Har du någongång känt dig utanför fast att du inte vill vara med? Det händer mig, ofta.
Jag trivs inte i större grupper, eller kanske egentligen inte i grupp alls. Men ändå kan jag sakna den där gemenskapen. För när man hör de där samtalen, skratten, ja, då gör det ont.
Jag funderar ibland på varför. För jag älskar min självvalda ensamhet. Om någon frågar mig om jag vill vara med säger jag oftast nej. Numera är mitt svar så självklart att jag inte längre ens får frågan… och även det kan göra ont.
Varför?
Att vara ensam och känna sig ensam är två helt skilda saker. Jag ÄLSKAR att vara ensam, men AVSKYR att känna mig ensam. Och är man inte extrovert är det ofta där man hamnar, utanför… (om man inte vill ta kål på sig själv vill säga). Och det vill man ju inte.
Jag har för länge sedan slutat att offra mig för andra. Men på något sätt känns det ändå alltid som att jag offrar en del av mig själv även när jag säger nej. Den där delen som vill vara med, höra till, finnas till. På något sätt förminskar jag mig själv, krymper, när jag skärmar av mig från den stora massan. Samtidigt som jag ogillar att sitta fast.
Att inte få vara med måste vara den värsta känslan, men att inte vilja vara med kan också kännas svårt.
Som ett trotsigt barn skriker man: jag vill inte vara med, och så sätter man sig på tvären. Samtidigt, som det egentligen är det enda man vill. Att få vara en del av en gemenskap, att få höra till <3