Allmänt

Lördag idag och jag klappar mig själv lite på axeln. Alla transkriberingar inför min uppsats är klara och veckan som har gått har istället ägnats åt metod och teori. Jag ska försöka sänka tempot lite kommande månad och försöka att endast ge uppsatsen 1-2 kvällar i veckan. Jag skulle verkligen önska att jag kunde jobba lite varje kväll, säg en timme eller så. Men för mig går det inte. Har jag väl börjat har jag svårt och sluta, jag går liksom ”all in” och kan inte tänka på något annat. Jag sover dåligt, vaknar tidigt och längtar bara till att sätta näsan i en av mina tråkiga metodikböcker. Och allt det där skulle väl vara ok om man inte mådde dåligt av det, men jag känner själv hur uppvarvad jag blir och någon dag därefter helt utmattad, lamslagen. Eftersom jag inte har någon som kan sätta gränser för mig måste jag väl försöka göra det själv. Sen gäller det att hålla de där gränserna också eftersom man inte har någon som kontrollerar en. Kanske borde införa en stämpelklocka hemma också, som skickade ett meddelande till min man så fort jag jobbat för mycket.

Nej nu nalkas snart December och jag vill inte vara uppslukad av jobb, utmattad eller sönderstressad. Jag vill vara närvarande och ledig. Tillbringa tiden med dem jag älskar.

Ibland känner man sig som fläcken på byxan, skavet i skon. Den som bara är till besvär.

Ibland känns det som att man hamnat i fel sammanhang. Den som aldrig passar aldrig in.

Ibland känner man sig som den udda pusselbiten, dit tvingad, tilltryckt, som bara ska sättas på plats.

Ibland känner man att man är den enda i en hel folkmassa som sticker ut, som om man var skapt i fel form.

Ibland önskar man att man vore som alla andra.

Ibland är man stolt och glad över att bara vara sig själv!

Jag vill laga dig. Du vet det, jag vet det. Jag vill ge dig varje pusselbit du saknar, täcka varje tomt hål inom dig och lappa ihop dig med nål och tråd om det är det som skulle behövas. Jag ser det i dina ögon. Vaksamhet, sårbarheten, rädslan. Du sträcker motvilligt ut din hand. Jag följer dig ett tag, får komma in i ditt liv, gå vid din sida.  Jag skulle vill ge dig ett frö, lägga det i din ryggsäck, för dig att ta med på din resa. När du är redo kan du lägga det nära ditt hjärta, låta det gro, växa. När den är tillräckligt stor är jag säker på att du per automatik kommer att söka efter vatten och näring, allt för att din lilla planta ska få överleva. Men jag planterar mina frön ett efter ett utan att du vet om det. För du har tron att de skulle vara för tunga för dig att bära, fast vad du inte vet är att det är tvärtom.

Vi sitter mitt emot varandra. Mina ord smeker din kind. Att få segla in i ditt liv är ett äventyr och jag är så glad att få vara med även om det mer liknar ett stormande hav än en solsemester. När du lämnar mig är jag ibland fylld av glädje, förväntan, ibland av hopplöshet.

Vi skiljs åt och förhoppningsvis är du lite starkare när du lämnar mig än du var när du kom. Jag hoppas att jag lämnat några spår, täckt igen ett litet tomrum eller i alla fall efterlämnat någon liten form av värme i ditt liv som annars är strävt och kallt. Det är inte min resa, ändå känns det som om jag fått en fribiljett.

Du vet förmodligen inte om att jag är tacksam, tacksam för att få ha varit med. Tacksam för din tillit, för din ärlighet, för din verklighet . Tacksam för att du gör mig starkare, klokare och mänskligare. Du visar mig en annan verkligehet, en värld som är lika svår att leva i som den är att ta sig ifrån.

Jag vill laga dig, rädda dig, lyfta dig ur skiten och visa dig en bättre värld. Men jag fortsätter att så, kasta mina frön….och hoppas på att du en dag kommer att gro, växa, blomma [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Om du tappar bort dina 3-6 lypsyl som ligger utspridda över huset så har du ett par extra i väskan!

Igår var barnen ute och hallowenbusade och knackade dörr. De samlade på sig en massa godis trots att de var sex barn. Glädjen gick inte att missta. Lyckotjut och skratt. Vi gick hem med fulla hinkar och lyckliga barn. Jag tror att jag likt barnen somnade med en känsla av värme i magen.

Idag steg jag upp innan barnen, klockan hade inte hunnit slå sex. Bara för att i tystnad få sätta mig här , pussa hundnosar och dricka varmt te.

Sedan blev det pappers arbete, bokföringen som skall in och efter det blir det timmar med hörlurar över öronen för att transkribera till min uppsats. Morgonen när den är som bäst [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Sen väntar simskolan. Dottern som är rädd för vatten har lärt sig dyka fem meter och sonen har nu lärt sig simma utan dyna. Sedan blir det soffhäng med dom bästa och i morgon väntar en ny spännande dag [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

 Vilken fullspäckad vecka. Känns som att nu är första stunden jag sitter ner och kan andas ut. Veckan har inneburit utbildningar, föreläsningar, långa tågresor och intro på ”nygammalt” jobb så jag hoppas verkligen att helgen går i ett långsamt tempo så att jag hinner återhämta mig helt. Önskar mig en god sömn, solsken, glada barn och långa promenader med hundarna.

Önskar er en trevlig helg!

Igår var jag oplanerat hemma med barnen då skola och fritids var stängt, och som vanligt när saker inte blir som jag tänkt mig blir jag stressad. Det spelade ingen roll att det var solsken och jag hade en helt oplanerad förmiddag att njuta av så kände jag mig uppjagad. Känslan av att ha tappat kontrollen liksom förföljde mig genom hela dagen. Dottern frågade om jag var stressad och sedan hörde jag barnen sitta och tissla och tassla en stund. Sedan blev det tyst.

Som alla med barn vet så anar man oråd så fort tystnaden infinner sig, vad är nu på gång? Jag hinner inte fundera länge på saken innan dottern ropar ner mig i sitt rum. Där har barnen nu anordnat ett spa för sin stressade mamma. Jag lägger mig på sängen med en kudde under huvudet och en under fötterna. Hon ber mig att blunda och sonen sätter på popmusik och börjar massera mina fötter. Då gurkan tydligen var slut får jag ostskivor på ögonen och tomat i pannan samtidigt som hon smeker mitt ansikte med alldeles för blött toalettpapper.

Jag vet inte om jag blev något vidare avslappnad då jag hade svårt att hålla mig för skratt, och fick efter en stund avbryta det fina spat då osten börjat svida i mina ögon. Eftersom jag är en synnerligen stressad person har jag nu insett vikten av att alltid har gurka hemma. Jag misstänker att ost varken är bra för hud eller ögon och har nu även fått erfara att det lämnar en obehaglig doft efter sig  :Tounge-Out:

Det händer saker som inte får hända. Idag var en sådan dag. En sådan dag när livet återigen stannar upp. En sådan dag där sorgen faller över en. En sådan dag där man knappt kan andas. Vad hemskt, säger arbetskamraterna. Så sorgligt, uttrycker en annan. Allting runt mig går i slow motion, för mina tankar sitter fast klibbade i mörker. Kaffekopparna klirrar, skrattet sorlar och jag hör inte mina egna tankar på grund av allt brus. Deras liv fortsätter, men mitt har just stannat upp.

Det är varken sorgligt eller hemskt. För mig är det är så mycket mer! Jag kan inte i ord beskriva smärtan, fast att den inte ens är min.

Jag kan inte förstå att din värld går vidare, när min är lamslagen av förtvivlan. Världens bekymmer ligger på mina axlar och jag kan inte skratta. I bilen på väg hem ser jag en grävling ligga i diket. Det får mig att vilja bromsa in, skrika, INTE ETT LIV TILL!! Medans andra kör den förbi….

I morse vaknade jag full av energi, nu är jag utdränerad av sorger som inte är mina att bära.

Jag önskar att jag vore stålmannen. Jag önskar att jag kunde rädda liv. Jag önskar att jag kunde förutspå framtidens katastrofer och förhindra dem. Men jag är inte stålmannen. Jag är en 30-årig småbarnsmamma med alldeles för stora känslor i min kropp. Jag är personen som plågas av andras sorger, och lider av andras smärta. Jag är personen som vill rädda världen, men som inte ens kan trösta sig själv.