag är inte på den platsen där jag kan känna att tanken är tom och bli energifylld av övningen. Nej tvärtom. Tankarna svischar förbi i en superfart och jag blir ofta väldigt trött och sömnig av övningarna (därför gör jag den ofta på kvällen). Men jag känner ändå att den har givit mig någonting, något så mycket bättre.

Idag tycker jag att jag på ett bättre sätt kan skilja på mig själv och mina tankar. Jag kan lättare stanna upp och säga till mig själv att ja, där kom den tanken igen, men det är bara en tanke, inte en sanning. Jag behöver inte mota bort mina känslor på samma sätt utan kan acceptera dem.

Jag är fortfarande ingen expert på mindfulness, men kan jag komma så här långt så kan alla. Jag har därför startat en 8:veckor lång mindfulnessutmaning som du kan följa här. Gå gärna med i gruppen så att vi kan peppa och stötta varandra. För visst har väl du 5 min om dagen att bara ägna åt dig själv?

Om inte så är det ännu viktigare för dig att försöka få den tiden! Sätt klockan 5 min tidigare på morgonen, eller gå och lägg dig 5 minuter tidigare på kvällen. Jag är helt säker på att du kan få in det i ditt liv. Förändringen börjar på Måndag. Häng med!

Jag lyssnar väldigt mycket på podcaster och radio. Jag märker direkt vilka som fungerar eller inte för mig då jag snabbt tappar koncentrationen och inte kan lyssna klart. Helt klart är det att jag föredrar fakta/levnadshistorier framför fiktion. När två personer sitter och pratar och ska vara roliga tappar jag genast intresset eller blir bara irriterad.

Mina favoritpoddar  just nu är sinnesjukt och Kropp och själ P1. Vill även tipsa om två sommarprat som jag nyss lyssnat på. Dels Joanna Halvardsson som berättar om att leva med Aspergers syndrom. Hennes semesterprat finner ni här. Sedan Underbara ADHD:s grundare som berättar om sin uppväxt med ADHD. Den finner ni här.

Vad lyssnar du på?

Usch, den där frånvaron av solen gör mig galen. Tror aldrig jag varit så besviken på en sommar. Men än finns det tid kvar och jag hoppas för allt i världen att solen och värmen kommer tillbaka innan löven börjar falla. Annars kommer hösten att bli tung för många. Jag försöker tänka positivt, fånga varje solstråle med mitt ansikte och njuta av att slippa tunga vinterkläder på, men ändå….

Det finns ändå en stor tung saknad i mig och det gör ont. Jag känner mig ensam, lämnad, lurad. Snuvad på konfekten. Sommaren som aldrig kom…

Tur är väl att växterna inte ger upp, att de fortfarande slår ut i blom, behåller sin doft, och fortsätter lysa upp dessa veckor som mestadels bestått av regn och mörker.

Jag tänker på dig ibland fast att jag försöker låta bli.

Jag säger till mig själv att det inte är mitt ansvar att göra dig fri.

Jag saknar dig ibland, fast att det har gått år.

Kan fortfarande minnas ditt skratt, som om det vore igår.

Jag tänker på hur vårt liv kunde ha varit eller hur det fortfarande kan bli.

Ändå fortsätter framtiden, utan dig där i.

I många år var min största rädsla att du skulle dö.

Nu är min största fasa att inte få säga adjö.

Att inte få möta dina ögon igen, aldrig mer höra din röst.

Att du själv valt det livet är ingen tröst.

Du vet det förmodligen inte, men jag tänker på dig än.

Kan aldrig sluta hoppas, att du en dag kommer hem.

Min dörr står alltid öppen, nyckeln har du kvar.

Du är välkommen tillbaka, den du en gång var.

Jag har en hel lista med böcker som jag måste vill läsa. Den där listan kan stressa mig, för som med alla andra listor vill man ju kunna se att den minskar. Men när jag läst en bok så hittar jag oftast två  nya att lägga till, så ja, den kommer nog aldrig ta slut, och det är väl egentligen inte heller meningen med en läslista. Jag har börjat acceptera det. Lite besviken är jag dock över att så få böcker finns som e-böcker. Det är så himla lätt att låna hem e-böcker genom biblioteket. Slippa ha massa böcker liggande och behöver inte heller komma ihåg vilka dagar som böckerna ska återlämnas. Så det är ett tips. E-böcker!

Här är två av dem som i alla fall finns som e-bok. Åsa Nilsonnes bok läste jag ut i helgen och vill verkligen rekommendera. Lättläst, intressant och viktig. I alla fall för en sådan som mig….som hela tiden befinner sig i framtiden.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig läser jag just nu. Jag har läst den förut men minns inte så mycket och kände för att läsa den igen. Det är nackdelen med att läsa snabbt och slarvigt som jag gör, allt går inte in. Men många böcker hinner jag i alla fall plöja igenom  :Approve:

Ja, så acceptans och medveten närvaro är det jag jobbar på just nu, försöker att få bort några krav och en del måsten, sänka ribban och sakta ner tempot.

25-åriga Amanda Westin mailade mig för någon dag sedan och berättade om att hon hade startat en förening där hon vill stötta personer med autism till ett friare liv. Amanda har själv autism och fick sin diagnos för tio år sedan. Syftet med föreningen är att kunna hjälpa människor med autism genom att bidra ekonomiskt till deras läkarkostnader, mediciner eller aktiviteter som de annars kanske skulle ha svårt att ha råd med. Ett jättefint initiativ tycker jag!

Bland annat kan man hos dem köpa frihetsfjärilen eller stötta dem genom att lämna ett bidrag. Deras hemsida finner du här, och Facebook sida här. En självklar sak att stötta tycker jag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Det viktigaste i livet går inte att mäta i pengar!

För någon vecka sedan fick jag ett samtal från en säljare. Han trodde på mig och mitt företag och ville tillsammans med mig skapa en produkt som jag sedan skulle sälja vidare och tjäna (enligt honom) en hel del pengar på. Jag blev smickrad till en börja, men sedan skar det sig…ganska snabbt.

Han ville att vi tillsammans skulle nå ut till den stora massan, till företagen, organisationerna -där pengarna finns. Och inte till den enskilda individen -som behöver den. Han förutsatte att jag drev mitt företag för att tjäna pengar, nå berömmelse eller för att framstå som någon form av expert. Men han har fel. Jag har inget emot något av det, men jag driver mitt företag i första hand för att hjälpa.

Dina böcker sa han, de är ju helt meningslösa om du inte kan nå ut till den stora massa, om de inte säljer. Det är bara slöseri hävdade han. Men återigen vill jag säga att han har fel. Mina böcker har inte skapats för att uppnå rikedom eller för att bli bästsäljare -hade jag haft det som mål hade jag skrivit en helt annan form av bok. Mina böcker (båda två) är skrivna just för att stödja, om så bara en endaste människa.

Vårt samtal avslutades inte som det började, och jag tror att vi båda var besvikna, vi var på två helt olika sidor av verkligheten. Du jobbar helt i onödan menade han, de som behöver din tjänst kommer aldrig att ha råd att betala dig. Du måste byta målgrupp.

Eller så är det helt tvärtom tänker jag. Att det är här jag borde stanna kvar, att det är just här jag borde hjälpa till. I mitt jobb är inte pengarna det viktigaste, utan tillfredsställelsen jag får av att utföra det.

Jag vet inte om du läser det här, eller om du ens minns mig. Men jag var en av dem som bara satt av min tid. Där skolåren passerade förbi utan att betyda eller beröra mig nämnvärt. Jag var en av dem som tilläts komma undan, som aldrig förstod, och som inte vågade fråga.

Jag var en av dom som fysiskt fanns på plats, men som samtidigt befann mig mil bort. Jag levde i en annan värld och hade vant mig vid det. För mig fanns det inget annat sätt.

Jag minns inte vad du gjorde för att väcka mig ur min dvala, jag minns bara att du är anledningen till att jag vaknade upp.

Jag minns att du inte var en av dem som lät mig sväva förbi, som lät mig färdas i långsammasland. Du var inte en av dem som lämnade min låga självkänsla i fred, som tyckte att det var lättast att fortsätta ignorera, låta mig gå förbi.

Nej, du var den som lyfte min styrka så högt att jag inte längre kunde se mina svagheter, den som gjorde att mina misslyckanden minskade och inte längre fick den största platsen i mitt liv. Du var den som gav mig högsta betyg, som för första gången i mitt liv fick mig att lyckas med någonting. Det var inte pappret i handen som var viktigt eller bokstäverna på det, utan vetskapen om att jag också kan.

På en termin fick du mig att växa flera centimeter. Du suddande ut stämpeln i min panna, klädde av mig mitt försvar och pekade ut riktningen. Du visade mig att det fanns andra vägar än den snåriga stig jag trodde jag var ämnad att gå. Jag tror aldrig att du i ord försökte att lyfta mig eller på något sätt hade en avsikt att få mig på ett bättre spår. Ändå var det just det du gjorde. Du är förmodligen inte medveten om att jag fick högsta betyg i alla ämnen efter det. Att jag i stället för att dricka alkohol och hänga med kompisarna satt resten av skoltiden med näsan i boken. Och att jag lyckades, lyckades hela vägen.

Jag minns inte ditt ansikte, inte heller ditt namn, men jag minns att du var den första personen som behandlade mig annorlunda. Som såg mig, och jag vill bara säga tack!

Tack för att du lyfte mig. Tack för att du knackade hål på mitt skal, och tack för att du vågade gå utanför mallen. Tack för att du såg den lilla flickan som inte hittat sin plats, och tack för att du trodde att jag kunde bättre. Tack för att du tog dig tid, för att du fanns där och för att du visade ditt intresse.

Tack, för att du förändrade min framtid!