Som stålmannen utan styrka står jag ensam kvar.
Kappan är avdragen och trampad på.
Superkrafterna känns osynliga, overkliga och väldigt långt bort.
Jag tappade min identitet, tappade mig själv.
Allt jag trodde på försvann….med dig.
Jag trodde att styrkan levde i mig men tydligen låg den i andra.
Kanske tog jag åt mig äran fast att den aldrig var min att bära?
Kanske trodde jag att jag var hjälten när det i verkligheten var tvärtom.
Kanske var läxan min att lära?
Dräkten känns töntig, trång och för tung över mina axlar.
Den passar mig inte längre och jag tvivlar på om den någonsin har gjort.
Du fångade mina superkrafter och tog dem med dig.
Begravde dem långt under jord, för djupt för mig att hitta.
Jag kan inte längre flyga, styrkan är borta och bälgen tom.
Jag tittar mig omkring men ser ingenting, det finns ingen väg att gå.
Det som tidigare varit tydligt känns suddigt och blekt.
Det försvinner ut i horisonten och jag vet inte om jag ska springa efter eller låta den gå.
Jag kände mig duktig förut men du tog den känslan i från mig.
Dödade den med mitt eget svärd.
Kanske behöver jag dig mer än vad du behöver mig?
Kanske tog jag åt mig äran fast att den aldrig var min att bära?
Kanske trodde jag att jag var hjälten när det i verkligheten var tvärtom.
Kanske var läxan min att lära?
Jag är ingenting utan dem som klappar mig på axeln.
Handlingen blir meningslös.
Vem är skådespelaren utan sin publik?
Vem är hjälten utan dem i nöd?
Tom, töntig och i en alldeles för trång trikå.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar