Vad jobbigt, brukar folk säga och titta medlidsamt på mig när de får reda på mina katastroftankar. Vissa vill genast byta ämne, andra blir tårögda och undrar hur jag kan orka en endaste dag till. För alla vet vi hur ångest känns, och ingen vill ha den omkring sig.
Men jag fokuserar inte på ångesten. Jag letar inte efter känslan, tittar inte efter mörkret, för jag vet att det skulle kunna sluka mig. Jag fokuserar på det där små punkterna av ljus, försöker att se allt det där andra som finns runt i kring.
I perioder av mitt liv har jag inte hittat de där små ljusen, andningshålen. Jag har bara koncentratet mig på mörkret, varit rädd, irriterad, uppslukad av dess närvaro. Men idag vet jag att det viktiga för att klara sig är att göra tvärtom. Även om mörkret många gånger är större än ljuset så låt den inte ta upp hela ditt synfält. Det finns liksom inget att hämta hem där.
Hur orkar du frågar folk. Jag orkar för att jag inte har något annat val. Jag orkar för att jag har valt att leva mitt liv och göra det bästa av det. Jag orkar för att jag valt att fokusera på det som fungerar, för att jag tillåter mig själv att känna och må som jag gör. Jag vet att ångesten fortfarande är med mig, men jag behöver inte ge den min uppmärksamhet, det förtjänar den inte.