Du har ständigt sökt, utan att få svar och jag önskar att jag hade kunnat ge dig det för länge sedan. Jag önskar att du nu förstår att det aldrig var dig det var fel på, utan omgiviningens okompetens och oförmåga. Eftersom du aldrig ställde till några problem låg det ingen fokus på dig, vilket gjorde att omgivning tillät dig att fly undan. Tänk om jag hade vetat att ditt dagdrömmande berodde på koncentrationssvårigheter, och att ingen såg dig skulle leda till att du hamnade längre och längre efter. Känslan av att inte hänga med etsade tidigt fast sig i dig så hårt att du slutade förvänta dig något annat. Tillslut hade du så låg tilltro till dig själv att du inte trodde du skulle klara av någonting.
Jag önskar att någon hade frågat, hade sett din oro som i tonåren etsade sig fast och skapade blodiga sår på dina armar. Tillslut lät du andra behandla dig lika illa som du kände dig inombords. Om du bara visste hur stark du har varit redan från början!
Jag kan se att du irrat omkring utan mål och jag önskar att du skulle fått med dig någon från början som visat dig färdriktningen, så att du slapp att så länge famla i mörker. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för dig att oavsett hur fort du springer mot dina mål, så når du aldrig riktigt fram, då du ständigt höjer ribban.
Jag kan se att du ständigt är rädd och att ditt springande bara är ett försvar, men jag skulle vilja få dig att förstå att det enda du egentligen springer ifrån är dig själv, och smärtan du bär kan du aldrig döva, oavsett hur fort du springer. Jag önskar att du någon gång kunde ge dig själv tid och uppmärksamhet, att du vågade sakta ner farten för att finna det du söker, inom dig.
Jag skulle vilja säga till dig att även små steg bär dig fram….bara inte lika fort.