Jag börjar hitta tillbaka till rutinerna igen. Nu är allt som vanligt. Kalendern börjar fyllas med möten och resorna till Malmö planeras. Allt sker med blandade känslor inom mig.
Helgen spenderade jag i Malmö för terminens första skoldagar. Jag finner det alltid svårt att sitta still när jag spenderat så många timmar stillasittande på ett tåg. Jag försökte ändock njuta av tiden, och värmen. Trots att jag hade helt fel kläder (för varma) och bokat en bastu till hotellrum (ett rum utan fönster). Resorna till Malmö ger mig alltid ångest då den här utbildningen är en kostsam historia. Jag har försökt hitta lösningar på hur jag skulle kunna spara in pengar (så som att tex inte köpa lunch ute), inte för att jag faktiskt behöver, utan för att det skulle minska min ångest. Men efter ett samtal med min fina klasskamrat Frida kom jag fram till att jag kanske ska njuta av mina resor till Malmö istället för att spara in på luncher och billiga rum som inte går att sova i. Det här är bara en liten period av livet, inte för alltid, och kanske ska jag istället för att snåla göra det bästa av den? Japp så fick det bli sade vi och käkade indiskt.
Här hemma är det svårt att hitta ställen med bra vegetarisk mat men i Malmö kryllar det av dem. Och på väg från ena lunch stället hittade vi genast ett nytt som kommer att bli min favorit. Där serverade man rawfoodrätter och hade hund. Hunden var en riktig storstadshund som både hängde i butiken och gick runt på trottoaren utanför för att fånga in nya gäster och se till att vi andra hade det bra. Såg min egen hund framför mig och tänkte på hur olika vi människor är. Själv skulle jag aldrig kunna jobba i lugn och ro medan min hund var utanför dörren. Vi valde att luncha där dag två men jag satt och käkade med hjärtat i halsgropen rädd att han skulle gå ut i vägen.
Men vilket gott hundliv han har. Drömmen att få leva så där både för hunden och ägaren. Avundas och längtar till framtiden där även jag ska ha med mig min bästa vän till jobbet <3
Det var fint att se alla klasskamrater igen. Trots att vi endast träffas en gång i månaden känns det som att alla har hittat sin plats och att vi lyckats skapa tillit och goda relationer. Jag jobbade med compassion hela helgen och var snäll mot mig själv.
Älskar Malmös målningar och stannade upp vid denna och bara andades ”ja, här står jag och duger”.
Jag var lika trött i huvudet när jag åkte hem som när jag åkte dit, men klappade mig själv på axeln då jag nått upp min mål att läsa ut skolboken och skicka in en bokrecension. När jag på hemvägen lyfte ur datorn i väskan för att fortsätta jobba kom jag på mig själv med att jag redan hade varit tillräckligt duktig idag. Att jag skulle tillåta mig själv och vila också, så det gjorde jag och satte på en podd istället.
Ju närmare hem jag kommer desto starkare blev min hemlängtan och 30 min hemifrån kommer tårarna efter att ha fått ett sms av min son. Där sitter jag och gråter svettig och trött i en smutsig tågvagn fylld av berusade och högljudda människor. Kärleken fyllde hela mig och jag ville bara krama om. Jag tror att jag brukar stänga av känslokranen när jag är borta, för att orka med. Men att höra deras röster, eller få kärleksfulla sms sätter på den där kranen igen.
Och känslan när man kommer innanför dörren, för att möta alla dom där personerna men älskar. Ja då jublar man inombords. Kanske är det bästa med att resa alltid att få komma hem.