Vi har nu bott i vårt hus i 12 år och jag trodde aldrig att det var denna platsen jag skulle komma kalla mitt hem. Ända sedan jag varit liten har jag drömt om en trygg plats. Det har på något vis varit jätte viktigt för mig. I alla barnböcker och filmer så var det hemmen jag studerade, huset. Och jag minns hur jag lätt kunde sjunka in i drömmarnas värld. Till tryggheten i ett trähus, med trägolv och mjuka möbler. Det huset jag lever i idag liknar inte det i mina drömmars värld. Kanske på insidan men inte alls på utsidan. För jag drömde om livet på landet. Om getter, hönor och grisar. Jag drömde om skog, stigar och grusgångar. Jag drömde om att bo i ett och samma hus hela livet. Att kunna erbjuda mina barn en trygg plats, ett hem att återkomma till, ett hem som står kvar.
Men så ser man dem idag. Hur de rör sig i huset. Hur trygga det är, och hur de vet vart allting har sin plats. Hur det här hemmet känns som en självklarhet för dem. Som om inget annat fanns. Jag studerar dem med en värme i magen, av att ha gett dem en känsla jag själv aldrig fick.
För hur bygger man egentligen trygghet mellan fyra väggar? Det är ingen självklarhet att den alltid får plats. Men i det här hemmet bor den, i allra högsta grad. Och det är det som gör mig så tacksam, som får mig att stanna kvar, gör mig rädd för att släppa taget, för att vi vet vad vi har.
För även om jag känner mig hemma här så kan jag inte sluta längta till skogen, till ensamheten och till mina djur.
Men vi har beslutat oss för att stanna kvar, att lita på livet. Att mina drömmars hem dyker upp när hela familjen är redo för det.
Så i veckan tog vi tag i renovering omgång nr 302, ja eller i alla fall känns det så. Jag och min man är ena jäklar på att förnya oss, byta ut saker, ändra om. Men för första gången på tolv år känner vi att det bliv riktigt bra. Att det är först nu vi fick till det på något vis.
För visst behöver man byta ut saker. Tänka om, och förnya sig. Men med en förändring kommer fler. Helt plötsligt behöver man inte bara nya tapeter, utan nya möbler till tapeterna, eller kanske till och med nytt porslin. Ja denna månad kommer nog gå till den dyraste i historien. Men också den som förändrade hela vårt hus och fått oss att på riktigt vilja stanna kvar.
Efter småbarnsåren tappade jag all min lust för trädgård och inredning. Ett intresse som från början var riktigt stort. Jag hoppas nu att den kommer tillbaka inte bara här på insidan utan också får oss att orka inreda ta hand om utsidan på huset.
Så vad är egentligen ett hem? Är det där jag hänger min hatt eller där min trygghet bor? Kan mitt hem vara någon annanstans än miljön jag lever i? När känner du att du kommer hem?
Även om jag inte känner att detta huset är där mitt hjärta bor som kommer jag alltid att älska detta stället för att det är här mina barns trygghet bor. Det är här dom har fått sina första skrapsår, det är här dom lärt sig krypa och gå. Det är här dom har stängt in sig och låst sin dörr. Det är här dom har skapat sina första och kanske största minnen. Själv har jag i hela mitt liv längtat bort, och vad jag hoppas jag har givit dem, är en längtan hem ♡
