Ja det är dom vanligaste sökorden för att hitta till min blogg. Sjukskrivning och antidepressiva. Det gör mig ledsen. Inte att ni hittar hit, absolut inte, tvärtom. Men att det finns så många frågor och så lite svar.
Antidepressiva blir allt vanligare, ändå finns det inte så mycket information förutom listan med bieffekter som man kan drabbas av (vilket man helst inte ska läsa). Jag får ofta frågan skulle du ta medicin igen om du behövde. Svaret är ja!
Medicinering med antidepressiva.
Att gå på sin medicin är fruktansvärt. Jag minns att jag hade nattliga svettningar och en starkare ångest än någonsin tidigare. Trycket över bröstet var konstant. Men, jag var lugn i det. Jag visste att det var bieffekter (som skulle gå över), tillät mig själv att må dåligt och bara vara i stunden. Mellan intrappning och nedtrappning mådde jag bra. Jag minns att jag tyckte att det var overkligt att folk kunde må så bra. Är det så här man ska må, tänkte jag. Det blev som en annan värld. Men skarpare och finare färger. Att inte ha oron hängande konstant över axeln var en lättnad som förändrade mitt liv.
Men när man ska trappa ner kommer helvetet x 10 tillbaka. Inte för att skrämma någon men det är något du behöver känna till, stå ut med och ta dig igenom. Fortsätt oavsett hur ont det gör (om det nu är så att du och din läkare bestämt att du ska sluta). För det kommer att gå över, även om det inte känns så.
Jag kan inte ens säga att utsättningen gav mig ångest utan mer…panik. Jag minns att jag gick in till min arbetskamrat på jobbet och tårarna bara sprutade. Jag kunde inte prata, inte andas. Bara gråta. Ni vet sånna där kalle anka tårar som liksom sprutar fontän liknande ur dig. Jag fick sjukskriva mig, minns inte hur länge. Kanske var det en vecka eller två. Sedan var det över.
Jag har inte medicinerat sen dess, tror det är över ett år sedan och jag mår bra. Bättre än på länge faktiskt. Katastroftankarna är inte alls lika påtagliga som de en gång var. Kan knappt förstå att jag under så många år gått runt och mått så dåligt. Känns ganska overkligt. Eller allt känns overkligt i efterhand.
Hur bli frisk?
Jag vet att jag ibland kan tänka att jag inte skulle ta medicin, att träning och motion ger samma effekter som medicin. Det är ju bara att springa i 30 min 2-3 ggr i veckan så blir jag frisk. Men om jag sedan tänker tillbaka på hur jag mådde, jag som sprungit milen, tränat på gym, tagit dagliga hundpromenader inte ens orkade plocka ur diskmaskinen utan att vila en timme efteråt så inser man att den där ”enkla” lösningen inte längre är så enkel.
Visst rent fysisk så borde jag klara att springa 5 km även när jag befinner mig i en depression, men med tanke på hur svag och utmattad man känner sig. Hur yrsel slår till redan när man lyft sig från sängen, så nej. Jag orkade under min senaste depression knappt ta lätta promenader med hunden på 3 km. Trodde benen skulle ge vika. Jag gick långsamt runt kvarteret och sedan in igen. Var tvungen att vila upp mig fram till nästa gång hunden tvunget skulle ut.
Man får verkligen påminna sig. Känns sjukt att man har mått så otroligt dåligt. Jag lyssnade på några bra avsnitt från kropp och själ härom veckan som jag gärna tipsar er om. Ni hittar dem här och här, det som gör mig både arg och förvånad är att vi vet så lite om utmattning, att vi inte ens på riktigt vet vad som krävs för att personen ska återhämta sig och må bra. Detta trots så många års kunskap och så otroligt många drabbade.
Sjukskrivning som gör dig sjuk.
Att vara sjukskriven är bland det värsta jag upplevt. Kanske nästan värre än själva sjukdomen i sig. Jag kände mig livrädd, jagad, granskad. Så rädd att göra fel. Och om det är något jag med all säkerhet vet så är det att den känslan inte gör dig friskare. Vara ledig, vila upp sig, haha, vilket skämt. Att ligga där med dåligt samvete är ingen semester. Nej det var mer krävande än det jobbet jag får betalt för. Och det mest skrämmande var att det var inget jag själv förstod förens efter jag drabbats av det.
Jag har varit sjukskriven förut, en dag, eller kanske som högst en vecka. Magsjuka, stukad fot eller förkylning. Men jag kan säga att jag hellre skulle bära alla dessa tillstånd tillsamman än att få vara med om en utmattning igen.
När du är hemma för en förkylning, kan du kolla på tv utan skuldkänslor. Du vågar visa dig utanför din dörr med din stukade fot utan att vara rädd för att folk ska misstro dig och du kan prata om din magsjuka vitt och brett utan att skämmas. Du har liksom bevis på dina krämpor, och du vet att dom går över. Du kan vila i den tilliten.
Vid en depression eller utmattning finns inte den tilliten. Du har inga bevis, hey du kan ju till och med le och då kan du ju inte vara deprimerad!?! Folk frågar när du ska komma tillbaka eller hur länge du ska vara sjukskriven och du har inga svar. Man undrar hur du mår men du har inga mätinstrument. Svaren är få, även för dig själv. Inte ens läkaren vet, och det skrämde mig.
Kommer jag vara sjuk en, sex eller tolv månader?!? Ingen vet, inte ens du. Vid psykisk ohälsa har man inget att luta sig mot, vilket gör att man lättare ramlar omkull.
Jag minns det som igår även om det nu är länge sedan. Det sitter fast i mig som ett klistermärke. Minnet, känslan, rädslan och vill inte släppa taget. Sjukskrivning och antidepressiva. En verklighet större än du tror.
Jag har skrivit mer om antidepressiva här, här och här. Och om sjukskrivning här och här.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar