Vildhundens rädslaFoto:pixabay
Du är som en hund. Trogen och rädd att bli lämnad.
Om han bara visste hur rätt han hade med den meningen. Jag gick och tänkte på den i dagar och insåg att han slagit huvudet på spiken. Förmodligen utan att veta om det själv.
Jag är så rädd att bli övergiven att jag hellre flyr. Vill inte känna kärlek om jag inte kan få ha den för alltid. Vägrar släppa in folk i mitt liv om de inte kan lämna en garanti att de kommer stanna kvar. Och det kan ju ingen …
Jag ser att den där rädslan gått som en röd tråd genom hela mitt liv. Jag är inlindad i den. Den påverkar alla relationer jag har, både familj och vänskap. Men mest av allt påverkar den mig själv.
Ja, jag är som en hund. Men inte en sådan där snäll och lydig hund som sitter troget vid dina fötter och väntar på din uppmärksamhet, utan tvärtom. Tappar du kontakten med mig så springer jag åt ett håll med känslan av att ha blivit övergiven fast att det är jag som flyr.
Det var det jag visste upprepar jag för mig själv i flykten. Dom tyckte inte om mig på riktigt. Ingen kan tycka om mig på riktigt.
Olydig eller skygg, men det tar år av träning för att knyta starka band som direkt klipps av när jag känner mig osedd och oälskad. Du kan säkerligen ta dig lite närmare dag för dag, men ett enda felsteg och jag flyr igen.
Likt en hund kanske jag aldrig slutar älska handen som matar mig, men är så rädd för känslan att vara beroende av någon annan att jag vissa dagar inte tar emot din föda.
En vildhund som letar efter kärlek, men vågar inte komma någon tillräckligt nära för att få den. Egentligen vill jag nog att någon sätter koppel på mig och kallar mig för sin. Att tillhöra någon som aldrig släpper taget.
En tilltufsad vildhund som letar efter kärlek, en familj att kalla sin egen.
Jag går ensam med svansen högt. Skyggar för att möta din blick. Samtidigt slår det mig att vildhundens rädsla kanske inte handlar om att våga komma människor nära… utan istället om att våga stanna kvar.