Jag vet inte vad det är som driver mig. Ibland kan jag själv bli trött på den extrema nyfikenhet jag bär. Varför kan inte jag vara precis om alla andra? Varför kan inte jag likt många andra jobba 7-16, komma hem, lägga mig på soffan och bara vara nöjd? Varför måste jag ständigt underhålla mig, leta efter nya projekt eller ta andra vägar? Min hjärna hoppar ständigt fram och tillbaka. Jag går helhjärtat in i en idé för att nästa dag glömma av den.
Min man suckar ofta åt mig, men nu för tiden tar han allting med ro. Han stänger av öronen och slutar att lyssna. Han vet att hälften av de där idéerna aldrig blir av. Han kan lägga sig tillrätta i soffan, nicka och bara låtsas att han håller med. Själv springer jag runt som en duracellkanin. Jag skriver anteckningar, skickar ut offerter och gör storslagna planer. Planer som försvinner, tappas bort eller helt plötsligt saknar mening.
När han ligger där i sin godan ro kan jag bli arg. Arg för att han inte gör något. Arg för att han saknar drömmar, energi, saknar driv. Jag blir arg för att han inte jobbar mot samma sak som jag. Jag blir arg för att han ligger där och bara är nöjd. Men när jag samlar ihop all den där ilskan för att kasta den i hans ansikte så slår den tillbaka på mig själv. Jag inser att det är mig jag är arg på. För jag önskar mig också den där känslan, det där lugnet, om så bara för en stund.
Jag blir arg på mig själv för att jag inte kan styra mina tankar och stoppa mina impulser. Arg på mitt driv, på min nyfikenhet. Arg för att jag aldrig kan njuta. Arg för att jag inte har förmågan att stanna upp.
Jag blir arg för att jag bränner massa energi utan att egentligen få något vettigt gjort.
Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på mig själv, och det gör ingen annan heller.
Hur ska jag göra frågade min man mig häromdagen, för att kunna stoppa dig när du är på väg in i den där utmattningen, för jag ser direkt när den är på väg. Han påminner mig om ett tillfälle för några veckor sedan, då han bad mig att lugna ner mig för att han kände att nu, nu var det nära. Men jag skrattade honom i ansiktet sade till honom att han hade fel, att jag vet bäst själv. Men han hade inte fel. Han hade rätt och förmodligen har han det varje gång, men jag väljer bara att inte lyssna. Du är som ett barn, säger han ibland, och jag kan inget annat än att hålla med.
Ibland önskar jag att jag vore ett barn, att jag hade en lärare som ständigt vägledde mig, en familj som tog hand om mig och friheten att kunna rymma från de båda [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]