Allmänt

”De som behöver lära sig stresshantering är de som inte har tid”.

Jag är har varit en av de där personerna som inte haft tid att varva ner, som stört mig så  på allt som går/är långsammare än jag själv (vilket är mycket). Ta rulltrappor till exempel, varför står folk still i dem? Varför kan folk inte gå uppåt även om trappan rullar? För några år sedan kunde en sådan rulltrappshändelse få mig att vilja slita mitt hår, knuffa undan personen framför och ta mig förbi. Men det gjorde jag oftast givetvis inte.

Jag hade en hund en gång, som gick så långsamt att det hann bli ”rödgubbe” innan jag hann över. Jag grät i ren frustration och när min psykolog sa till mig att jag kanske behövde en bromskloss hade jag velat slå henne med något hårt, i ansiktet (vilket jag givetvis heller inte gjorde).

Men nu när jag tittar tillbaka i mitt liv så kan jag se att jag faktiskt börja sakta ner farten (tro det eller ej). Istället för att som tidigare fundera på hur jag ska hinna med så mycket som möjligt på kortaste möjligaste tid funderar jag nu istället på hur jag ska orka hela vägen. Kommer jag hålla denna resan?

Förr hade jag djupare dippar, dagar av orkeslöshet, tårar och ångest. Nu (de senaste månaderna) är groparna inte lika djupa. Även om det är jobbigt att snubbla i dem, kan jag liksom se över kanten.

Så vad har hänt?

Förutom att jag faktiskt har övat mig på stresshantering (mindfulness), så tror jag att jag inte pressar mig lika hårt längre, jag ställer inte lika höga krav, saktar ner och låter saker ta tid. Framför allt är jag inte lika rädd för misslyckanden längre. Det är okej att göra en dålig föreläsning, eller skriva ett dåligt inlägg. De representerar inte hela mig, betyder inte att jag är dålig, utan talar mer för att jag hade en dålig dag.

Jag måste inte ha en bok på gång och jag vill inte ha schemat späckat. Nej vill man vara fri, måste man ha luft under vingarna och tid i schemat för att kunna ta sig en tur.

Jag vill alltid ha en plan, ett mål, något att uppnå, och lyckas med. I år vet jag att min plan kraschar, men det känns ok. Istället kanske årets lärdom är just det här. Att när prestationen faller, när jag inte når målet, så är jag ok. Ändå!

Jag har känt mig kymig i någon vecka nu. Men i söndags då kom den. Liksom exploderade inom mig. Förkylningen. Jag är ju inte den personen som är sjuk (läs inte tillåter sig själv att vara sjuk). Nej som det mesta i mitt liv är det som en utmaningen eller ett hinder att ta sig över. Ligga och vänta tills man mår bättre hur gör man det??? Nej, det är bara att köra på. (och nej det är inget sätt jag tycker att andra ska göra eller som jag är stolt över. Men jag har stora svårigheter med att slappna av, även när jag inte mår bra).

På onsdagen (idag) väntade en utbildning som jag bara ville gå, så jag kunde inte ens vara sjuk. Det fanns ingen tid eller plats för det. Jag kommer vara frisk på Onsdag övertalade jag min man. Han vet likaväl som jag att så inte kommer att vara fallet, han vet också att det är hopplöst att ge sig in i diskussionen, att jag i slutändan ändå alltid gör som jag vill. Men han dyker in i debatten ändå.

Du förstår väl att du inte kan åka på en tvådagars yogautbildning, när du är sjuk? För det första ska man inte åka på utbildning när man är sjuk. För det andra ska man inte träna yoga i åtta timmar, två dagar i rad när man är sjuk, du fattar väl det, säger han med en något för hög röst.

Jag förstår, och jag hör vad du säger. Jag vill bara inte lyssna, säger jag som en trotsig tonåring. Jag behöver den här utbildningen, jag vill ha den. Jag behöver meditation, jag behöver lära mig och andas, det här är bra för mig, är det något jag behöver så är det det här. Det handlar inte bara om två dagar, det handlar om hela min framtid. Jag såg att han inte var övertygad. Själv var jag helt förblindad av tanken.

Vi var inte överens när jag på Tisdagen gick till jobbet som vanligt, eller på den fyra timmars långa tågresan mot mitt mål.

Nu sitter jag med solen i ögonen på Kriminalvårdens personalhotell i Norrköping, klockan är sju på morgonen. Lite försent inser jag att jag hade den första lektionen framför mig. Hemma på min soffa i Vänersborg. Det gör lite ont i mig att säga att han hade rätt. Att det inte finns en utbildning i världen som kan lugna ner mig om jag inte lär mig att lyssna på min kropp, istället för min hjärna.

[wp-svg-icons icon=”pushpin” wrap=”i”] Lektion 1: Underkänd

För några år sedan körde jag en klient till sjukhuset, och som några av er kanske vet så sker ibland de bästa samtalen utanför samtalsrummet, som vid det här tillfället, i bilen. Han berättade om sin flickvän som hade problem med alkoholen. Han var arg och irriterad på henne för han visste exakt vad som pågick. Hon hade ångest, som hon dövade med alkohol. Problemet hade pågått så länge att hon nu var beroende. Det gick inte en dag utan att hon drack. Han pratade om henne som svag och feg. Som tog den enkla vägen ut, att döva det som gjorde ont.

Har du ångest, frågade jag.

Nej, svarade han.

Aldrig?

Han var tyst en stund. Nej jag tror inte det, svarar han.

Vad händer när du inte jobbar?

Jag vet inte, jag gör ju saker hela tiden, säger han aningen förvirrad.

Ja, precis. Men om du vid något tillfälle inte skulle få hålla igång så som du gör. Hur mår du då?

Dåligt..

Dåligt? Vad är det du känner?

Han är tyst en stund. Är det ångest, säger han och tittar frågande på mig.

Det vet inte jag, är det det?

Ja, kanske, säger han med en uppgiven suck.

Precis, vi har alla olika sätt att fly från våra tankar. Din flickvän valde alkoholen, du väljer arbete, andra väljer mat eller träning. Det kan vara lika svårt för henne att sluta dricka som för dig att ständigt vara aktiv. Vad tror du om det?

Jag har aldrig tänkt på det på det sättet….

Jag vet inte vad som hände sedan, om hon eller han någonsin kom till ro. Men jag vet att många av mina klienter har just det problemet. De vill inte vara själva med sina tankar. Och det finns tusentals både bra och dåliga sätt att jaga i väg dem på. Vissa vill inte vara ensamma utan har ständigt folk omkring sig, andra jobbar dygnets alla timmar, och en tredje dövar dem genom mat, dryck eller träning. Jag känner många gånger att anledningen till att jag jagar bort mina tankar är för att jag vill ha tystnad, lugn och ro inom mig, om så bara för en stund.

För mig har mindfulness nu blivit ett sätt att stanna upp och titta närmare på mina tankar. Ett sätt att hålla koll på mig själv, att se till att jag inte väljer flyktbeteendet. Gör jag det här för att jag vill, för att det tar mig någonstans eller för att jag inte vågar stå still, brukar jag fråga mig själv. Det är liksom lättare att springa ifrån smärtan, än att stå kvar.

Jag kan avundas ”optimister”. Ni vet personer som alltid går med ett leende på läpparna och glada tankar i huvudet. De tror de bästa om både sig själv och sin omgivning och tar liksom allt med en klackspark. En annan ser katastroferna runt hörnet och tänker alltid utifrån ”värsta fall scenarion”. Visserligen kan jag ibland tycka att de är lite naiva, men ändå avundas jag deras lätta sinne. Man måste må så mycket bättre brukar jag tänka, eller i alla fall ser det så ut.

Jag kommer nog aldrig kunna bli sådan hur mycket jag än försöker, men att kunna vända sina tankar om så bara för en dag skulle man nog kunna lyckas med. Så varför inte införa en ”Happyday” i veckan. Där du bara får tänka positivt. Så fort en negativ tanke kommer får du slå den på fingrarna. Försök att se det ljusa i dagen och det som händer runt dig. Börja dagen med att fundera på vad du längtar efter (som kommer komma under dagen)  :Thinking:

För mig skulle det bli frukost. Det första jag längtar efter när jag vaknar är att få äta i lugn och ro. Min varma kopp te i tystnad. Efter det gillar jag tystnaden på mitt kontor. Få läsa/svara på mail, planera inför kommande lektioner eller liknande. Är det sol längtar jag till lunch för att få lapa solstrålar. Jag brukar längta hem till soffan, till min dator. Tills jag får sitta här och bara skriva ner mina tankar. Det bästa jag vet. Jag brukar längta efter mina hundar, en härlig promenad, min hand i en mjuk päls, eller mina läppar på en kall nos. Jag ser fram emot att krama min man, ha pusskrig med mina barn och timmarna när de har lagt sig där jag får göra precis vad jag vill  :Happy-Grin:

När man tänker efter finns det ganska mycket som du under en dag vill göra, ser fram emot eller längtar efter. Kan man försöka att bara fokusera på de stunderna istället för tiden där emellan?

Jag kommer försöka att skapa en Happyday i veckan och kommer lägga ut mina ”happyday bilder” på Instagram under taggen #happyday. Jag vore jätteglad om även du ville dela med dig av dina. Du finner mig under namnet nestorforlag, glöm inte att tagga dina bilder så att jag kan hitta dig  :iPhone:

Ha en trevlig helg (och en happyday)!  :Heart: