Jag vaknar tidigt. Intar kaffe på trappan. Njuter av fåglarnas sång och vinden i träden. Jag spenderar dygnens första timmar utomhus, vilande i solstolen med kaffekoppen tätt intill. När barnen vaknar bär det som utlovats av till stranden. Där läser jag en god bok i timmar medans jag hör barnens skrik och lek bland vågorna. Som att jag inte kan få nog av njutning fortsätter jag när jag kommer hem. Tar en långsam promenad med mannen under kvällssolen, slår oss sedan ner på altanen i timmar och pratar över varsitt glas vin. Vi går först in när det bli kallt och jag somnar den kvällen, med en solbränd näsa.
sommarångest
Ja, så ser det ut. I min fantasi. I verkligheten är det mer tvärtom. Spenderar sommarmorgonen inomhus. Skrivandes framför min dator med kaffekoppen tätt intill. Har försökt att sitta utomhus, men varken wifi eller sittställningen duger. Jag rör mig runt otåligt på dagarna, försöker hitta projekt att lägga min tid på för att inte gå sönder. När barnen skriker stranden stretar jag emot, försöker hitta bättre alternativ men förlorar alltid den matchen. Jag plockar med mig en bok, kanske två. Fast att jag vet att ångesten aldrig tänker mig låta läsa dem, utan att jag bli sittandes fastklistrad i sanden med blicken på mina barn. Och fast att de springer runt och leker så ser jag dem drunkna framför mina ögon, om och om igen. När de har tröttnat på leken blir det en lättnadens suck. Min kropp och mitt huvud har varit på helspänn och är egentligen för utmattade för att ens köra bil hem. Jag vill bara gråta, av utmattning, och av glädje att de överlevde, idag igen. Jag vill stänga in dem inomhus, för att lugna mina nerver, men barnen sticker och varsitt håll och mannen min vill föra ett mysigt samtal under kvällssolen på terassen. Jag är på helspänn, kan inte tänka på annat än mina barn som förmodligen både är påkörda, kidnappade och våldtagna nu när jag inte har kontroll.
Värmen ger mig extra ångest, klibbar fast sig på min hud. Det stretar och drar i hela kroppen, river inuti. Jag känner mig som en tigermamma som kämpar för att hålla ihop flocken, men misslyckas, och ser alla eventuella olyckor som kan inträffa spelas upp i mitt inre om och om igen. När alla är tillbaka i boet skulle man kunna tro att lugnet lägger sig i huset, eller i alla fall i min kropp. Men den är uppvarvad, sönderstressad, för utmattad och trött för att ens kunna sova. Istället spelar den upp andra faror, så som husbränder, sjukdomar och död. Jag sover halvdåligt den natten, liksom sommarens flesta nätter. Och när jag vaknar upp och hör barnen skrika ”ja, sol” så vet jag att jag väntar ännu en dag, badande i ångest. En dag där mitt sinne inte får vila, inte får någon ro.
Och det är så sommaren mestandels ser ut för mig.
Därför skiter jag i den här sommaren, jag tänker inte ens försöka vila, ta en semester. För mig är sommaren ett konstant ångesttillstånd, och i år accepterar jag det och tänker inte ens låtsas att njuta av sol och gröna dagar. Nej, jag stänger av min hjärna och kommer tillbaka till hösten igen. Där kan jag finns ro bland mjuk luft, regniga dagar och ungar som spenderar dygnets alla timmar inomhus. Så sommaren tack o hej, du kommer detta året inte få se så mycket av mig ❀
Mer om sommarångest kan du läsa här och här.
