Livets melodi
Jag förundras över naturens storhet, dess ljud och dofter. Som en teater utan slut.
Ändå känns det som att jag inte hinner se allt. Att jag missar var och varannan minut.
Åren kommer och går, ändå är dom densamma.
Ligger lager på lager utan att damma.
Våren ger alltid hopp, får en att vakna till liv.
Allt står i knopp, människan får driv.
Sommaren är kort, fylld med drömmar som aldrig uppfylls.
Försvinner oftast bort, även om den förgylls.
När löven faller vet jag att vi möter honom igen.
Hösten kommer alltid som en sann och trogen vän.
Vintern är en enda lång väntan, både på det som ska komma och det som ska gå.
Vi blir aldrig nöjda, ändå är året aldrig mer annorlunda än så.
Dagar kommer och går, tiden passerar oss förbi.
Konstigt ändå när vi befinner oss mitt i.
Livet är nu, ändå skjuter vi ofta upp det till sen.
Som om allt skulle komma tillbaka till oss igen.
Kanske är det det som är att vara människa
att inte kunna uppskatta allt, att inte kunna höra livets melodi,
kanske blir vi tondöva, när vi befinner oss mitt i.