Jag skulle ha svårt för att jobba i ett öppet kontorslandskap. Varje ljud, samtal, hostning, harkling skulle störa mig, få mig ofokuserad och göra att jag var tvungen att börja om. Vissa ljud/händelser hade kanske lockat mig, intresserat mig mer än min egen arbetsuppgift och därför slitit mig bort från min datorskärm. Kanske hade jag blivit mer intresserad av ditt samtal, ditt problem, kanske hade jag ofokuserat sprungit runt där på kontoret och velat hjälpa, prata med alla. Eller kanske hade jag som i skolan bara flytt bort i min egen drömvärld, där du och resten av omgivningen inte kunnat nå mig,
På fikarasten, lunchen skulle jag ha svårt att vila upp mig, slappna av och samla styrka till eftermiddagen, när 30 stycken andra delar rum med mig. Jag skulle ha svårt att fokusera på ett enda samtal. För mig blir det ett enda stort brus, en dimma av människor som rör sig fram och tillbaka i rummet samtidigt som kniv och gaffel skär mot tallriken. Jag skulle känna att min luft var begränsad, att jag när som helst skulle kunna explodera om alla intryck tillslut inte lämnade mig i fred.
Nu jobbar jag tack och lov inte i ett kontorslandskap, och i mitt lilla lunchrum sitter vi max 4 personer vilket är alldeles lagom för mig att hantera. Men livet ovan är många barns vardag, och har också varit min. Varje dag är för många barn en kamp. Jag hade ont i huvudet och magen, varje dag. När skolan äntligen var över var jag helt slut av alla intryck och ville bara vara för mig själv, återhämta mig. I motsats till mig finns det barn som exploderar av alla intryck medan mitt inre bara lade av. Fastnade i en grå massa av ångest och nedstämdhet.
Hade någon satt mig i den där miljön idag igen, hade det hänt samma sak. Mitt inre stretar emot och tillslut går jag sönder. Fast att vi människor är så olika förväntar vi oss att alla ska klara samma sak. Feltolkningen blir ofta att det är eleven som är problemet fast att det är tvärtom.
Länge trodde jag faktiskt att det var mig det var fel på, för jag klarade inte av det, passade inte in. Betygen rasade lika snabbt som jag själv. Det var först i tonåren när en lärare lät mig jobba själv som betygen växte, och därefter växte också jag. Hon fick mig att för första gången tro på mig själv, att jag faktiskt också kunde, att jag var lika bra som alla andra.
Kräver vi mer av våra barn än vad vi gör av oss vuxna? Vilka vuxna hade velat spendera mer än åtta timmar i skolmiljö? Hur hade du mått när du kom hem efter en sådan dag? Vi måste påminna oss om att vi alla (såväl barn som vuxna) är olika, och att alla barn har rätten att få växa. Det ska finnas samma möjligheter trots olika svårigheter. Vi måste sluta tro att det är eleven som är problemet, för den känslan sätter sig också i barnet och förmörkar dess framtid.
Bättre skolmiljö NU, för ALLA!