Alla kan vi känna igen oss i diagnoskriterierna för ADHD, ouppmärksamhet, hyperaktivitet, impulsivitet. Jättebra tänker jag, för då kanske du kan sätta dig in i hur det skulle kunna vara att leva med detta dygnet runt, varje dag.
Alla har vi haft koncentrationssvårigheter, tänk dig att sitta på en tråkig men viktigt föreläsning och tankarna flyger iväg om och om igen, oavsett hur mycket du än försöker att lyssna. Skitjobbigt, eller hur? Tänk dig att detta sker dagligen, när du försöker att lyssna på dina barn, vänner, arbetskamrater. När du vill läsa, se på ett teveprogram eller fokusera på en arbetsuppgift. Det händer inte bara ibland, utan jämnt, även vid de tillfällen du vill vara koncentrerad.
Hyperaktivitet, det måste vara jätte bra eller hur, hur mycket ork och energi som helst? Och visst har också du känt ibland hur det spritter i kroppen. Vissa dagar är du jättepigg och pågång, medans andra dagar känner du dig jättetrött. Ja, så är livet. Men tänk att aldrig kunna kontrollera din energinivå. När du måste sitta tyst och still och det är omöjligt och stoppa kroppen (och hjärnan) som vill något helt annat, och när kroppen ska vara aktiv kan du inte få igång den alls. Tänk dig en myskväll med barnen i soffan när du har en tornado i kroppen, eller att klara av dagens aktiviteter med en mantel av bly runt din kropp.
Alla kan vi utföra impulsiva handlingar som vi ångrar efter åt. Men när det leder till problem om och om igen, då känns det inte lika roligt längre. Eller hur?
Vad är då skillnaden mellan personlighet och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det finns ingen klar gräns, men de som får en diagnos ligger i riskzonen för en problematisk utveckling. Man har helt enkelt ett lite större bekymmer än att ”bara” veta hur det känns, man lider av det, så gott som dagligen. Så det är jättebra att du ”känner igen dig” i symtomen, men kom ihåg att det inte är riktigt samma sak som att bära på dem dygnet runt.
